Dagarna innan

Jul, glömmer jag alltid bort. Jag gör absolut det i sista stund, och är nöjd med det. Det är för att för mig är julen inte direkt kopplad till något fint, och bra. Jag kommer mest ihåg när barnen var små och jag försökte med väldigt knapp ekonomi att göra det bästa för dem.
Och som jag kommer ihåg julen, så var det just morgonen att vakna upp och titta ut och veta att det är julafton. Jag kände en sorts helig känsla där någon jul, annars har det varit mest barnen jag tänkt på.

 

Därför, - eftersom jag inte har små barn nu - så har jag beslutat att fira jul med uteliggare, jag ska dela ut mat i kyrkan tänkte jag. Kommer såklart att vara med ungarna en stund också, men de är inte så intresserade av mig så jag kan få vara till nytta någon annanstans. Och förresten så handlar jul om det för mig, något mycket viktigare än mat och klappar.

Ett leende, en kram, en sorts gemenskap med människor som jag känner igen mig i, och där jag kan vara exakt (alltid) den jag är.

Jag känner mig inte bättre - sämre än någon annan när jag umgås med människor som har det svårt, jag bara är. Det är exakt där jag ska vara känns det som?!

Sista veckan har mitt huvud tyvärr blivit sämre, jag har ingen tumör eller jag är inte dement, men jag har fått mer såna där vet-inte-var-jag-är/på-väg stunder. Och de är j-ligt obehagliga. Jag försöker att varva ner och inte bli orolig, utan bara stanna upp en stund när det blir så. Och hittils har det funkat.

Det hände en grej med V häromdagen, som gjort att jag dragit mig "undan" honom igen, - vet inte för vilken gång i ordningen?.
Och jag funderar varför jag utsätter mig, han är rolig att umgås med cirka 55% av tiden, 30% är han gnällig och otacksam. Resten är han direkt elak. Jag försöker att se mönster i det, och fortsätter ändå som Robert Broberg skulle sagt! :-)