Minnen från förr

Först ska jag berätta vad som hände efter mitt tidigare inlägg, när jag skulle på stadsdelen för att företräda min son ang ekonomiskt bistånd för hans tandläkarkostnad. Jag har inte på mycket länge blivit så respektfullt bemött ifrån någon handläggare som den jag träffade då. Jag sa till henne att hon ska hålla fast vid sin medmänsklighet så länge hon kan, och att hon gjorde ett mycket bra jobb. Respekt och integritet. Gällande kostnader för tänder så har de iallafall fått in papper ifrån deras egen tandläkare som verkar hålla med om att kostnadsförslaget stämmer med det som ska göras. Nu ska bara utredningen slutföras. Det fattas ett kontoutdrag (eftersom när jag lämnade in var det december och ansökan måste baseras på januaris inkomster) och kopia på beslut om bondestöd.

När jag i morse kollade min FB så hade min sons pappa skrivit massor av hot och fula ord där. Han säger att han anser att det är min sak att "greja till hans relation med sin son". L:s pappa är ju kriminell och missbrukare, men har iallafall träffat en ny tjej, som han bor med tillsammans med hennes barn. Han har pratat med L och sagt att han vill så gärna att L ska träffa "sin nya familj, och komma och hälsa på". Eftersom pappan inte skött sig så bra i relationen med L, är L mycket besviken och känner sig kränkt och sviken av sin pappa. Detta vägrar pappan ta på sig själv, och nu gör han återigen som han alltid gjort = beskyller mig för att hindra, sabba hans kontakt med sin son.

Vad han inte förstår är att man måste förtjäna respekten ifrån sina barn. Om man inte hör av sig, skickar ett kort när sitt barn fyller år, inte ringer vid jul eller vid någon annan högtid. Utan bara förväntar sig att sitt barn ska finnas när det passar en själv. Då kommer man inte heller få tilliten från ett barn tillbaka. Han har dessutom utsatt L för stora skador, både misshandel (som pappan förnekar) och kränkningar iom att han utsatt L för fara (misshandel, våldshandlingar osv).

Jag känner igen mönstret. Det är egentligen synd om L:s pappa, han tror att alla är emot honom och vägrar se sin 'egen' del. Utan det är alla andras fel.

För att kunna få kontakt med sitt barn måste man vara beredd på att låta barnet komma till sig, vänta och försäkra att man kommer finnas kvar. På det sättet kan han få kontakt med sin son. Men tyvärr förstår han inte det.

Väcker massor med jobbiga känslor i mig. Jag kommer ihåg alla åren när jag kämpade för min son (som inte ville träffa sin pappa, var rädd för honom osv). Och hur jag fick projiceringar ifrån hans pappa för att jag motsatte mig att han fick bete sig hur som helst emot sin son. Det är tragiskt och gör ont. Jag vågar inte säga till L:s pappa (genom FB, har blockerat honom nu) att L hatar honom (L:s ord) och att han känner att han inte har någon pappa.
Det skulle absolut vara mitt fel i hans pappas ögon.

L: är idag 21 år