Vi hade ett mycket bra besök, där terapeuten som träffade L var oerhört professionell, och mycket respektfull.
När vi kom till L:s diagnoser, vill L gärna inte prata om sina problem gällande sin bakgrund, han vill gärna skratta bort det hela. Det märkte terapeuten direkt! Oerhört snyggt tycker jag. L kommer ha tillgång till mycket hjälp och stöd och jag känner hoppfullhet inför det hela. L planerar att åka så snart läkaren gett klartecken. L fick ett väldigt litet rum (det minsta) men det var inga problem för L. Jag tror att själva kontakten med den respektfulla terapeuten gjorde mycket.
Tänk vad oerhört viktigt respekt är i samspel med andra människor.
För mig var dagen bra, jag var glad och kände mig motiverad, fastän jag har svårt att uttrycka mig i tal fortfarande. Som någon sorts låsning i mitt sätt att hitta ord när jag ska förklara något.
- Ehhhhh (letar efter rätt ord).
Låter jag ofta, ofta. Det blir värre när någon jag vill ska lyssna verkar stressad av det. Ungefär som stamning, kan jag tänka mig?! Stress säger läkaren.
En sak som hände precis när vi var hemma. Var att D (min behandlare inom psykiatrin som jag träffat 4 ggr). Tog upp det här med L:s medicinering och min också. Jag tog mycket illa vid mig.
L äter ju en medicin för sömnen (Lergigan, egentligen för allergier), och eftersom jag har frikort har jag bett om att de (psykiatrin) ska skriva ut den till mig (har haft den förut, länge sen 2007), eftersom vi har oerhört lite pengar pga Ls svårigheter. D ville nu förklara att det 'där' upplägget inte alls var bra, att sammanblanda medicin sådär. Att from nu ska de skriva ut medicinen till L direkt istället för att jag tar ut den på mitt frikort för medicin!
Jag förstår hur han menar, jag förstår regler och lagar gällande detta.
Vad jag inte kan hantera är att de inte kan förstå. När de skriver ut medicin till L direkt, måste ju jag hämta den. Detta medför stora svårigheter för mig eftersom jag inte får hämta Ls medicin utan en fullmakt som innebär att jag återigen måste gå igenom administrativa regler och papper. Dels har vi (mycket pga Ls handikapp) problem med ekonomin och detta medför extra jobb för mig + ansträngningar i ekonomin. Jag skulle förstå (och gör det ändå) deras inställning, i frågan. Att man inte ska skriva ut mediciner till personer som inte använder den osv. Men kan de inte förstå människors situation? Och när de inte gör det reagerar jag så starkt.
Jag blev såklart upprörd (kan inte hålla käften och nicka) och höjer rösten och går bara "igång" liksom.
- Ja men vi tycker ju inte det ska finnas krig, men det finns det!
Var mitt retoriska svar till D.
D är inne på att jag ska sätta gränser till L, och så långt förstår jag honom. Eftersom han vill att jag ska kunna frigöra kraft och kunna börja jobba igen. Det var så han sa efter vi pratat att L skulle till behandling. Att det skulle vara bra för mig att börja "göra något på dagarna".
Jag gillar inte har har nästan aldrig gillat det där KBT tänket, ibland är människor inte som manualer och skattningsskalor.
Ibland vill och överlever de bara, under svåra omständigheter. De kommer igen, alltid.
Jag förstår varför jag blir upprörd, för jag klarar allt med rätt inställning, stöd och hjälp och framförallt ; respekt för min person här och nu!
Men när någon ska pressa mig in i KBT, så blir jag helt skogstokig. Alla människor klarar inte det. Jag bland annat behöver en förståelse för hur min situation sett ut, där jag precis är idag. Jag behöver inte få veta vad jag ska göra. Jag behöver tillåtelse att upptäcka det själv. Jag tror på människors inneboende önskan att göra gott och vara i kärlek. Jag tror också att vägen dit för väldigt många inte är igenom regler och förmaningar.
Utan genom att bara respektera en människa precis som hon är, exakt just här och nu.
Tycker nästan det verkar som att D med sin KBT inspiration mest vill ha kontroll över mig? Att jag kommer göra det som D anser bäst för mig. Och det vet han kanske bäst? Eller inte?
Vad fantastiskt att din son äntligen får komma iväg på behandling. Det låter som ljuv musik. Tråkigt att samhället har så fyrkantig inställning ofta och inte tar människor på allvar och möter varandra med respekt. Jag har ju själv erfarenhet av kbt som jag tycker är en bra behandling men det bygger ju också på respekt och ömsesidigt förtroende mellan behandlare och patient. Och praktiska problem löser man ju inte som tex en usel ekonomi. Grunden att kunna gå i behandling oavsett vilken måste väl vara att man har en trygg bas där man vet att man har ett boende och mat annars är man väl alltför upptagen med den oron och det borde väl en behandlare förstå. Mazlovs behovstrappa är väl rätt erkänd. Hoppas det blir bättre snart för er båda!
SvaraRadera