Och hans tvångstankar fortsätter, men de ändrar bara karaktär, det är oerhört frustrerande, eftersom jag både känns skuld och irritation över situationen.
Jag vet ju logiskt att det inte hjälper att klaga över Ls problem, men ändå river det i själen, när jag ser hans inskränkta liv. Det skrämmer mig både att han faktiskt är så handikappad som han är, och samtidigt inte är medveten om det själv för att han är så van. Det är svårt att motivera honom till hjälp då jag inte alls har kunskap om de här problemen.
Jag trodde att socialtjänsten och psykiatrin skulle hjälpa, men de förstår inte hur de ska hjälpa, och nå L i hans sjukdom. Har försökt att förmedla det jag känner skulle vara bra, med dels utökat stöd så det alltid finns någon som kan motivera L om hans problem (påminna honom), det låter såklart helt sjukt i stadsdelens öron. För det är ju att stigmatisera honom, känns det som dem tycker. Men jag har förstått att motivationsarbetet måste vara inriktat på hans problematik och inte lämnas åt slumpen som det nu blivit.
Jag tog också upp i april 2012, att jag trodde att L skulle behöva OCD behandling eftersom jag redan då misstänkt att han hade det. Till svar fick jag att dem inte visste om de hade avtal med dem. Så är det inom vård och omsorg, du måste vara stark för att vara sjuk.
Jag själv förstår ju att dem inte kan lita på mig och mina ord, de ser ju mig som medsjuk i hans sjukdom. Och det är jag verkligen, men jag har också fått kunskap genom att vara medsjuk eller anhörig, som är mycket viktig för att kunna "se" problemen. Men jag räknas inte på något sätt.
Själva vardagen med L är så tung att orka med, inte kroppsligt men psykiskt som sätter sig kroppsligt, så jag har fullt upp med att kunna hantera min egen maktlöshet att vara nära L så själva "hjälpen" jag måste hjälpa L att söka, och försöka motivera honom på bästa sätt. Det blir liksom att jag och L bara överlever, medan stadsdel och psykiatri har olika regler och anvisningar som de måste följa. Ls sjukdom och handikapp följer inga regler förutom helt ologiska vilket är svårt att förmedla.
Ja vi lever fortfarande i ett tillstånd av kaos, bestämt att tvångstankar och tvångshandlingar som påverkar det dagliga livet 90% av tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar