Först så ringde jag mitt jobb i måndags, efter mycket om och men. Var mycket nära på att göra som jag ofta gör (när jag blir sådär livrädd, och apatisk) bara strunta i det eller glömma bort.
Min chef förstod och var medmänsklig, men emot slutet av samtalet så frågade hon en retorisk fråga?
- det står ju att du har "ångest" på ditt läkarintyg?
Där förstod jag att de undrar? om dr kan ha kvar mig. Vår avdelning tillhör ju personalavdelningen, och jag har hört hur cyniskt det planeras när människor är sjuka. Så jag förstår ju att det gör det kring mig också.
Jag har ju en provanställning vilket hör att de kan "säga upp" mig lättare, eftersom de inte behöver så starka skäl isåfall. Det är just här jag måste försöka att centrera mig i mig skälv och inte glömma bort hur jag verkligen mår! För när hon säger sådär så blir min första reaktion att försvara mig att förklara mig. I längden lurar jag både jobbet och mig själv.
Om jag säger som det är , att jag förmodligen inte klarar att komma tillbaka utan att jag är helt utarbetad. Men ..... när det närmar sig detta - genom min chefs frågor - så blir jag livrädd. Istället för att vara ärlig emot dem, så blir jag rädd och oärlig.
Snälla Ge mig kraft och styrka att våga vara ärlig emot mig själv och andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar