De dagar det är svårare brukar jag bara stirra rakt ut i luften (ibland fönstret) och upptäcka att jag kan stirra sådär i massor med timmar. Bara tanken på att komma bort ifrån det där stirrandet, kan ibland vara omöjligt. Det är ungefär som att vara fastlåst i sin egen hjärna, tanken på att resa sig kan kännas som att bestiga ett HÖGT berg, helt omöjligt.
Nu har jag tagit mig ut till affären och jag är fullständigt uttömd på energi, jag får vila på en parkbänk för att kunna ta mig hem igen.
Ringde min chef i morse, hon ringde också igår men jag klarade inte svara. Bara tanken och skuldkänslorna att jag inte klarade det förtär mig totalt. Jag blir apatisk. Jag försökte förklara för min chef att jag är så sjuk så jag inte klarar att komma in till jobbet. Hon frågade om inloggning och jag visste inte, totalt borta ur huvudet.
Små små saker som jag klarade förut gör jag inte längre. Det som gör mest ont är att det känns som mitt liv rinner iväg medan jag stirrar in i en vägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar