Det där om upprättelse

Jag var helt övertygad att L:s överklagan på avslag ifrån FK, aldrig skulle förändras. När jag darrade öppnade kuvertet ifrån FK var jag så inställd på avslag att jag blev alldeles darrig när de hade ändrat beslutet!

Sonen L var så orolig så det kanske inte var sant, pga tidigare svek ifrån myndigheter, så vi ringde och han kommer få retroaktivt ifrån Juli.

Han ligger nu i badet och berättar för sin kompis, allt vad han ska köpa för sina pengar. En dator som kan klara ett musikprogram han aldrig vågat tro han skulle få, är hans val.
Musiken är det som gjort att han överlevt den här ofrivilliga isolering som nu pågått i nästan ett år, det är den som gjort att han inte tappat hoppet och den som gjort att han velat leva vidare.

Vilken fin dag det här är!
Skickat från min Nokia-telefon

Det där med tydlighet och tillit

Den psykiatriska mottagningen där jag bor, och vi tillhör är verkligen konstig. Jag har en överläkare som varit min behandlare i 2 år, och enligt min psykolog skulle jag byta nu iom omorganisation inför hösten, och under den tiden hade jag ingen läkare kopplat till mig. Varje gång jag frågade min psykolog om jag kunde komma eller träffa en läkare, sa hon att jag inte hade någon pga omorganisationen.

När jag sökte akut, när jag blev alldeles förtvivlad ang min son, så fick jag träffa en jättefin läkare, som inte alls skuldbela mig, utan tvärtom, han kunde förstå att jag blev oerhört förvirrad av den situation jag befann mig i. Den är en oerhörd skillnad att bli bemött så, till skillnad ifrån överläkaren som ofta skuldbelägger mig för att jag är så splittrad (och behöver börja jobba snarast).

I kontakt med min psykolog så får jag information om bytet av läkare, och jag bad om att få ha den där snälla som min läkare. Men nu har överläkaren efter omorganisationen bestämt att jag ska vara kvar som hennes patient. Enligt psykologen, var det bara några fåtal utvalda som fick vara kvar hos henne och en av de var jag. Det var som om min psykolog ville ge mig ett fint paket när hon meddelade det. Som att jag var den utvalda.

Min psykolog är ju den som informerar läkaren, och jag var sjukskriven fram till 31 oktober, och när jag var där sa jag att jag klarar nog inte att hantera den stress som mitt arbete innebär och sa att jag ville prata med läkaren. Nästa gång fick jag ett läkarintyg där läkaren skrivit att jag ska vara helt sjukskriven till mitten november, och sen börja jobba 50%. Överläkaren älskar att jag har ett jobb, hon påpekar den evidensbaserade vikten av detta, att jag har ett arbete, och ett så fint arbete dessutom. Det är ju just det jag inte klarar, att prestera, jag har ju stora problem med mitt minne, och min koncentration.

Nu ska jag alltså snart börja jobba heltid, jag har inget jobb för jag sa till min arbetsgivare precis som det var, att jag kan inte leverera det du förväntar dig, jag har fått stora problem med mitt närminne, till följd av stress. Han sa upp mig ifrån min anställning så nu är jag arbetssökande. En kvinna som knappt kan komma ihåg hur jag kommer hem till min egen port? Jag förstår inte!

Jag hade möte med försäkringskassan som sa att hon inte trodde att jag alls kunde jobba på ett (bra) tag, för jag hade så svåra problem med mitt minne och stressrelaterad utmattning. Hon sa att hon skulle ringa överläkaren för att diskutera detta att jag förväntas gå ut på arbetsmarknaden nu.

Alltså, är det inte upponer vända världen? Att försäkringskassan som man dagligen läser att de nekar folk sjukskrivningar, anser att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Men överläkaren som får information ifrån min psykolog anser att jag ska arbeta. Jag förstår ingenting?

Min psykolog har jag alltid kännt konstigt emot, hon är från ett annat land, och jag har svårt med hennes oförmåga att "höra" vad jag säger, vare sig det beror på feltolkningar pga språk eller andra saker. Men jag förmår inte säga att jag vill byta, vill inte vara besvärlig. Trots att det faktiskt inte ger mig något att gå där, jag blir oftast mer förvirrad av henne än av mig själv. Jag har tagit upp det med henne förut (när jag var mer mig själv) att jag tycker att hon går över gränser ibland för vad jag kan tycka är okej. Hon säger fel namn till mig, hon pratar i telefon och säger den andres namn, hon läser i fel journaler, och säger att jag använder mediciner jag inte gör.

Nä, det känns inte alls bra.

Begravning

Var på begravning för några dagar sen, en vän som betytt oerhört mycket för mig. Han fick dö drogfri, men ändå? En väldigt modig själ som vandrade lite annorlunda än jag vågat. Han var inte rädd för vad andra skulle tycka om honom, och för mig kändes han väldigt nära.
Tack för att jag fick träffa och lära känna dig du fina människa!

Det där om skrivande

Ibland är livet verkligen tungt och mörkt. I torsdags damp det ner ett kuvert i brevlådan, jag såg direkt att det var ett brev ifrån stadsdelen ang min sons försörjningsstöd. Han har ADHD och grav panikångest, vilket gör att han inte varit mer än 200 meter utanför dörren på 9 månader, jag har sökt hjälp och stöd för honom lika länge. Han har skickats fram och tillbaka inom vården, och blivit som en borttrollad svarte petter.

Eftersom han inte har någon pågående läkarkontakt (eftersom han inte kan gå ut, och läkare kan inte komma till honom) har han inget läkarintyg, och det medför att han inte får någon ersättning ifrån stadsdelen. Det är ett fruktansvärt moment 22 han hamnat i.

• Han får inget försörjningsstöd för att han inte har läkarintyg däremot har han läkarutlåtande (som utförligt beskriver hans funktionshinder) men stadsdelen anser att det intyget inte visar att han är sjuk. (Det gör däremot försäkringskassan).
• Han har ingen fungerande psykiatrisk kontakt eftersom han har panikångest som gör att han inte kan gå utanför dörren.
• Stadsdel och psykiatri skyller på varandra, anser att hans problem är psykiatrins, alt stadsdelens för insatser.
• Försäkringskassan avslår hans ansökan om aktivitetsersättning, för att han har inte har en fungerande kontakt med psykiatrin (som spelar kort om honom med stadsdel, ingen vill ha svarte petter).

Där står vi nu. När jag hamnar i såna här situationer, så blir jag först helt förtvivlad, sen kommer ilskan. Jag vill ringa. Men jag vet = att när jag ringer i de där tillstånden, så vet jag efteråt inte vad som sagts. Sen kommer jag inte vara i den situationen att inte ha skriftligt om det någon dag blir att jag måste bevisa hur mycket jag sökt stadsdel och psykiatri för att få hjälp för min son. Jag skriver, information och överklagan, brev där jag återigen beskriver en vanlig dag i våra liv. Brev och information där jag återigen söker hjälp för min son. Jag tjatade mig till ett nätverksmöte 25 augusti, där min sons situation såg oerhört allvarligt. Fokus var att akut se till att han behövde hjälp. Jag vet inte vad akut menas, men jag tycker det låter långt med 3 månader i såfall?

Jag avbördar mig, den ilskan och frustrationen för att en ung vuxen intelligent, kreativ kille ska behöva gå inom 4 väggar som en fängslad i nästan 1 år, för att samhällets olika institutioner vill skjuta över ansvar på varandra. Sånt gör mig döarg, och absolut inte bara för att det är mitt barn. Utan för att jag längtar efter ett samhälle med solidaritet, och medkänsla om andra människor. Inte bara paragrafer, arbetsförmågainstrument, och utredningstider, ekonomi som gör att vi flyttas runt som schackpjäser.

Det där svåra med att säga nej

Jag läste i boken Bli fri ifrån ditt medberoende, att en kvinna beskrev just förmågan att säga Nej, med att det är lättare att säga Ja, eftersom det är ett kortare ord. Ja det kanske är så, att man kan förklara det så, att eftersom det är en lättare utväg att faktiskt säga Ja, för att det väcker inga känslor eller krav på att konfrontera sig själv med de otäcka känslor som iallafall i mig väcks, när jag inte är tillgänglig, duktig, eller passar in.

Jag var inne på mitt jobb idag, och eftersom jag inte står ut med mig själv, dels att jag är sjuk och den hemska känslan att vara begränsad, och kunna prestera. Så blir jag ogrundad i mig själv, förvillad på ett sätt som gör att jag har ännu svårare att känna mig okej med att säga Nej.

Det finns hur många förklaringa som helst, men vad jag lärde mig idag - efter jag kommit hem med jobb fastän jag är sjukskriven (ska skriva arbetsbeskrivning och introduktion till ny personal) - att när jag är såhär sårbar och känslig har jag ännu svårare för att kunna ha konturer i mig själv emot andra. Det hade varit hur lätt som helst, att säga det enkla Nej, tyvärr jag klarar inte det, jag måste tänka på mig själv nu. Men skräcken att inte få det jag behöver (uppsägning, en bra avslutning) gör att jag går med på detta.

På nåt sätt är det erfarenheterna som formar mig framåt. Sakta mejslas jag ut till den jag ska vara, sakta men ändå .....

Det här om trötthet och arbete

Den överväldigande tröttheten har kommit in över mig. Som ett täcke har den lagt sig över både kropp, men framförallt sinnet. Segt som sirap är tankarna, och suddiga.

Jag har upptäckt svårigheter att komma ihåg varför jag står på ett visst ställe, och hur jag kommit dit. Det är som att hjärnan stänger 'av' sig själv många gånger, vilket är oerhört otäckt.

Jag håller just på att överklagar avslag till min son L, ifrån försäkringskassan. Jag förstår inte logiken, med rättssystemet idag, och speciellt det försäkrinsgsmedicinska.

Från att ha varit om / hur sjuk du är, är det idag hur 'inte' sjuk du är, och hur mycket du kan tänkas pressas in i någon form av hål inom samhället. Känns lite knäppt om jag ska vara ärlig. Jag är ju fullt kapabel att göra vad som helst egentligen, om jag är villig att betala med mitt liv, och min framtida intellektuella förmåga. För utmattningssyndrom som jag har, är ju att hjärnan stängt av, pressats för hårt. Men även om återhämtning måste vara primärt nu, så vill jag ju så mycket. Jag får verkligen hålla i mig för att inte förneka hur det verkligen är. Samhället ser ju mig som helt kapabel att jobba, vilket jag verkligen kan (och önskar) men samtidigt kommer jag dö i förtid, enligt forskare.

Jag undrar om det är det som är meningen? De svaga kan offras?

Det är så underbart vackert på morgon. Naturen är bättre för sinnet än något annat. Det är värt att stiga upp i mörkret för att uppleva och bara vara. Byggnaden på bilden har betytt mycket för mig.

När jag blev drogfri mitten på 90-talet klev jag av benzodiacipiner, vilket är oerhört påfrestande. När jag lämnat barnen i skolan gick jag alltid till den här kyrkan för att Be min Högre Kraft om ännu en drogfri dag. Det fungerade även om den tiden var oerhört smärtsam.
Jag blev buren, och är villig att bli det idag också! Tack.....

Mobilt

Såhär ser det ut när jag suttit och frusit utanför stadsdelen. Ska självklart städa efter mig så inga fåglar får i sig skräp. Nu vidare!

Om glädje och sorg

Jag vet faktiskt inte vad som hände, mer än att jag återigen lämnade in en skrivelse till stadsdelen och psykiatrin ang min 19årige son. Sen var jag där igår och skrev ett brev till min chef, att jag säger upp mig. Jag erkänner mig besegrad av den här sjukdomen, utmattning, utbrändhet eller vad det kallas.

Då, ... kom min sons socialsekreterare fram till mig och sa att hon hade ringt mig och att hennes chef sett min skrivelse
- XxX (sons namn) får allting han behöver nu, inga restriktioner, allt, min chef var oerhört oroad att han inte fått hjälp tidigare. Han får placering, allt han kan tänkas behöva!

Jag blev så glad för min sons skull. Och gladdes över att min kämpande - så himla svårt ibland, och ångestframkallande - troligtvis hade hjälpt. Att någon lyssnar, sen vad som händer är ju inte så intressant, så länge någon väljer att säga att den lyssnar.

Det är så oerhört viktigt att känna sig 'sedd', att människor hör mig, ser mig. Och framförallt säger att de lyssnar, eller förmedlar att de hör. En människas värsta mardröm är som Dr Glas säger, "själen ryser vid tomrummet att inte bli hörd" (fritt översatt).
Ibland kan det räcka genom att vi bara säger att vi hör vad den andra säger, men inte vet vad vi ska säga, göra. Ingenting skapar sån ro hos människor som att andra hör, vare sig de kan göra något eller inte.

Jag tänker på sonen som begick självmord publikt på internet. Hur många lyssnade på honom när han efterfrågade rep på FB dagarna innan han begick självmord? De som sa att han skulle ta nätverksladden? Så himla svårt, går inte att föreställa sig den killen, eller mamman som ville ge honom en kram, när pojken planerade sitt självmord. Vi vet inte om han skulle försökt igen, (troligtvis), men det väcker ändå frågan hur viktigt det ändå är att lyssna.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.
Hjalmar Söderberg
ur ”Doktor Glas”

Det där om otydlighet

Det är verkligen skräck i mig att komma försent, på fel dag, eller glömma bort alldeles. Jag märker hur svårt jag har för oregelbundenhet, och annorlunda tider än när jag jobbar. Idag hade jag en tid klockan 9:00, och jag vaknade ganska sent och fick stressa, inte mycket men litegrann.

När jag kom fram till kassan och skulle anmäla mig, står en tant bredvid "jag ska träffa bla bla bla ..." - Va? Hörde jag rätt. Henne ska ju jag träffa! Ett frågetecken frågade kvinnan innanför disken, om jag hört fel? Nä, fanns ingen tid för mig förrän om 2 veckor och hos en helt annan, läkare med helt annorlunda namn.

Ja vad säger man?

Jag är hyperstressad, detta har hänt mig jag vet inte hur mycket de sista veckorna. Jag har aldrig glömt att gå till jobbet, det är en lätt match, samma rutiner (som jag övat) och samma tunnelbana varje dag, förutom lördagar. Som jag ändå jobbade när jag var som mest hyperaktiv i mitt arbetsberoende.

Gick på möte istället. Jag märker verkligen att jag är nervvrak egentligen, på det sättet jag uppfattar möten. Jag sitter formligen och hoppar av nervositet, och önskan om att få gå därifrån. Så svårt att varva ner. Jag lider med varje människas (små)problem i mina ögon. Jag är fullständigt självcentrerad, och vill bara springa iväg från mig själv, så jag slipper tänka.
Fick ett mail ifrån min arbetsgivare (chef) och jag känner sånt sug att gå tillbaka till jobbet, och bara jobba vidare som om ingenting har hänt? Någonting har ju hänt, och det är ju att jag håller på att gå sönder, men det kan jag väl göra efter jobbet isåfall. Istället för att sitta hemma i rastlösheten av att inte kunna stänga av?!

Ingenting ifrån vare sig tidning, eller stadsdel psykiatri. Om jag tänker på det börjar jag gråta. Så jag väljer att inte göra det istället. Får fokusera på att göra det i morgon, ska till terapeuten då. Jag har en stadig yrsel (är det överarbetning också?) som gör att mitt huvud dras emot ena sidan, i mitt fall vänster. Konstigt är det iallafall. Tror det är stress.... (hoppas).

Mobilblogg 1

Mitt första inlägg med mobilen. Bild är för test!

Om ingenting

Började nästan ångra mig när jag hade mailat tidningen igår, men på något sätt tror jag ändå på den där automatiska, spontana känslan jag hade när jag gjorde det. Det är bara gamla vanliga skuldkänslan som vill säga mig annat nu. Jag har gjort det, skrivit exakt det som händer (vilket senaste tiden varit ovanlighet) så jag bestämmer mig för att jag är nöjd, och står fast i mitt beslut, att skicka.

Jag dammsugade igår, något jag inte orkat på 2 månader. Att sköta daglig hygien är också svårt när jag är helt slut. Jag orkar helt enkelt inte vanliga normala saker. Jag vet faktiskt inte varför, aldrig någon gång i livet har jag kännt sån övermäktig trötthet som jag gjort senaste tiden. När jag jobbar orkar jag bara det, att gå och handla mat till ungarna är som ett ok som måste göras, ofta går jag in i ett töcken när jag gör det, (för att orka?) så jag glömmer hälften av vad jag från början skulle handlat.

Och ändå så mycket idéer och tankar om vad jag skulle kunna göra. Hur mycket jag skulle vilja göra! Ett konstant eko, som maler och maler om nya kreativa upplägg jag kan tänka mig att göra. En läkare sa att jag var splittrad? Oj, hur förorättad jag blev av den kommentaren. Jag hatar folk som säger att jag är splittrad, jag har fått hört det så många gånger under min uppväxt. Hur misslyckad splittrad betyder.

Jag dövar mig med att handla kläder, saker till ungarna. Det är inget svårt, att handla. Det är nog det enda som är kul, att gå omkring bland gamla kläder och köpa sånt som vi egentligen inte behöver. På måndag ska jag till en drogterapeut, och eftersom jag tror att allt missbruk kommer ur känslor, och tankar så ska det bli bra känns det.

Jag ska försöka ha en liten blogg där jag bloggar allt ifrån mobilen, det jag ser och tänker när jag är ute.

Ett brev till tidningen

Sådär, nu har jag mailat Lena Melin på Aftonbladet, ang hennes artikelserie om "Nya tuffa Sverige".

Vi hade nätverksmöte i mitten på aug 2010. Det var efter att jag verkligen klagat på att min yngsta son inte fick någon hjälp. Han är mellan 2 stolar inom psykiatrin. Han är för sjuk för att vara i öppenvården (där han känner tillit till en av behandlarna som han gått hos). Och kontakten med socialpsykiatrin fungerade inte när behandlare där kränkt honom, och förnekat att sonen hade någon som helst problem "dina problem sitter i huvudet". Han ordinerade att göra 3 saker varje dag, för att sen utöka det till andra saker.

Ingenting har jag hört ifrån någon av de inblandade. Socialtjänsten, psykiatrin, ingen.

Jag skrev ett brev 2010-09-30, och har inte hört någonting. Min son har ingen fungerande behandling, avslutad öppenvård, avslutad socialpsykiatrin. Och det är motiveringen till att inte få någon aktivitetsersättning från FK. Ett läkarintyg har han haft från sin utredande läkare ADHD panikångest tom 30/9. Men nu är det slut, och han tyckte jag skulle vända mig till tidningen eftersom stadsdel och psykiatri försöker 'kollra' bort min son.

Så nu har jag gjort det.

Jag känner mig som en rättshaverist, och den gamla skulden gör sig påmind. Vara tyst. stå ut, inte kräva någonting. Jag är så trött på att vara trött. Och så trött på att vara sjuk så jag knappt orkar skrika längre.

Om att knepa och knåpa

Det låter som en dålig introduktion på någon drogromantiserad roman, men för mig betyder det vinsten över materian. Som bloggen, den har jag försökt börja på hur länge som helst. Och varje gång har jag i rasande fart börjat projektet, men alltid slutat på samma sätt = orkar inte.

Jag har inte fått till de flikar som är högst upp under bloggrubriken, och när jag bara fått ihop en rubrik där, har jag gett upp. Jag vet inte hur många såna projekt jag startat, och hur många oavslutade bloggar det ligger därute som jag är skuld till.

Och egentligen = var det så enkelt. Jag skulle ta det lugnt och läsa manualen. Det är inte min starka sida något av detta, utan jag vill gärna 'pröva' mig fram (ivrigt klickande). Är då internet och blogspot segt, tenderar mina försök att läggas till "ska senare".

Jag är glad att jag inte förivrat mig, har suttit och pulat och knepat några dagar. Och känner för att bloggen börjar bli min. Den jag ska skriva för mig, till mig, och ha som en sorts hake att hålla fast mig i när det blåser både därute och härinne.

Bibliotek

Har alltid en lugnande effekt på mig. Även om de senaste dagarna varit fulla av ångest och självförebråelse så känns det 'lite' lättare idag. Den duktiga flickan har verkligen fått ge upp kampen för att vara duktig. Och det är svårt, hela mitt inre reser sig emot tanken på att jag själv faktiskt kan vara begränsad, och våga säga det till andra människor.

En skam i att jag inte orkar, fastän jag vet att ingen ger mig någon skuld i detta, det är bara jag som är min egen värsta fiende.

Har varit och träffat läkaren för att hämta intyg, får en klump i magen av att det står så tydligt och med STORA bokstäver att jag har ADHD. Det är mycket svårt att stå ut med det, jag skickar endast baksidan till mitt arbete. Jag har mailat min chef att jag inte kan komma tillbaka, att jag vill avsluta min anställning. Även fast jag vet att han själv har ADHD, har jag en skam att inte erkänna mitt tillkortakommande (ADHD) för honom. Det är verkligen så att jag trasslat och roddat in mig i lögner, och falska förespeglingar sista tiden. Det är därför mitt sinne är förgiftat av alla trassliga tankar.

Jag skrev rakt på att jag inte klarar att komma tillbaka och att jag vill avsluta min anställning, eller föreslog att han skulle säga upp mig? Vilket som var bäst för honom.

Det är verkligen tråkigt, att behöva ge upp. Men en sida i mig är glad att jag vågade, att min kropp sa = Nej! Högt och tydligt så jag inte kunde missa det. Jag har fått muntligt löfte om att få en anpassad anställning ifrån AF. Troligtvis är det det jag skulle ha från början, fastän jag var så högmodig, = jag skulle vara som ALLA andra. Punkt .... !
Det straffar sig, att inte våga erkänna sina begränsningar, jag vet det nu. Gör ont, och samtidigt väldigt befriande.

Brus

Tänk att jag haft rätt hela tiden!

När ungarna var små hade jag alltid rinnande vatten på (hela tiden) det var som att bruset ifrån vattnet fick mina tankar fokuserade på det jag skulle göra. Så fort vattnet stängdes av kände jag mig naken och förvirrad.

Sonen har något liknande, men han måste ligga i badkaret i timmar, och prata i telefon, och röka cigaretter för att tänka. Med vattnet rinnande såklart.

Det är bevisat nu att brus (sammanhängande) får människor med koncentrationssvårigheter att kunna samla tankarna bättre.

Förresten har yngsta sonen börjat få ont i halsen, det gör att jag har att se fram emot, dagar med tepåsar slängda runt i köket, vattenkokaren framme och halstabletter på hela golven. Han har stor ångest och mycket blir förvirrat när han märker att han kan (ske) håller på att bli sjuk. Det är hans värsta mardröm.
Och det blir vi andras också.

Att ge upp är att se framåt

I nya bloggen. Det är så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja visa. Men just nu känner jag mig oerhört under 'isen'. Allting tar energi, vi låter dagarna föra oss framåt en dag i taget.

Sakta kommer vi fram emot en dag som idag till exempel.

Jag har varit på möte, skönt, måste ut och gå på dagarna. Jag har inte orkat ringa mitt arbete, trots att min chef sökt mig på telefon flera gånger. Jag är helt enkelt alldeles slut, jag orkar inte orka längre. Så känns det.
Har blivit sjukskriven för utmattning, vilket känns som ett erkännande, både på att de ser och hör vad jag säger, men också som ett nederlag att tvingas ge upp. På något sätt är ju ge upp också att ge in. Att faktiskt starta utifrån var jag är nu, med precis de krafter och resurser jag har, ingenting mer.

Fick mail ifrån assistansenheten om möte måndag, jag ska träffa en drogterapeut då. Eftersom jag precis kommit på att jag 'flytt' livet genom arbete, och vara duktig.