Enligt läkaren säger hon att jag hatt mina problem länge och inte blivit bra!?
Där håller jag inte med. Jag blev sjukskriven i oktober-november för utmattningssyndrom och jag har alltså inte blivit bra från det och därför tror hon att jag är deprimerad. Hon ville kag skulle äta cipramil (antidepressiva) för att se om jag blev bättre? När jag var där fick jag direkt till mig att jag inte ville det. Jag vill inte medicinera bort något som jag tror kroppen signalerar för att sen få tillbaka samma när jag slutar. Men jag trodde då att det var förnekelse ifrån min sida och försökte tänka i doktorns banor.
Nu efteråt förstår jag att den där "lilla lilla" rösten som jag ofta hör inom mig men som jag oftar "röstar" ner med andras tyckande, är den jag ska lyssna på. Den vet bäst!
Läkaren är ju inte insatt i min problematik, hon visste inte ens vad ADHD medicinen var till för, hon sa att jag skulle ta den för att bli piggare. Kag vill inte ta ADHD medicin alls, jag har den för att passa in i samhället, och kunna jobba. Jag är mycket mer kreativ när jag inte tar mediciner. Men det vet ju inte läkaren.
Jag tror att jag måste själv försöka förklarar vad jag tror jag behöver. Jag vill ha remiss till stressmottagningen dit jag skulle sist men sjabblade bort pga problemen kring L och att min energi gick åt till honom, då han är sämre kring vintermånaderna.
Enligt den terapeut jag nu ska få var hon den som föreslog det, och därför sätter jag mitt hopp till henne att hon ska förstå min ovilja till att medicinera och istället få långsiktig hjälp som kan hjälpa mig framåt.
http://doktorerna.com/tolkning/madrs-s-tolkning/
Hej,
SvaraRaderaHar försökt flera gånger att kommentera på din blogg som berör mig djupt. Jag kan dels känna igen vissa delar som ur mitt eget liv och dels vill jag dela med mig av mina tankar till dig.
Jag har själv varit sjukskriven pga depression och återhämtat mig. jag har levt ett liv där jag ofta hamnat i relationer som inte varit bra för mig eftersom jag haft svårt att såra andra och svalt mycket för att bli älskad och accepterad. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom och kände stor skam över att jag som alltid är stark och tar hand om andra plötsligt var den svaga den som inte orkade den som var beroende av hjälp och stöd. Men efter några månader där allt bara blev mörkare så vågade jag äntligen pröva antidepressiva läkemedel. och det tog några veckor av delvis förhöjd ångest men sedan så vände det faktiskt och jag fick sakta men säkert tillbaka min handlingskraft och kunde först då ta tag i en del av det som orsakat min depression. Jag träffade en mycket sympatisk och klok läkare som förklarade för mig att utmattningssyndrom och depression är egentligen olika namn på samma sjukdom. Det är precis samma symtom men det låter mindre skrämmande med utmattningssyndrom och det låter som man kan vila upp sig lite så är det löst. jag hade stort motstånd mot mediciner eftersom tror jag att jag någonstans kände mig ännu mer misslyckad som person om jag skulle medicinera bort mina problem istället för att lösa dem.Samma läkare frågade vad jag var rädd för eller om jag inte ville bli frisk? Vad har du att förlora på att försöka du kan alltid sluta om det inte hjälper eller vad har du att vinna på att vara sjuk, ungefär så sa hon och det låter lite hårt kanske men jag gick hem och tänkte på hennes ord och bestämde mig för att pröva. För jag ville verkligen inte må så dåligt som jag gjorde. och nu ungefär ett år senare så ångrar jag det verkligen inte. medicinerna hjälpte mig att orka och ta tag i sådant jag borde gjort innan jag blev helt utmattad och knappt tog mig upp ur sängen.Behöver inte mediciner idag och har tagit mig igenom en terapibehandling och gått en mindfullnesskurs. Och lärt mig oerhört mycket om mig själv och min sårbarhet och vart mina gränser går. När man är som mest nere och serotininhalten i hjärnan är nere på noll så går det inte hur gärna man än vill att ordna upp sitt liv. Det är verkligen inget att skämmas över men går att åtgärda. Jag tycker det var värt allt och jag önskar att någon sagt till mig långt innan och förklarat för mig det här med serotinet i hjärnan. Jag vet inte om det är serotinbrist som orsakar depression eller om depressionen ger serotinbrist men jag vet att jag har blivit hjälpt.
Jag vet vilket helvete det är att knappt orka ta sig upp eller när minsta rörelse orsakar ångest. Och att ta sig utanför dörren är som att bestiga berg i svart mörker. och din vän som du verkar ha ett komplicerat förhållande till kan du säkert se klarare om du mår bättre. Dina barns bekymmer kommer också kännas mindre tunga och du kommer klara av kampen med ditt inre bättre. medicner löser absolut inte allt men för mig var det som att jag fick ett slags skydd mot yttre påfrestning och kunde lättare ta mig igenom olika hinder.
önskar dig en fortsatt resa framåt uppåt...