söndag 6 mars 2011
Söndag förmiddag
Min katt är borta, har varit borta i en vecka nu. Min fina lilla katt. Han har alltid gått ut ifrån balkongen, men förra veckan råkade min son gå till affären utan nyckel (ADHD) och klättrade upp för balkongen, och råkade knäcka min katts pinne som han klättrar upp för.
Jag har printat ut bilder jag ska sätta ut i bostadsområdet nu.
Igår var jag och tränade. Ja!
Jag har brutit min gym-oskuld, igår och det var jättebra för mig. Lider av reumatism som inte blir bättre med åren och gym var alldeles super för mig, bygga upp muskler för att kunna stärka upp de ställen som jag brukar ha väldigt ont i.
Det är så mycket som hänt här hemma för mig och för oss, i familjen. Så många dystra och mörka dagar, men precis som årstiderna väntar på vår, så har det faktiskt speglat även vår vardag.
S har fått erbjudande om gruppboende, han är rätt trött på att bo hemma, också så det kom precis i rätt tid. Det är som att allting är meningen som att livet liksom bär sig själv.
L har fått hjälp ifrån stadsdelen, han bröt ihop något kring julen då de tog ifrån honom pengar som han fått retroaktivt ifrån FK. Men nu verkar det ljusna även där, han har fått boendestöd ifrån stadsdelen och också träffat killen (mannen) som ska bli hans boendestöd, och har bara positiva kommentarer om honom. Det lyser i både röst och ögon när han pratar om honom. Glädjen sprider sig in i mig.
Jag har printat ut bilder jag ska sätta ut i bostadsområdet nu.
Igår var jag och tränade. Ja!
Jag har brutit min gym-oskuld, igår och det var jättebra för mig. Lider av reumatism som inte blir bättre med åren och gym var alldeles super för mig, bygga upp muskler för att kunna stärka upp de ställen som jag brukar ha väldigt ont i.
Det är så mycket som hänt här hemma för mig och för oss, i familjen. Så många dystra och mörka dagar, men precis som årstiderna väntar på vår, så har det faktiskt speglat även vår vardag.
S har fått erbjudande om gruppboende, han är rätt trött på att bo hemma, också så det kom precis i rätt tid. Det är som att allting är meningen som att livet liksom bär sig själv.
L har fått hjälp ifrån stadsdelen, han bröt ihop något kring julen då de tog ifrån honom pengar som han fått retroaktivt ifrån FK. Men nu verkar det ljusna även där, han har fått boendestöd ifrån stadsdelen och också träffat killen (mannen) som ska bli hans boendestöd, och har bara positiva kommentarer om honom. Det lyser i både röst och ögon när han pratar om honom. Glädjen sprider sig in i mig.
tisdag 1 februari 2011
Det man inte har i huvet .....
Åh vad livet är ....... strul ibland
lördag 15 januari 2011
Det tysta tvivlet
Dagarna går, och många tankar på att jag skulle behöva skriva ner det som händer, men jag orkar inte. Vill ha det här dokumentet för att inte normalisera det här tillståndet som jag lever i.
Jag bort fortfarande med barnen L och S, och stadsdelen har inte hjälpt något, trots iallafall möte med LSS kring S, och hans situation att jag inte får honom till dagliga verksamheten.
Min reaktion har blivit att jobba. I ett svagt ögonblick (när jag kände mig stor, stark och energisk) mailade jag mitt 'förra' jobb och sa att jag fanns tillgänglig om de behövde.
Om de behövde!!
Arbetsplatsen jag verkligen fick kapitulera inför mig själv för att komma ifrån, som jag ljög för att överhuvudtaget våga säga upp mig.
Jag är tillbaka och jag märker hur jag sakta smygande gör precis likadant som jag alltid gör, glömmer bort mig själv, omärkligt finns jag inte längre.
Men situationen hemma med 2 barn, är värre än att jobba. Jag flyr till mitt arbete för att glömma, ... allting. Alla problem, alla svårigheter, den fullständigt katastrofala situationen. Och smärtan över att jag känner mig så överkörd, av samhället som räknar med att kvinnor, ska arbeta oavlönade. Med handikappade barn, som inte får hjälp.
Med skammen, att människor omkring, som hör min historia, misstänksamt kanske tänker, att "vill hon ha hjälp? varför får hon inte det då? måste vara något annat där?!". Trött för att överhuvudtaget bry mig. Jag tvivlar ofta på mig själv, på precis samma sätt som jag förutsätter andra tänka om mig. Att det är något fel, när varken barnen eller jag, får någon som helst respons. När samhället sviker, tvivlar individen på sig själv.
Jag bort fortfarande med barnen L och S, och stadsdelen har inte hjälpt något, trots iallafall möte med LSS kring S, och hans situation att jag inte får honom till dagliga verksamheten.
Min reaktion har blivit att jobba. I ett svagt ögonblick (när jag kände mig stor, stark och energisk) mailade jag mitt 'förra' jobb och sa att jag fanns tillgänglig om de behövde.
Om de behövde!!
Arbetsplatsen jag verkligen fick kapitulera inför mig själv för att komma ifrån, som jag ljög för att överhuvudtaget våga säga upp mig.
Jag är tillbaka och jag märker hur jag sakta smygande gör precis likadant som jag alltid gör, glömmer bort mig själv, omärkligt finns jag inte längre.
Men situationen hemma med 2 barn, är värre än att jobba. Jag flyr till mitt arbete för att glömma, ... allting. Alla problem, alla svårigheter, den fullständigt katastrofala situationen. Och smärtan över att jag känner mig så överkörd, av samhället som räknar med att kvinnor, ska arbeta oavlönade. Med handikappade barn, som inte får hjälp.
Med skammen, att människor omkring, som hör min historia, misstänksamt kanske tänker, att "vill hon ha hjälp? varför får hon inte det då? måste vara något annat där?!". Trött för att överhuvudtaget bry mig. Jag tvivlar ofta på mig själv, på precis samma sätt som jag förutsätter andra tänka om mig. Att det är något fel, när varken barnen eller jag, får någon som helst respons. När samhället sviker, tvivlar individen på sig själv.
- L har varit isolerad i hemmet i snart 1 år
- Jag jobbar för att orka överleva
- S har indraget boendestöd för att han inte får på dagliga verksamheten.
måndag 29 november 2010
Det där om upprättelse
Jag var helt övertygad att L:s överklagan på avslag ifrån FK, aldrig skulle förändras. När jag darrade öppnade kuvertet ifrån FK var jag så inställd på avslag att jag blev alldeles darrig när de hade ändrat beslutet!
Sonen L var så orolig så det kanske inte var sant, pga tidigare svek ifrån myndigheter, så vi ringde och han kommer få retroaktivt ifrån Juli.
Han ligger nu i badet och berättar för sin kompis, allt vad han ska köpa för sina pengar. En dator som kan klara ett musikprogram han aldrig vågat tro han skulle få, är hans val.
Musiken är det som gjort att han överlevt den här ofrivilliga isolering som nu pågått i nästan ett år, det är den som gjort att han inte tappat hoppet och den som gjort att han velat leva vidare.
Vilken fin dag det här är!
Skickat från min Nokia-telefon
tisdag 16 november 2010
Det där med tydlighet och tillit
Den psykiatriska mottagningen där jag bor, och vi tillhör är verkligen konstig. Jag har en överläkare som varit min behandlare i 2 år, och enligt min psykolog skulle jag byta nu iom omorganisation inför hösten, och under den tiden hade jag ingen läkare kopplat till mig. Varje gång jag frågade min psykolog om jag kunde komma eller träffa en läkare, sa hon att jag inte hade någon pga omorganisationen.
När jag sökte akut, när jag blev alldeles förtvivlad ang min son, så fick jag träffa en jättefin läkare, som inte alls skuldbela mig, utan tvärtom, han kunde förstå att jag blev oerhört förvirrad av den situation jag befann mig i. Den är en oerhörd skillnad att bli bemött så, till skillnad ifrån överläkaren som ofta skuldbelägger mig för att jag är så splittrad (och behöver börja jobba snarast).
I kontakt med min psykolog så får jag information om bytet av läkare, och jag bad om att få ha den där snälla som min läkare. Men nu har överläkaren efter omorganisationen bestämt att jag ska vara kvar som hennes patient. Enligt psykologen, var det bara några fåtal utvalda som fick vara kvar hos henne och en av de var jag. Det var som om min psykolog ville ge mig ett fint paket när hon meddelade det. Som att jag var den utvalda.
Min psykolog är ju den som informerar läkaren, och jag var sjukskriven fram till 31 oktober, och när jag var där sa jag att jag klarar nog inte att hantera den stress som mitt arbete innebär och sa att jag ville prata med läkaren. Nästa gång fick jag ett läkarintyg där läkaren skrivit att jag ska vara helt sjukskriven till mitten november, och sen börja jobba 50%. Överläkaren älskar att jag har ett jobb, hon påpekar den evidensbaserade vikten av detta, att jag har ett arbete, och ett så fint arbete dessutom. Det är ju just det jag inte klarar, att prestera, jag har ju stora problem med mitt minne, och min koncentration.
Nu ska jag alltså snart börja jobba heltid, jag har inget jobb för jag sa till min arbetsgivare precis som det var, att jag kan inte leverera det du förväntar dig, jag har fått stora problem med mitt närminne, till följd av stress. Han sa upp mig ifrån min anställning så nu är jag arbetssökande. En kvinna som knappt kan komma ihåg hur jag kommer hem till min egen port? Jag förstår inte!
Jag hade möte med försäkringskassan som sa att hon inte trodde att jag alls kunde jobba på ett (bra) tag, för jag hade så svåra problem med mitt minne och stressrelaterad utmattning. Hon sa att hon skulle ringa överläkaren för att diskutera detta att jag förväntas gå ut på arbetsmarknaden nu.
Alltså, är det inte upponer vända världen? Att försäkringskassan som man dagligen läser att de nekar folk sjukskrivningar, anser att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Men överläkaren som får information ifrån min psykolog anser att jag ska arbeta. Jag förstår ingenting?
Min psykolog har jag alltid kännt konstigt emot, hon är från ett annat land, och jag har svårt med hennes oförmåga att "höra" vad jag säger, vare sig det beror på feltolkningar pga språk eller andra saker. Men jag förmår inte säga att jag vill byta, vill inte vara besvärlig. Trots att det faktiskt inte ger mig något att gå där, jag blir oftast mer förvirrad av henne än av mig själv. Jag har tagit upp det med henne förut (när jag var mer mig själv) att jag tycker att hon går över gränser ibland för vad jag kan tycka är okej. Hon säger fel namn till mig, hon pratar i telefon och säger den andres namn, hon läser i fel journaler, och säger att jag använder mediciner jag inte gör.
Nä, det känns inte alls bra.
När jag sökte akut, när jag blev alldeles förtvivlad ang min son, så fick jag träffa en jättefin läkare, som inte alls skuldbela mig, utan tvärtom, han kunde förstå att jag blev oerhört förvirrad av den situation jag befann mig i. Den är en oerhörd skillnad att bli bemött så, till skillnad ifrån överläkaren som ofta skuldbelägger mig för att jag är så splittrad (och behöver börja jobba snarast).
I kontakt med min psykolog så får jag information om bytet av läkare, och jag bad om att få ha den där snälla som min läkare. Men nu har överläkaren efter omorganisationen bestämt att jag ska vara kvar som hennes patient. Enligt psykologen, var det bara några fåtal utvalda som fick vara kvar hos henne och en av de var jag. Det var som om min psykolog ville ge mig ett fint paket när hon meddelade det. Som att jag var den utvalda.
Min psykolog är ju den som informerar läkaren, och jag var sjukskriven fram till 31 oktober, och när jag var där sa jag att jag klarar nog inte att hantera den stress som mitt arbete innebär och sa att jag ville prata med läkaren. Nästa gång fick jag ett läkarintyg där läkaren skrivit att jag ska vara helt sjukskriven till mitten november, och sen börja jobba 50%. Överläkaren älskar att jag har ett jobb, hon påpekar den evidensbaserade vikten av detta, att jag har ett arbete, och ett så fint arbete dessutom. Det är ju just det jag inte klarar, att prestera, jag har ju stora problem med mitt minne, och min koncentration.
Nu ska jag alltså snart börja jobba heltid, jag har inget jobb för jag sa till min arbetsgivare precis som det var, att jag kan inte leverera det du förväntar dig, jag har fått stora problem med mitt närminne, till följd av stress. Han sa upp mig ifrån min anställning så nu är jag arbetssökande. En kvinna som knappt kan komma ihåg hur jag kommer hem till min egen port? Jag förstår inte!
Jag hade möte med försäkringskassan som sa att hon inte trodde att jag alls kunde jobba på ett (bra) tag, för jag hade så svåra problem med mitt minne och stressrelaterad utmattning. Hon sa att hon skulle ringa överläkaren för att diskutera detta att jag förväntas gå ut på arbetsmarknaden nu.
Alltså, är det inte upponer vända världen? Att försäkringskassan som man dagligen läser att de nekar folk sjukskrivningar, anser att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Men överläkaren som får information ifrån min psykolog anser att jag ska arbeta. Jag förstår ingenting?
Min psykolog har jag alltid kännt konstigt emot, hon är från ett annat land, och jag har svårt med hennes oförmåga att "höra" vad jag säger, vare sig det beror på feltolkningar pga språk eller andra saker. Men jag förmår inte säga att jag vill byta, vill inte vara besvärlig. Trots att det faktiskt inte ger mig något att gå där, jag blir oftast mer förvirrad av henne än av mig själv. Jag har tagit upp det med henne förut (när jag var mer mig själv) att jag tycker att hon går över gränser ibland för vad jag kan tycka är okej. Hon säger fel namn till mig, hon pratar i telefon och säger den andres namn, hon läser i fel journaler, och säger att jag använder mediciner jag inte gör.
Nä, det känns inte alls bra.
onsdag 10 november 2010
Begravning
Tack för att jag fick träffa och lära känna dig du fina människa!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)