fredag 7 september 2012

Vill inte

ringa psykiatrin igen, fastän jag måste. Igår kom L helt plötsligt in till soffan där jag satt efter att ha haft stirr (ing) vid köksbordet i flera timmar. Jag kom inte ut eftersom jag var helt fastlåst där.

- Nä, nu pallar jag inte längre .....!

Jag uppfattar inte först vad han sa och innebörden i "det"utan blev bara helt stilla. Jag frågade senare, "Va menar du?"

Och han sa att han hoppar snart ifrån en bro så han slipper allt. Vara till besvär och brottas med sina "monster", han orkar inte längre!

Jag vet att jag måste ta hans ord allvarligt och det gör det hela än värre, har inte alls kraft att höra det just nu.

Men vet att jag måste informera psykiatrin om vad han sagt, och få någon hjälp på något sätt för oss. Ö har varit isolerad i hemmet sista 3 åren så att han börjar känna hopplöshet är naturligt. För mig blir det ytterligare ev belastning, som jag knappt orkar ta "in". Men något måste hända förstår jag, på något sätt!

Det är kris, just nu! Hos oss!

3 kommentarer:

  1. Det är sant att hälsa är viktigast. Men det låter som ni har en ohållbar situation och psykiatri i all ära men är det inte helt nödvändigt att du och din son inte bor under samma tak? Borde inte han med sitt funktionshinder vara berättigad till ett boende med stöd? För er bådas skull. Det låter så ohållbart att du ska vårda honom. Han borde få stöd både psykologiskt men även socialt tycker jag. En mamma ska inte behöva ta hand om sin vuxne son.

    SvaraRadera
  2. Hej milda! Min son väntar hjälp men det är köer och har tagit lång tid för kommunen att förstå hans problematik. Se under psykiatri fliken.

    Ha det gott!

    SvaraRadera
  3. Det verkar helt galet att en liten människa ska behöva ha det så tufft som ni har det. Hoppas du kan finna några ljusglimtar och att du / ni får rätt hjälp inom närmaste tiden. Lycka till er båda två !

    SvaraRadera