Krasch Bom

Allt som pågår tillräkligt länge blir ju normalt och vi anpassar oss till det. Jag har levt med min son länge nu, som inte mår så bra.

Han har panikångest, och har gått hemma snart 2 år, han har fått hjälp nu ifrån en boendestödjare som iallafall fått igång kontakten litegrann. Det går sakta framåt. Det går liksom inte att längta eller ha något mål i detta, utan jag fungerar så att jag helt enkelt står ut, och har det som det är.

Har precis fått diagnosen utmattningssyndrom. Efter cirka 4 års arbete så kraschade jag i väggen. Det var bara en dag på jobbet som jag helt enkelt var tvungen att gå hem, för jag fick kraftigt ont i hjärtat. Jag har ju rationaliserat alla de symptom som funnits under lång tid.

• Trött, orkar inte med någon människa
• Ofta en känsla av orkar inte mer, speciellt på jobbet.
• Isolering, vill vara för mig själv.
• Irriterad, frustrerad - eftersom jag inte har makten i mitt liv.

Omärkligt har jag anpassat mig till situationer som inte alls varit bra för mig, fullständigt kört slut på alla energier och depåer, omärkligt så bara försvann vanliga och ordinära saker en för en.

Jag behöver min andlighet tillbaka. En känsla av vad som är viktigt här och nu, vilket jag tappat bort.