Har annars lätt för att fara iväg i scenarier som inte hänt än, eller som ska hända.
L, min son som varit isolerad i hemmet sen 3 år tillbaka är helt plötsligt som vilken annan kille som helst. Han har bott hos sin kompis (som han verkligen velat) sen några veckor tillbaka. Han fick äntligen sin aktivitetsersättning godkänd och fick då för 3 månader. Något han gjorde slut på direkt såklart.
Nu sms han ibland och frågar om jag har någon mat och jag är ju fattigare än fattigast nu, så jag måste säga nej, och det finns nog en mening med det också. Han måste lära sig själv, och jag är så stolt över mig själv som kan säga - Nej.
Jag kan det för att jag är trygg i att han är så pass frisk nu så att han klarar sig, det känns som jag kan "lämna" över det och veta att han fixar det utan mig.
Och mycket mycket bättre dessutom.
Jag själv är okej, men massor av känslor som väller upp inom mig. Jag har inte haft tid eller kraft till mig själv, så nu när jag har mig själv att tänka på är det massor med processer som kommer upp.
Jag har börjat traumabehandling hos min terapeut för jag har något som heter PTSD som betyder stress från saker man varit utsatt för, tex krig eller övergrepp. Jag har inte förstått vad jag haft hela mitt liv, det har blivit som normalt för mig.
Det yttrar sig som att du kan få ren skräck av något som är helt normalt. Som tex för mig det här att tvätta sig på kvällen i ansiktet, för mig är det skräck eftersom så fort jag blundar får jag massor med otäcka "bilder" i mitt huvud som gör att jag kan hoppa högt av ren och skär rädsla.
Det är också detta med dofter som triggar det här, som jag alltid haft och de som varit nära mig kan tycka jobbiga. Av en lukt kan jag helt plötsligt må fruktansvärt illa, och känna jag kan inte andas. Även tv är ett stort problem, då många saker sätts igång även genom bilder. För andra helt normala men för mig ren och skär skräck.
Man kan jämför med om man tänker sig det värsta som kan hända en människa tex något med hennes barn, och den skräcken sånt kan få en känna bara genom tanken på något sånt.
Samma känsla har jag i vanliga normala vardagsaktiviteter. Svårt att förklara, men min terapeut vet massor om sånt här så hon hjälper mig massor.
