Det första som hände (alltid) är att jag lägger skulden på mig själv, (eller L) och har därmed inte någon rättighet längre, att L behöver hjälp. Alltså, när det kärvar ihop sig pga dels L (och hans situation) och dels behandlingshemmets oförmåga att möta Ls behov. (Vare sig de är rimliga eller inte).
Så stannar jag av. Jag kämpar med min skam att L inte stannade (bortskämd, omöjlig att hjälpa osv), och min upprättelse att jag anser att de som ska hjälpa L måste kunna hantera just det som är Ls problem.
Jag förlorar alltid den kampen med mig själv. Alltså, JAG tar på mig skulden för att jag inte vill dels upplevas som jobbig, krävande. Dels att jag ska upplevas som medberoende eller överbeskyddande.
Tills igår.
När jag pratade med min bästa väninna och berättade om L och det som hände på behandlingshemmet.
Det var hon som vände på det ( och hon jobbar inom sjukvården) och sa att behandlingshemmet hade inte kunnat hantera det som L behövde och kunde därmed inte uppfylla hans behov. Som är grunden i att han ska komma till behandling.
Alltså;
• det är inte Ls eller mitt fel att det inte fungerade
• det är behandlingshemmet som inte hade den kunskap alt behandling som krävdes för L
• de kunde inte tillgodose Ls basala behov av förutsägbarhet och struktur
• de kunde inte dämpa Ls oro genom att tillämpa individuellt bemötande
Ja. Nu gäller det bara att stå "upp" för att Ls behov är viktigare än handläggarnas merarbete i detta. Och hans rättigheter att känna sig trygg där han ska få hjälp.
Fint med en väninna som verkar så klok så du kan bolla dina tankar och dina känslor. Det där med medberoende är synnerligen komplicerat och det måste vara så svårt att veta hur du ska agera.
SvaraRaderaFinns någon anhörigförening du kan kontakta eller andra med funktionshindrade barn o din närhet. Att träffa andra med liknande erfarehet kan ge om inte styrka så i all fall tröst och kanske kunskaper.
Håll på dig ! Stå på dig!