"Love is giving someone the power to destroy you, but trusting them not to do it."
Även om jag ofta öppnat mitt hjärta till män som liksom jag var skadade, så trodde jag givetvis då att allting skulle gå bra, att jag inte skulle bli skadad.
Jag tror att allting handlar om min tillit till mig själv och hur skadad den är, att den andres handlingar har blandats ihop med mitt eget värde. Rent logiskt så har ju mitt värde INGENTING med andras handlande att göra. Och ändå är det så att det är det som ändå skadat min egen självkänsla mest.
Men det intressantaste är varför? jag fått intresse för män som gjort mig illa?
Och det handlar också om det inre inom mig, att jag inte är riktigt trygg i mig själv. Att min inre bild av mig själv inte varit trygg. Och just den där förlåtande attityden (som iallafall jag fick när jag var liten och de som skulle ta hand om mig inte kunde) har funnits med mig sen jag var liten.
För mig har det varit präglingen från när jag var liten, att jag då inte kunde integrera se vuxnas svek emot mig, och det gjorde att jag anpassade loj till andra människor. Idag ser jag att fru ät det som är det främsta motivet nät jag träffar män som inte behandlar mig okej.
Först acceptansen att någon som säger sig älska mig gör mig illa (jag förnekar) och för att klara av att vara kvar (förminskar jag de handlingar som gör mig illa, och anpassar mig).
Jag förstår det mesta intellektuellt och förhoppningsvis kommer jag kanske någon gång uppleva en sund och kärleksfull relation!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar