Dilemma

Nu har jag satt mig själv i skiten. Efter den trevliga samvaron med min vän V, häromdagen så ville L (sonen) åka med ut till landet tillsammans med V och mig. Jag som brukar vara mycket försiktig med vad jag planerar med V (eftersom han blir arg, ifrågasättande om jag avvisar), och jag har så svårt att hantera dessa anklagelser och ifrågasättande som det blir då ifrån V.

När L säger att han vill åka dit så säger jag genast = Ja. Iofs var jag tydlig med att jag följer med om L gör det. I morse så ville ju inte V, han gick in i sitt rum och slängde igen dörren. Och där står jag!

Pratade med V just, och han blir ju förbannad och jag får en uppläxning hur konstig och knäpp min familj är, och hur besviken han är för det.
Och det är just det här jag inte hanterar och också därför jag inte vill bestämma något överhuvudtaget. Alls.

Jag vet ju vilka problem sonen har. Han känner sig pigg och stark och impulsiv, och sen försvinner det, bara över en natt.

Det här sänker mig totalt, dels min energinivå, men framförallt att jag känner mig värdelös. Dålig som inte kan bestämma, sårar andra människor, ingen bra kompis osv. Jag själv har ku lärt mig att INGENTING BLIR SOM JAG TÄNKT!!
Alla år med L har lärt mig detta, att allting som blir som det tänkt är bonus, men jag kan inte kräva att andra tänker så.

Det är mitt dilemma idag ....