Total soppatorsk

Gick upp halv sex, L hade inte vaknat. När han vaknade började han packa (som vi inte gjort innan) och jag hörde hur det slängdes och kastades saker ifrån hans rum. Jag fylldes med oro, och apati - som alltid när det känns som jag ska vara den starka trygga- för hur detta skulle gå?

Som sagt, med många motgångar ökar min apati och trötthet. Efter jag frågat L om han behövde hjälp och han tackade nej, så satt jag mig ner vi köksbordet.

- Jag mår illa som f-n, tänker inte åka!

Hörde jag L säga. Och jag har ingen kraft att trösta, uppmuntra, stödja eller övertyga. Det enda jag tänker på (för att vara ärlig) är att "Bra, då kan jag sova!).

Jag mailade behandlingshemmet och ringde psykiatrin och sa att jag kände mig som en usel mamma som inte lyckats få iväg L! Behandlaren sa att det "beror inte på dig, utan är Ls problematik, därför han behöver behandling".

Jag är totalt slut, alla ändar inom mig är totalt brända känns det som! Usch!