Mötet på jobbet 9.
Första instinkten var att ringa återbud, skita i det osv. För att jag ser för jävlig ut, men kom på att det är så det ät just nu, behöver inte sätta på någon mask.
Så, det fick bära eller brista. Jag kom precis så sårbar, trött och utlämnad som jag känner mig. Som tur har jag bara jobbat där några månader, och de flesta jag mötte i dörren känner mig inte så väl så jag behövde förklara mig.
Jag la alla kort på bordet, var tydligt med det mesta, och är så glad för det. Utom en sak; när hon frågade om detta jobb är rätt ställe för mig? Då sa jag att jag kunde inte svara på det än!
Och det finns nog ett gudomligt ingripande någonstans, för så fint och respektfullt bemött som jag blev var längesen jag upplevde. Den största domaren är = Jag! Och jag är stenhård emot mig själv.
De kunde bekräfta vissa saker som inte ens jag visste. Att jag redan på mötena på jobbet frågat om samma saker som hon just berättat. Det var tecken på stress att man inte hör vad andra säger. Och det stämmer, jag gör verkligen inte det. Min hjärna är liksom bortkopplad många gånger under dagen.
När de frågade vad de kunde göra för mig, grät jag. Så himla fint att fråga något sånt. Jag sa att min önskan är att bli frisk och att de inte blir lidande på jobbet. De sa direkt = Tänk inte på oss utan koncentrera dig på dig själv nu!!!
Alltså, deras bemötande tyder på stor empati och medkänsla. Något jag verkligen inte förväntade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar