Lugn

Sitter på biblioteket och ansöker ifrån försäkringsbolaget, för branden som min son startade i köket för cirka 1½ år sen.

Har inte kommit mig för att göra något åt det förrän bostadsbolaget sa till mig att jag måste åtgärda det.

En sak som är med mig är att jag aklimatiserar mig automatiskt till så gott som vad som helst, egentligen. Så att inte ha någon fläkt i köket och flammigt i taket pga eld har inte stört mig nämnvärt faktiskt, trots att jag är oerhört känslig för lukter, och speciellt matos.

Det är som att jag vänjer mig med vad som helst, vet inte om det har med ADHD att göra, eller att jag är van att mycket i mitt liv varit kaos och upp-ner-vänt. Då blir inte en fläkt så viktig liksom. Men varje gång jag gör  något för min skull så märker jag att jag växer. Bara en sån sak att jag tycker att jag själv är värd en fläkt, precis som alla andra. Varje gång jag bekräftar mig själv får jag mer ett egenvärde.

Det var ju min son som har autism som skulle göra som sin bror, varpå han satte på en kastrull med hälften olja som sen bara brann. L lyckades att släcka branden, men fläkt och väggar blev ju rökskadade. L med sin fobi för att bli sjuk var ju väldigt orolig för brandlukten och om den var giftig. För att lugna honom var jag tvungen när jag kom hem ifrån jobbet och ringa en brandstation. Jag kan fortfatande skratta över hur jag påbörjade det samtalet, medan S satt i soffan och frös för L hade öppnat ALLA fönster på vid gavel med - 10 ute.

- Katarina brandstation
- Hej, jag heter Fall och jag undrar om du vet något om bränder?
- Ehh, ja ......

Han trodde nog att jag var helt galen. S var ju hungrig då hans mat blivit bränd och därför gick jag och S och handlade pizza medan L pratade med brandstationen i över 1 timme för att förvissa sig om att brandrök inte var farligt, hur många minuter kan man andas in, vilken rök är farligast, hur känns det när man är förgiftad osv osv?

Det är som Mia Törnblom säger, att våra misstag och skämsgrejer blir roliga med tiden.