Enligt honom är han kär i mig och det är förstås det som gör att jag har kontakt med honom. Han ger mig ki fullständig uppmärksamhet och ringer ständigt. Jag har varit väldigt väldigt (nästan övertydlig) att jag inte har några känslor för honom.
På nåt sätt har detta utvecklats till en maktkamp på liv och död. Han är den som jag orkat visa min sårbarhet för, dels för att han är den enda jag haft kontakt med och dels för att han vägrat ge upp när mina andra vänner gett upp hoppet att prata med mig.
Det är sorgligt att jag inte haft någon energi att upprätta kontakt med mina kvinnliga vänner istället. Jag vet faktiskt inte varför jag jag har kontakt med någon som inte är "bra" för mig?
Jag tror att det ligger lite i att jag skäms för mina vänner att jag är så fruktansvärt trött och inte kan ge de något tillbaka? Och att jag har så svårt att uppbåda energi till att tycka att blad är värdefull och att jag vet att mins vänner skulle förstå och kunna ge mig energi istället för som den här vänskapen som mest består av skuld och skam!
Jag känner igen destruktivitet , tror jag att det handlar om. Eftersom jag är i obalans blir också mitt liv det, och få återknyter jag till det jag mest känner igen "det gamla". Det är ju det jag trots allt mest känner mig trygg med, även om det i mitt fall just nu är destruktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar