söndag 10 februari 2013

Igen



Äntligen är jag tillbaka, har svårt att blogga vissa perioder när det händer mycket, eller ibland när det händer lite. Svårt med struktur och långsiktighet.

Det är så mycket som hänt, men också så lite. Jag har iallafall förbättrats i mitt mående gällande min kropp som är starkare och smidigare nu efter all träning (som jag faktiskt hållit fast vid). Men hjärnan är inte helt tillbaka till vad jag skulle vilja. Jag skyndar på, men försöker att dämpa den där inre rösten som säger "men nu är du väl okej, ska du inte göra något .... nu".

Det har alltid varit jag själv som är min största fiende till mitt eget mående, antingen jag är medveten om det eller inte. Men tiden berättar alltid när jag inte levt med min inre sanning som kompass, utan innifrån-och-ut. Vilket skapar dålig energi inom mig.

Med L händer det också grejer, även om det går mycket låååångsamt. Han har inte flyttat än (vilken överraskning!) men han hanterar sina fobier och panikångestattacker på ett bättre sätt. Tiden är vår kompis liksom. Men jag märker hur påverkad jag är av det här egentligen och att det är påfrestande både för honom och mig. Men jag väljer faktiskt att hålla fast i att det går framåt, men långsamt!

Jag är nu inskriven i rehabilitering, genom arbetsförmedling och sjukkassan, där jag ska lära mig att hantera mitt sätt att jobba ihjäl mig, och inte kunna stoppa. Jag har också förstått att jobbet för mig var som en drog, som hjälpte mig att skjuta bort saker som jag inte riktigt bearbetat, min pappas död och den påverkan det hade på mig, gällande mina minnen ifrån övergreppen av honom. Men också en relation jag avslutade där han var missbrukare och bekräftelseberoende. Han är en stor del till att jag idag förstår att jag måste ta hand om mig, för jag har inte råd att låta någon annan göra mig illa igen. Då kommer jag kanske aldrig tillbaka. Många insikter som ger mig hopp om en bra väg framåt ... sakta och beständigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar