Helvetes helg

Att en TV kan ställa till med så mycket känslor och oreda inom mig. Sonen L, har ju pankångest och går inte ut, och hans enda sysselsättning är ju egentligen allt som har med TV, dator, spel att göra. Och allting av detta förutsätter ju en fungerande TV.

I fredags kraschade datorn, jag skyndade mig efter jobbet att köpa en sladd - som var fel -, lördag åkte in och bytte denna. Samtidigt med denna ökenkänsla av att någonting känns jobbigt, jag riktigt känner L:s känslor inom mig. Hur han riktigt faller ner i helveteshålet, och jag också.

Många tänker ju säker ; Men vafan, nu får ungen skärpa sig, Nu får han ta sig ut. Vill ni inte ha hjälp - eller han?
Och jag vet att L det sista han vill är att sitta såhär, han är en social person med innerligt hjärta. Men en mycket handikappande sjukdom, panikångest, med grav ADHD problematik. Alla människor som inte vet vilken effekt det har på livet, kan inte förstå, inte föreställa sig hur det är och vilka konsekvenser det för med sig i vardagen.

Iallafall spikades kistan igen i söndags för både mig och L, när hans ljud på TV la ner, och till slut var TV helt kaputt. Vi visste ju inte om det var själva TV eller sladden till datorn. Så när jag idag köpte en ny TV 3000 kr på NetOnNet så blev sonen alldeles rörd av att han äntligen skulle få spela spel, och höra ljud.

Som bonus och som ett tecken på tacksamhet visade det sig att datorn inte alls var trasig, utan att TV varit på väg att lägga av och datorn fungerar hur bra som helst nu.

Ibland är det nära att allting bara känns slut, men hur fantastiskt det kan vara med bara en TV som fungerar.

Test

Eftersom inte mms fungerar på min blogg så testar jag genom mail.

Förut kunde jag boosta upp min energi ......

Björn Gustafsson berättar om sin utmattning hos Skavlan.

Känner igen känslan han beskriver;

Förut kunde jag boosta upp min energi, nu får jag bara hoppas (min tolkning).

Exakt så är det att ha utmattningssyndrom, du märker först inte alla varningstecken, som hjärtklappning, sömnsvårigheter, till det till slut blir svart. Omärkligt börjar kroppen försvara sig genom att inte orka normala saker du förut gjort. Du försakar saker som kan ge dig lite livshopp och klamrar dig fast vid små saker du orkar.

Min största skam har varit att jag inte orkat, någonting. Inte träffa någon, inte umgås med människor (förutom på jobbet), och jag har ännu inte accepterat att jag faktiskt är helt utmattad.

Sorg

Vara maktlös är en känsla som är mycket svår att ta sig igenom tycker jag, bland det svåraste. När jag vill att något ska hända direkt, så den hemska känslan kan lämna mig.

Det hände mig i veckan, i måndags stod sonen bredvid mig L, och helt plötsligt såg jag att det fattades en framtand på honom!

- "Va har hänt med din tand?"

Kunde inte hjälpa att jag blev chockad, något som jag vet han inte alls gillar. Han skäms för sina tänder, och dess förfall (menar grovt förfall). Men han berättade att han tyckt att tanden var lös och blivit tvungen att rycka ut den för att han var rädd att tanden skulle åka ner i hans hals när han sov, och det är sånt som ger honom väldiga panikkänslor.

Okej, en son på 20 år, som inte varit utanför hemmet förutom korta sträckor till den lokala handlaren, och bilturer cirka 8 stycken på senaste 2½ åren, har alltså snart inga framtänder kvar. Och vad gör samhället.

Ingenting! Ingenting! Ingenting!

Psykiatrin har visserligen varit här, och besökt sonen. En väldigt bra läkare skrev remiss till traumaenheten och till tandläkaren om narkos, då L inte kan gå till vanlig tandläkare pga panikångest.

Ja det gör så ont så jag kan knappt stå ut, med smärtan att min son lider ännu mer nu av att han skäms för att han har panikågest som gör att han rycker ut sina egna tänder för att kunna sova.

Ibland går ju det inte att förändra, direkt. Men jag kommer göra allt i min makt för att orka hjälpa honom att kunna slippa dölja sina tänder när han är i sin bästa ålder.

Tidig helgmorgon

Jobbat 3 veckor, och från början kändes jag som jag var på rehabilitering, men ju längre tiden går, ju mer märker jag att jag smyger in i det här fullständiga uppslukandet av mitt jobb, och den dåliga energin som är där.

Jag har också fått konsekvenser av min utmattning, jag är osäkrare, och hjärnan är som sirap som går sakta och har svårt att hänga med. Jag ska anmäla detta som arbetsskada eftersom det handlar om alldeles för hög arbetsbelastning under lång tid, men framförallt att inte ha någon påverkan vilket är den största stressoren av alla.

Stay true

En sak jag försöker öva mig på varje dag, är att vara sann emot mig själv.
Det är ingenting som kommer bara sådär, det gäller att vara vaken och alert i sinnet för att upptäcka när jag inte är i fas med mina känslor.

Något som jag påminner mig om varje dag, är att jag är mänsklig, en mänsklig varelse med andliga erfarenheter.

Att vara sann innebär också att konfrontera de mindre smickrande sidor hos mig själv som högmod, irritationer, ilska och harm.

Fördelen med att vara sann emot mig själv - förutom att jag mår mycket bättre - är att jag flödar och slipper alltså massor av dåliga energier som fastnar inom mig.

Acceptans

Har börjat jobba i tisdags, första dagen var hemsk. Grät alldeles okontrollerat flera gånger, och kände tryck över bröstet och var nära på att gå hem och ge upp.

Mitt tillstånd, när man är överstressad, är så sårbart, det räcker med en liten sak som jag aldrig tidigare tänkt eller reagerat på. Nu kan det kännas som om världen går under av en sån liten grej. Läskigt att tappa kontrollen.

Vad jag lärt mig genom den här dyrköpta läxan är att inget företag tackar dig för att du tar ansvar utöver din befogenhet. Vår avdelning har ju tidigar fått sköta alla problem och lösningar på dessa på egna sätt, detta har varit det lilla halmstrå jag behövt för att orka. När det nu centraliseras och utrymmet för egna lösningar krymper, samtidigt som arbetsbördan ökar var liksom droppen för mig. Det slet mig i stycken formligen, och dessutom ledningens sätt att tacka mig, var att inte säga -ingenting-.

Det är det mest skrämmande i allt detta, hur vi överlevt och klarat oss och varit engagerade medarbetare fram till döds, men ändå när vi är slutkörda är det okej att kassera oss. Det är det som gör mest ont också.

Jag har inte jobbat för ledningen, inte heller för pengarna (även om jag förstår att jag måste det), men jag har haft mitt engagemang och stolthet över mitt yrke som drivkraft. När detta nu ska styras uppifrån och vi som jobbar med detta märker hur okunskap förvärrar situationen, känns hoppet borta liksom.

Jag är färdig med detta jobb. Jag har älskat, brunnit för att göra mitt jobb och framförallt dela med mig av mina kunskaper, men det tog slut i samband med att de strypte våra resurser och vår påverkan på vårt arbete, samtidigt som de belastar oss med ytterligare krav, besparingar, restriktioner.

Bara pga dåliga organisation och styrning. Ett kapitel ur mitt liv är slut och det gör ont och känns läskigt men det är så det är = slut. Nu börjar nästa.