Jag bort fortfarande med barnen L och S, och stadsdelen har inte hjälpt något, trots iallafall möte med LSS kring S, och hans situation att jag inte får honom till dagliga verksamheten.
Min reaktion har blivit att jobba. I ett svagt ögonblick (när jag kände mig stor, stark och energisk) mailade jag mitt 'förra' jobb och sa att jag fanns tillgänglig om de behövde.
Om de behövde!!
Arbetsplatsen jag verkligen fick kapitulera inför mig själv för att komma ifrån, som jag ljög för att överhuvudtaget våga säga upp mig.
Jag är tillbaka och jag märker hur jag sakta smygande gör precis likadant som jag alltid gör, glömmer bort mig själv, omärkligt finns jag inte längre.
Men situationen hemma med 2 barn, är värre än att jobba. Jag flyr till mitt arbete för att glömma, ... allting. Alla problem, alla svårigheter, den fullständigt katastrofala situationen. Och smärtan över att jag känner mig så överkörd, av samhället som räknar med att kvinnor, ska arbeta oavlönade. Med handikappade barn, som inte får hjälp.
Med skammen, att människor omkring, som hör min historia, misstänksamt kanske tänker, att "vill hon ha hjälp? varför får hon inte det då? måste vara något annat där?!". Trött för att överhuvudtaget bry mig. Jag tvivlar ofta på mig själv, på precis samma sätt som jag förutsätter andra tänka om mig. Att det är något fel, när varken barnen eller jag, får någon som helst respons. När samhället sviker, tvivlar individen på sig själv.
- L har varit isolerad i hemmet i snart 1 år
- Jag jobbar för att orka överleva
- S har indraget boendestöd för att han inte får på dagliga verksamheten.