Har en oändlig trötthet inom mig, har iallafall varit uppe på stadsdelen och ansökt om att bli anhörigvårdare till min son.
Det är otroligt psykiskt belastande att leva när någon som har så stora fobier och rädslor som min son har, och fått. Ju mer tid som går när han inte får någon hjälp, eller inte tar emot någon hjälp (vilket jag tycker ska ingå i hans problematik) så blir det värre. Fobierna och ångesten ökar, och vår vardagliga situation förvärras sakta, precis i den takt att man blir van, man normaliseras.
Jag för min del har mycket svårt att hantera min sons problem kring mat, som måste vara speciellt lagad, se ut på ett speciellt sätt, ha ett speciellt datum, och vid minsta avvikelse så slängs den. Eller hans problem kring sjukdomar, vilka gör att jag går ständigt på spänn när det står något i tex tidningen om olika sjukdomar, som också aktiverar den där nojan hos honom att han ska bli sjuk, vilket gör att han får panik.
Det är som att ständigt gå på glas, och försöka parera något jag absolut inte kan förändra. Men allting blir ju en mix av medberoende, (jag vill att han inte ska oroa sig, det blir massor med problem då, jag får tex inte sova så bra då för att han är orolig). Så jag lever i en ständig oro, men också en vardag som är präglad av vissa rutiner som absolut inte kan brytas. Handtvättning tex, varje gång jag varit ute och handlat så behandlas jag som pestsmittad. Tvättning och insmörjning av desinfektion måste göras.
Jag är trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar