Fredag kväll

Jag hade bestämt med en kompis att vi skulle gå på möte, ett bra möte där jag kan träffa mina vänner och var verkligen glad att få gå. Precis när vi ska åka kommer sonen

- Men Cola då?

Hade faktiskt levt som en vanlig människa ett tag, och helt glömt bort sonen och hans ritualer och saker som ska handlas. Men så plötsligt slog verkligheten mig i ansiktet. Blev så ledsen och trött, så all energi och glädje rann av mig. Kompisen erbjöd sig att köra oss till affären och att vi sen skulle gå hem med vagnen. Sonen såg ledsen ut, och sa att "- Det går inte". Pga hans rädsla att få panikångest och inte kunna gå ifrån affären.

Jag sa att då går du och jag till affären med vagnen. Och så blev det. Fredag kväll och jag måste ställa in mitt möte pga att jag själv inte kommit ihåg att sonen måste ha sin Cola, inställt möte som skulle känts bra för mig, och istället promenera till en affär.

Känns verkligen ledsamt det här, och jag känner mig ensam om ansvaret för sonen och hans problem. Var finns hjälpen? Var finns upprättelsen att jag inte ska behöva sätta mitt eget liv åt sidan för att vara stöd till min son. Jag känner mig ledsen, utnyttjad av samhället och ... i de här stunderna känns verkligen mitt liv som ett straff.