Väntan

Sitter och väntar på att L ska bli klar hos tandläkaren och vakna ur narkosen. I går och inatt var L jätteorolig, hade panikångest i morse innan vi skulle åka, jag trodde inte att jag skulle klara av att få honom in till tandläkaren. Det gick inte att nå fram till honom, för att han var så ångestladdad. Mest tror jag han var osäker på om han skulle klara det, och vad han skulle hitta på. Orolig för sig själv och hur han kommer att reagera. Rädd för att bli övermannad av känslor som han redan är.

Ångest är ju en rädsla för att bli rädd, bli övermannan, inte ha kontroll.

Jag blir också rädd, orolig och känner mig så maktlös inför att inte kunna göra någonting för L. Bara se på när L vankar omkring, orolig för att han inte ska ta sig dit (9000 kr skulle det kostat, om han inte kommit).

Mitt sätt (tack) för att hantera detta, var att be till min högre kraft om att L skulle få kraft och mod att våga göra det som var rätt. Jag var mycket noga med att säga till HK att "ske din vilja". Det känns ofta lättare för mig när jag gör så, jag bli avbördad på något sätt. Jag är inte längre den som är skuld till om det inte blir så eller så. Det är ett oerhört skönt sätt att handla om jag är maktlös - vilket skapar kraftlöshet inom mig.

Och tack för att jag blev bönhörd.