Gråtmild

Var och åt lunch med 2 av mina kollegor, jag kände mig så gråtfärdig, vi pratade om jobbet och det känns bra för mig. Att göra det, få vädra det liksom med några som verkligen vet hur det är där.

Jag känner mig svagare, som att jag inte är av rätta virket, att det är fult att vara svag och vara den som inte orkar, och speciellt som jag inte har en farlig sjukdom, som andra.

Jag älskar mitt jobb och har alltid gjort, alltid. Jag tycker om själv atmosfären och att vi alla hjälper och stöttar varandra, och skrattar mycket. Men som det är nu där, vågar jag nog inte gå tillbaka. Jag känner redan stort motstånd när jag tänker på alla nya rutiner, som kan förändras bara sådär genom ett magiskt mail, det är mest stressande.

Och att jag blivit ifråntagen förmågan att använda min kreativa sida för att hitta lösningar på de problem jag stöter på. Nu ska alla jobba enligt nya rutinbeskrivningar, och eftersom det är fler chefer nu, så skapas det massor med såna.

Jag vill så gärna börja jobba, men får nog ta det när rutinerna har 'satt' sig och inte kan ändras från dag till annan.

Det där andra

Jag har fladdrat omkring nu, överallt med mina små bloggar. Jag tänker försöka att sätta jord här. Även om det är svårt, eftersom jag ibland kan känna mig så osäker på privat och personlig.

Men på något sätt, är detta min blogg. Och jag behöver verkligen träna mig på min skam, över att vara jag. Grundskammen som jag kallar det. Den som jag matades med i modersmjölken.

Jag är ju mänsklig och det innebär komplexitet, det innebär inte att jag bara inser vad medberoendet gjort med mig, eller andra. Utan det är så mycket mer än så.

Jag läste på en annan blogg ang det här med hot, och vårdnadstvister. Men så mycket jag har i mig, så mycket jag har att berätta om min väg. Den jag vandrat. Hur jag märker att jag ofta förminskar mig själv, och mina erfarenheter, och att jag glömmer bort -vilket är himmelskt såklart. Tack!

Jag hade också vårdnadstvister. 2 väldigt uppslitande. Det började när jag blev drogfri. När jag inte spelade med i det här jagtäckerdigomdutäckermig tänket. Jag fick ju så många bra förslag i början på min nykterhet, och en var att sätta gränser. Även om jag hatade att sätta gränser, var ju barnens väl en form av tvångsåtgärd för att våga. Att våga säga nej till missbruksbeteende, som i vårt fall innebar att skydda varandra, speciellt när någon i samhället, dagis, skola märkt något. Det var oerhört skrämmande att göra det, och speciellt när jag precis själv var spröd och vacklande. Men jag gjorde det, och det har stärkt mig.

Jag vägrade att lämna ut min son en gång, till dagis. Pappan fick reda på det, och i sin sjukdom la han allting utanför sig själv. Det slutade med att vi blev hotade med en yxa som han kom instormande med. Jag blir alltid iskall i såna där situationer, jag blir liksom utanför kroppen på något sätt. Jag visste att hans övertag var hans aggression, och att jag var starkare än honom, oftast. Jag lyckades iallafall få ut honom, men barnens reaktioner tog ju mycket lång tid att läka. I många år var de otrygga om dörren var låst, om någon kom osv.

Vi fick efter ett halvår flytta till skyddad identitet, där uppbyggnaden skedde. Eller nedmonteringen som de säger i behandling, alla dina försvar måste rivas för att du ska kunna tillfriskna. För barn är det att reagera oerhört destruktivt, och testa gränser mer än vad andra barn gör. Så var det för oss också. Idag vet jag att det var Gud - Buddha - Shiva - Tara, vad som helst som gjorde att vi orkade bygga upp oss igen.

Jag läste om en kvinna som fick diagnos utmattningssyndrom, och hon skrev en bok under tiden hon blev frisk ....

Krasch Bom

Allt som pågår tillräkligt länge blir ju normalt och vi anpassar oss till det. Jag har levt med min son länge nu, som inte mår så bra.

Han har panikångest, och har gått hemma snart 2 år, han har fått hjälp nu ifrån en boendestödjare som iallafall fått igång kontakten litegrann. Det går sakta framåt. Det går liksom inte att längta eller ha något mål i detta, utan jag fungerar så att jag helt enkelt står ut, och har det som det är.

Har precis fått diagnosen utmattningssyndrom. Efter cirka 4 års arbete så kraschade jag i väggen. Det var bara en dag på jobbet som jag helt enkelt var tvungen att gå hem, för jag fick kraftigt ont i hjärtat. Jag har ju rationaliserat alla de symptom som funnits under lång tid.

• Trött, orkar inte med någon människa
• Ofta en känsla av orkar inte mer, speciellt på jobbet.
• Isolering, vill vara för mig själv.
• Irriterad, frustrerad - eftersom jag inte har makten i mitt liv.

Omärkligt har jag anpassat mig till situationer som inte alls varit bra för mig, fullständigt kört slut på alla energier och depåer, omärkligt så bara försvann vanliga och ordinära saker en för en.

Jag behöver min andlighet tillbaka. En känsla av vad som är viktigt här och nu, vilket jag tappat bort.

Det bräckliga

Det hände en konstig sak i fredags. Jag skulle in coh lämna mitt läkarintyg till jobbet, bara sådär. Dagen innan hade jag ätit lunch med en av mina allra närmaste kollegor, och kände mig ganska okej. Lugn, men ändå en längtan till att börja komma tillbaka till jobbet.

När jag hade lämnat läkarintyget utanför jobbet, (kollegan kom ut och hämtade) så kom min andra kollega. Hon blev så glad så hon ropade mitt namn högt och sprang emot och kramade mig.

Det borde jag ju bli glad för, och det blev jag verkligen. Men jag blev samtidigt alldeles ledsen och förtvivlad. Jag förstår inte min reaktion, det är som att kroppen fungerar på sitt eget sätt just nu.
Jag började gråta och kände mig så eländig, och de som inte visste till sig, sa att allting ordnar sig, du ska inte tänka på jobbet, vi klarar oss! Och jag vill skrika
- "Jag vill inte att ni ska klara Er, utan ... mig ..!"
Kände mig så ynklig och liten, som att jag tappat bort mig själv? Jag vill vara stark, men samtidigt verkar jag inte vara det. Jag rationaliserar, och tänker att "de är också sådär, fastän de gömmer det bättre". Sådär stressade och instabila som jag varit ett tag. Men jag börjar förstå (gör ont) att det kanske inte är så?
På vägen ifrån jobbet kunde jag inte andas, jag fick ställa mig och försöka koncentrera mig på att få ner ett andetag i taget, men det var så svårt. Lyckades be till Gud, att jag skulle klara att andas, och då kunde jag det.

?

Published with Blogger-droid v1.7.4

65 dagar senare

Från när jag skrev mitt sista inlägg, och var väldigt glad, för det bemötande vi fick ifrån både stadsdel och psykiatri.

Vad har hänt sen dess?

• L har haft kontakt med sin boendestödjare (beslut 2 tim/veckan) cirka 3 ggr.
• L har inte gått ut, utan snarare gått tillbaka i sin utveckling sen besöket av läkaren ifrån psykatrin.
• L har inte haft någon som helst kontakt med stadsdelen.
• Kontakten mellan stadsdel-psykiatri sköts av mig (oavlönat).

Jag verkar säkert bitter, och till viss del känner jag mig så just nu, även om jag försöker att hålla uppe humöret, men det är så svårt. Jag och S hade planerat att vara i en stuga jag hyrt 1 vecka, men L klarade sig inte, utan vi var tvungna att åka hem, sen har jag verkligen försökt att åka tillbaka, men det är svårt att koppla av när mitt barn mår så oerhört dåligt.

Jag blir arg på L:s tvång, fobier, och tvångstankar och känner att jag mer och mer låter mig styras av dem, jag känner mig fängslad av hans oförmåga att bli frisk just nu, och av samhällets lathet att skylla sina tillkortakommanden på att "vi har försökt få kontakt, han svarar inte i telefon, vi försöker att hjälpa honom på bästa sätt". Yada yada yada.

Jag känner mig som en bromskloss i L:s rehabilitering, vare sig jag vill eller inte. Hur det än är, så blir min närvaro en form av skydd för staden att inte ta sitt ansvar. Att jag blir den som finns och på något konstigt sätt förhalar den här processen, iom att jag gör det enda jag kan, försöker att hanka mig fram, och försöka känna tillit till processen. Men hur lätt är det, när hans kontakt med den som ska hjälpa honom framåt i detta, har haft 2-3 telefonsamtal med L på senaste 65 dagarna. När jag gör det möjligt, genom att finnas, vara bunden till L på det sättet jag är, vara bunden till hans ritualer och panikångestattacker, så gör jag ju det omöjligt för samhället att se vilka extremt stora behov min son har. Hur ska jag klara att stötta min son, men samtidigt få stadsdelen att förstå att han behöver deras hjälp, mycket mer och massor mer än vad som nu skett.

I deras ögon har ju inte L problem, eftersom det är jag som får sköta om dessa och förhålla mig till dem. Just nu är det extremt svårt att inte känna mig helt kraftlös, och tilliten till framtiden är noll. Men vet också vilken förmåga jag har att bara vänja mig vid saker och ting, jag tror det har att göra med min ADHD, att jag vänjer mig så snabbt vid att livet är så tungt, det finns liksom inget annat sätt att göra. Annars skulle jag dö. Och min överlevnadsdrift är starkast just nu, men kraftlösheten ökar för varje dag.

Jag behöver hjälp, och vet inte hur man gör?

Bemötande

Bild lånad från Kreativ Insikt

En jättebra dag för mig igår, och för sonen L. Vi hade besök ifrån psykiatrin, eftersom min son har panikångest och ADHD.

Hur mycket det gör med så lite ifrån andra människor. Ett inlyssnande sinne, ett öppet kroppsspråk, en frihet att möta människor exakt precis som och där de är, just nu. Inga dolda motiv, som känns i kontakten. Ingenting, bara känslan av att de andra ser framförallt sonen som en omålad duk, som han får måla precis som den han är.

Jag blir alltid mycket rörd över när människor är respektfulla, det är en sorg i mig som väcks av att det krävs så lite av andra människor och ändå; så många gånger jag mötts av något helt annat. Hur lite andra människor är medvetna om sina egna projektioner, och hur jag själv fångas i ilska så oerhört av när människor inte kan inta en hänsynsfull attityd.

Det krävs så lite, men egentligen så mycket, och allting handlar om självinsikt. Det är min innersta övertygelse att det handlar om det. Just den där önskan om att få insikt om sig själv, och vilken påverkan jag har på andra och vilken påverkan andra har på mig. 

Jag är själans glad att jag fått den gåvan, den var inte lätt eller billig, och går inte att köpas för pengar. Den har betalts dyrt med blod, svett och tårar, hopplöshet. Men idag kan jag säga att jag är medveten, har klarsyn om hur jag faktiskt blir påverkad av dels mitt förflutna, dels mina egna tolkningar, men framförallt min innersta rädsla att inte duga, som genomsyrar mycket av min person fortfarande. 

Men som någon klok sa ; Du måste bli medveten för att kunna förändras.

To be continued