Det är oerhört svårt att inte bli involverad i Ls känslor, att jag har svårt att hålla mitt eget fokus beroende på hur L mår. Iofs är det ju egentligen svårt att inte vara det såklart.
Men för mig blir det svårt att hantera eftersom jag inte då har tillgång till min egen kraft, utan den är mycket kopplad till L.
Vi pratar ganska öppet om det, hur dåligt det är att vi bor tillsammans. Han förstår ju också att vår påverkan på varandra inte blir bra.
Men jag får ändå den där oron om det kommer funka, inte när han väl kommer dit utan innan han kommer dit. Det är just i de här stundens när L är motiverad som de andra inblandade skulle behöva vara "på tårna", vilket är omöjligt. Ls mående är ju så oberäkneligt så jag hoppas det komme synka med varandra nu.
Hoppas och glädjs med det som är nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar