Jag "kände" det komma på något konstigt sätt. Inte nog med att jag verkligen försöker att tillfriskna från liv egen sjukdom. Så har jag min son hemma som varit isolerad i hemmet i snart 3 år pga hans funktionshinder. Det gör lite min rehabilitering lättare. Snarare är det så att jag på något sätt väntat på detta sammanbrott som kom idag.
Förträngning kallas det för på psykologi språk, att jag förträngt min sons problem och trott att jag kan fokusera bara på mig själv, och intalat mig att jag klarat det. Det har gått bra över sommaren, som är Ls bästa tid.
Men nu börjar hösten och min oro har ökat dag för dag med utlösningen idag. Jag började ringa Ls handläggare på kommunen. När hon var oanträffbar så började jag känna den där ilskan som oftast kommer när jag inte lyckas förtränga längre.
Bara att ringa henne får mig att fullständigt tappa allt, min energi bygga upp till sammanbrottet som jag känner komma. När inte ilskan räcker längre så kommer ångesten över - dels att jag inte orkar bli arg, engagerad i Ls problem för det gör så ont - kommer ångesten och jag hyperventilerar.
Det var i det ögonblicket jag ringer psykiatrin för att det måste hända något, jag orkar inte en vinter till. Jag vet inte vad jag tar mig till. Tydligen kunde jag kommunicera min frustration för de ringer inom någon minut. De sa att de kunde lägga in mig på avdelningen där om jag mådde dåligt. Och jag nekade till det eftersom jag inte kan lämna L hemma utan någon som helst hjälp. Då sa de att det måste ordnas för oss nu båda två, snart.
Jag gav upp och sa exakt som det var och nu ska psykiatrin komma på hembesök med fokusering kring mig också och inte bara L.
Känns som jag förlorat men undra om inte detta kanske kan få alla inblandade att förstå att något måste hända för L. NU!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar