Bemötande

Bild lånad från Kreativ Insikt

En jättebra dag för mig igår, och för sonen L. Vi hade besök ifrån psykiatrin, eftersom min son har panikångest och ADHD.

Hur mycket det gör med så lite ifrån andra människor. Ett inlyssnande sinne, ett öppet kroppsspråk, en frihet att möta människor exakt precis som och där de är, just nu. Inga dolda motiv, som känns i kontakten. Ingenting, bara känslan av att de andra ser framförallt sonen som en omålad duk, som han får måla precis som den han är.

Jag blir alltid mycket rörd över när människor är respektfulla, det är en sorg i mig som väcks av att det krävs så lite av andra människor och ändå; så många gånger jag mötts av något helt annat. Hur lite andra människor är medvetna om sina egna projektioner, och hur jag själv fångas i ilska så oerhört av när människor inte kan inta en hänsynsfull attityd.

Det krävs så lite, men egentligen så mycket, och allting handlar om självinsikt. Det är min innersta övertygelse att det handlar om det. Just den där önskan om att få insikt om sig själv, och vilken påverkan jag har på andra och vilken påverkan andra har på mig. 

Jag är själans glad att jag fått den gåvan, den var inte lätt eller billig, och går inte att köpas för pengar. Den har betalts dyrt med blod, svett och tårar, hopplöshet. Men idag kan jag säga att jag är medveten, har klarsyn om hur jag faktiskt blir påverkad av dels mitt förflutna, dels mina egna tolkningar, men framförallt min innersta rädsla att inte duga, som genomsyrar mycket av min person fortfarande. 

Men som någon klok sa ; Du måste bli medveten för att kunna förändras.

To be continued 

Tydlighet ger trygghet

S har flyttat till gruppboende, eftersom han behöver mycket hjälp i sin vardag. Själva flytten gick ju bra, men det är mycket problem kring hans God Man, som inte uppfyller kraven - eller S behov-. S blir orolig, tankspridd, och kan inte sova när hans God Man har informerat honom, eller som jag upplever det bestämt över honom.

Hans God Man har genom sin årsredovisning, upptäckt S stora passion i livet, tv-spel, videoboxar (som måste vara limited edition), och anser att kostnaderna för dessa är alldeles för stora. Han har alltså bestämt att S får en viss månadspeng att leva för, resterande ska sparas.

Det är jättebra intiativ tycker jag. Om han får S med sig, alltså att han implementerar den idén hos S. Vilket han inte gjort, och då får det motsatt effekt på S. Han blir orolig, tvär, kan inte sova.
Igår upptäckte jag när jag gjorde ett snabbt överslag, att hans Gode Man inte redovisat alla S pengar. Han har alltså sedan mars innehållit 5600 kr ifrån S.

S har bett om kopior på alla utlägg, kostnader, hyresavi och bett hans God Man att informera mig eller S bror om vad som sägs till S.
Ingenting, nada, zero.

Det som gör mig mest arg och besviken, är att hans God Man har rest bort 2 ggr de senaste veckorna när han lämnat information till S. Varje gång måste jag 'plocka ihop' S efteråt.

Det som känns ironiskt i detta, är att S lider av ett handikapp som just innefattar kommunikation, och interaktion med andra människor.

Long time No see

Länge sen jag uppdaterade bloggen. Har tänkt många gånger att skriva, och att ommöblera bloggen, eftersom jag inte riktigt känt att bloggen är så jag vill vara. Alla vi som bloggar kämpar ju med mellan-landet privat och personlig.

Vilket även jag gör. Samtidigt kunde jag inte låta bli att bli väldigt berörd igår när Peter Jöback sa " - Jag visar hela mig, och genom det får jag styrka". (min tolkning). Och jag inspireras av det, att jag faktiskt en dag ska våga visa hela mig. Bloggvärlden är ju inte någon ultimat lösning för det, - men varför inte?, - det är ju en hjälp till att våga var helt ärlig iof.

Mitt liv utvecklas, jag känner hur jag blir mer och mer modig, att våga visa vem jag verkligen är. Att min ADHD är en välsignelse, genom att den får mig att fullkomligt uppslukas av nuet, här och nu, ingenting mer. Det är också en nackdel med detta, genom att 'vanliga' människor inte har denna välsignelse, och många missförstånd skapas på det sättet också.

Men ju mer jag accepterar mig själv och mina tillkortakommanden, ju mer jag erkänner mig mänsklig. Ju närmare mig själv och den jag är kommer jag.

Värme i Stockholm idag. Både i hjärtat och i solen.

Söndag förmiddag

Min katt är borta, har varit borta i en vecka nu. Min fina lilla katt. Han har alltid gått ut ifrån balkongen, men förra veckan råkade min son gå till affären utan nyckel (ADHD) och klättrade upp för balkongen, och råkade knäcka min katts pinne som han klättrar upp för.

Jag har printat ut bilder jag ska sätta ut i bostadsområdet nu.

Igår var jag och tränade. Ja!
Jag har brutit min gym-oskuld, igår och det var jättebra för mig. Lider av reumatism som inte blir bättre med åren och gym var alldeles super för mig, bygga upp muskler för att kunna stärka upp de ställen som jag brukar ha väldigt ont i.

Det är så mycket som hänt här hemma för mig och för oss, i familjen. Så många dystra och mörka dagar, men precis som årstiderna väntar på vår, så har det faktiskt speglat även vår vardag.

S har fått erbjudande om gruppboende, han är rätt trött på att bo hemma, också så det kom precis i rätt tid. Det är som att allting är meningen som att livet liksom bär sig själv.

L har fått hjälp ifrån stadsdelen, han bröt ihop något kring julen då de tog ifrån honom pengar som han fått retroaktivt ifrån FK. Men nu verkar det ljusna även där, han har fått boendestöd ifrån stadsdelen och också träffat killen (mannen) som ska bli hans boendestöd, och har bara positiva kommentarer om honom. Det lyser i både röst och ögon när han pratar om honom. Glädjen sprider sig in i mig.

Det man inte har i huvet .....

Här sitter jag på fel tunnelbana, åkte av fel håll. Och fick samtal om att det är möte om bostadsrättsföreningen nu.
Åh vad livet är ....... strul ibland

Det tysta tvivlet

Dagarna går, och många tankar på att jag skulle behöva skriva ner det som händer, men jag orkar inte. Vill ha det här dokumentet för att inte normalisera det här tillståndet som jag lever i.

Jag bort fortfarande med barnen L och S, och stadsdelen har inte hjälpt något, trots iallafall möte med LSS kring S, och hans situation att jag inte får honom till dagliga verksamheten.

Min reaktion har blivit att jobba. I ett svagt ögonblick (när jag kände mig stor, stark och energisk) mailade jag mitt 'förra' jobb och sa att jag fanns tillgänglig om de behövde.
Om de behövde!!

Arbetsplatsen jag verkligen fick kapitulera inför mig själv för att komma ifrån, som jag ljög för att överhuvudtaget våga säga upp mig.
Jag är tillbaka och jag märker hur jag sakta smygande gör precis likadant som jag alltid gör, glömmer bort mig själv, omärkligt finns jag inte längre.

Men situationen hemma med 2 barn, är värre än att jobba. Jag flyr till mitt arbete för att glömma, ... allting. Alla problem, alla svårigheter, den fullständigt katastrofala situationen. Och smärtan över att jag känner mig så överkörd, av samhället som räknar med att kvinnor, ska arbeta oavlönade. Med handikappade barn, som inte får hjälp.

Med skammen, att människor omkring, som hör min historia, misstänksamt kanske tänker, att "vill hon ha hjälp? varför får hon inte det då? måste vara något annat där?!". Trött för att överhuvudtaget bry mig. Jag tvivlar ofta på mig själv, på precis samma sätt som jag förutsätter andra tänka om mig. Att det är något fel, när varken barnen eller jag, får någon som helst respons. När samhället sviker, tvivlar individen på sig själv.

• L har varit isolerad i hemmet i snart 1 år
• Jag jobbar för att orka överleva
• S har indraget boendestöd för att han inte får på dagliga verksamheten.