Igår, när min hjärna slutade fungera. Blev så rädd så jag började gråta inför mina kollegor. De blev oroliga och jag också såklart. Hemskt när inte hjärnan funkar.
För mig yttrade det sig genom att jag tittade på ett papper och såg inte vad det stod. Länge försökte jag googla tills jag blev helt utmattad. När jag till slut bad om hjälp vad det stod, och min kollega sa;
-" Men, här står det " och pekade
Kunde jag se helt plötsligt! Fan vad obehagligt.
När jag gick ifrån jobbet igår kändes det som att jag var i en bubbla, helt innesluten.
Med L går det heller inget bra, hav har inte kommit iväg till behandlingshem än. Jag är så j-la instabil så det känns som mitt fel, fastän jag förstår att det inte är det. Ingen vet om att han INTE åkt, när jag eftersöker hjälp ifrån kommun / psykiatri säger de att se "trodde L hade åkt behandlingshem redan"!
Nu vill psykiatrin komma tisdag för att prata om hur vi ska "gå vidare". Alltså, hur tror man? Att någon som inte varit utanför dörren på snart 3 år, utan levt isolerad i en lägenhet bara ska säga;
-" Ja men tjena, nu åker vi!?"
Så fort nämnden tog beslut stängdes all (redan innan) hjälp ner ifrån kommun. All motivation , hjälp att hantera omställningen osv, är bara taget ifrån L.
Jag är så konspiratorisk så jag är övertygad om att behandlingshemmet får betalt för behandling för L!??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar