?

Published with Blogger-droid v1.7.4

65 dagar senare

Från när jag skrev mitt sista inlägg, och var väldigt glad, för det bemötande vi fick ifrån både stadsdel och psykiatri.

Vad har hänt sen dess?

• L har haft kontakt med sin boendestödjare (beslut 2 tim/veckan) cirka 3 ggr.
• L har inte gått ut, utan snarare gått tillbaka i sin utveckling sen besöket av läkaren ifrån psykatrin.
• L har inte haft någon som helst kontakt med stadsdelen.
• Kontakten mellan stadsdel-psykiatri sköts av mig (oavlönat).

Jag verkar säkert bitter, och till viss del känner jag mig så just nu, även om jag försöker att hålla uppe humöret, men det är så svårt. Jag och S hade planerat att vara i en stuga jag hyrt 1 vecka, men L klarade sig inte, utan vi var tvungna att åka hem, sen har jag verkligen försökt att åka tillbaka, men det är svårt att koppla av när mitt barn mår så oerhört dåligt.

Jag blir arg på L:s tvång, fobier, och tvångstankar och känner att jag mer och mer låter mig styras av dem, jag känner mig fängslad av hans oförmåga att bli frisk just nu, och av samhällets lathet att skylla sina tillkortakommanden på att "vi har försökt få kontakt, han svarar inte i telefon, vi försöker att hjälpa honom på bästa sätt". Yada yada yada.

Jag känner mig som en bromskloss i L:s rehabilitering, vare sig jag vill eller inte. Hur det än är, så blir min närvaro en form av skydd för staden att inte ta sitt ansvar. Att jag blir den som finns och på något konstigt sätt förhalar den här processen, iom att jag gör det enda jag kan, försöker att hanka mig fram, och försöka känna tillit till processen. Men hur lätt är det, när hans kontakt med den som ska hjälpa honom framåt i detta, har haft 2-3 telefonsamtal med L på senaste 65 dagarna. När jag gör det möjligt, genom att finnas, vara bunden till L på det sättet jag är, vara bunden till hans ritualer och panikångestattacker, så gör jag ju det omöjligt för samhället att se vilka extremt stora behov min son har. Hur ska jag klara att stötta min son, men samtidigt få stadsdelen att förstå att han behöver deras hjälp, mycket mer och massor mer än vad som nu skett.

I deras ögon har ju inte L problem, eftersom det är jag som får sköta om dessa och förhålla mig till dem. Just nu är det extremt svårt att inte känna mig helt kraftlös, och tilliten till framtiden är noll. Men vet också vilken förmåga jag har att bara vänja mig vid saker och ting, jag tror det har att göra med min ADHD, att jag vänjer mig så snabbt vid att livet är så tungt, det finns liksom inget annat sätt att göra. Annars skulle jag dö. Och min överlevnadsdrift är starkast just nu, men kraftlösheten ökar för varje dag.

Jag behöver hjälp, och vet inte hur man gör?