Det handlar om pengar och ekonomi, om jag vore ensam boende här skulle det inte vara lika ångest framkallande som när L bor här och jag vet att Jans matkostnader ökar dramatiskt när han får sina fobier och tvångstankar.
En vanlig människa kan ju äta "rester" och billig mat (som jag) men L har ju dyrare matkostnader pga sitt handikapp.
Jag fick ju förlängd provanställning tom december i år vilket skulle göra att jag har kvar min vanliga sjukpenning året it om jag inte börjar jobba (vem som vill ha mig?), då skulle jag få mindre oro och bli frisk lättare än den här oron kring Ls kostnader. Och jag trodde ju det avtalet gällde igår när de ringde, men de vill säga upp min provanställning direkt. Ringde chefen efter många ångest timmar där på tidiga morgonen och förklarade min situation. Hon är fin min chef vad gäller att förstå och sa att hon skulle prata med personalchefen om det, kanske kan få stå som anställd tills dess enbart med deras goda vilja.
Jag känner mig fången, kommunen beviljar inte bidrag till dyrare matkostnader eftersom L har hjälp ifrån psykiatrin som ska hjälpa med fobier och tvång.
Där står jag, ensam, utmattad, och ytterligare stress pga detta. Känns himla tungt och tröstlöst exakt nu.
Usch vad hemskt jobbigt du har. Bara det ena efter det andra. Jag tänkte på handikappersättning eller vårdbidrag för din son. Har du kollat upp det. För om han har ett handikapp som gör att hans matvanor blir dyrare eller behöver mer omvårdnad än vad som är normalt har man väl rätt till handikappersättning och han borde ju ha aktivitetsersättning. Men det kanske du redan fixat med. Annars värt att kolla upp om du har krafter över.
SvaraRadera