Det där om upprättelse

Jag var helt övertygad att L:s överklagan på avslag ifrån FK, aldrig skulle förändras. När jag darrade öppnade kuvertet ifrån FK var jag så inställd på avslag att jag blev alldeles darrig när de hade ändrat beslutet!

Sonen L var så orolig så det kanske inte var sant, pga tidigare svek ifrån myndigheter, så vi ringde och han kommer få retroaktivt ifrån Juli.

Han ligger nu i badet och berättar för sin kompis, allt vad han ska köpa för sina pengar. En dator som kan klara ett musikprogram han aldrig vågat tro han skulle få, är hans val.
Musiken är det som gjort att han överlevt den här ofrivilliga isolering som nu pågått i nästan ett år, det är den som gjort att han inte tappat hoppet och den som gjort att han velat leva vidare.

Vilken fin dag det här är!
Skickat från min Nokia-telefon

Det där med tydlighet och tillit

Den psykiatriska mottagningen där jag bor, och vi tillhör är verkligen konstig. Jag har en överläkare som varit min behandlare i 2 år, och enligt min psykolog skulle jag byta nu iom omorganisation inför hösten, och under den tiden hade jag ingen läkare kopplat till mig. Varje gång jag frågade min psykolog om jag kunde komma eller träffa en läkare, sa hon att jag inte hade någon pga omorganisationen.

När jag sökte akut, när jag blev alldeles förtvivlad ang min son, så fick jag träffa en jättefin läkare, som inte alls skuldbela mig, utan tvärtom, han kunde förstå att jag blev oerhört förvirrad av den situation jag befann mig i. Den är en oerhörd skillnad att bli bemött så, till skillnad ifrån överläkaren som ofta skuldbelägger mig för att jag är så splittrad (och behöver börja jobba snarast).

I kontakt med min psykolog så får jag information om bytet av läkare, och jag bad om att få ha den där snälla som min läkare. Men nu har överläkaren efter omorganisationen bestämt att jag ska vara kvar som hennes patient. Enligt psykologen, var det bara några fåtal utvalda som fick vara kvar hos henne och en av de var jag. Det var som om min psykolog ville ge mig ett fint paket när hon meddelade det. Som att jag var den utvalda.

Min psykolog är ju den som informerar läkaren, och jag var sjukskriven fram till 31 oktober, och när jag var där sa jag att jag klarar nog inte att hantera den stress som mitt arbete innebär och sa att jag ville prata med läkaren. Nästa gång fick jag ett läkarintyg där läkaren skrivit att jag ska vara helt sjukskriven till mitten november, och sen börja jobba 50%. Överläkaren älskar att jag har ett jobb, hon påpekar den evidensbaserade vikten av detta, att jag har ett arbete, och ett så fint arbete dessutom. Det är ju just det jag inte klarar, att prestera, jag har ju stora problem med mitt minne, och min koncentration.

Nu ska jag alltså snart börja jobba heltid, jag har inget jobb för jag sa till min arbetsgivare precis som det var, att jag kan inte leverera det du förväntar dig, jag har fått stora problem med mitt närminne, till följd av stress. Han sa upp mig ifrån min anställning så nu är jag arbetssökande. En kvinna som knappt kan komma ihåg hur jag kommer hem till min egen port? Jag förstår inte!

Jag hade möte med försäkringskassan som sa att hon inte trodde att jag alls kunde jobba på ett (bra) tag, för jag hade så svåra problem med mitt minne och stressrelaterad utmattning. Hon sa att hon skulle ringa överläkaren för att diskutera detta att jag förväntas gå ut på arbetsmarknaden nu.

Alltså, är det inte upponer vända världen? Att försäkringskassan som man dagligen läser att de nekar folk sjukskrivningar, anser att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Men överläkaren som får information ifrån min psykolog anser att jag ska arbeta. Jag förstår ingenting?

Min psykolog har jag alltid kännt konstigt emot, hon är från ett annat land, och jag har svårt med hennes oförmåga att "höra" vad jag säger, vare sig det beror på feltolkningar pga språk eller andra saker. Men jag förmår inte säga att jag vill byta, vill inte vara besvärlig. Trots att det faktiskt inte ger mig något att gå där, jag blir oftast mer förvirrad av henne än av mig själv. Jag har tagit upp det med henne förut (när jag var mer mig själv) att jag tycker att hon går över gränser ibland för vad jag kan tycka är okej. Hon säger fel namn till mig, hon pratar i telefon och säger den andres namn, hon läser i fel journaler, och säger att jag använder mediciner jag inte gör.

Nä, det känns inte alls bra.

Begravning

Var på begravning för några dagar sen, en vän som betytt oerhört mycket för mig. Han fick dö drogfri, men ändå? En väldigt modig själ som vandrade lite annorlunda än jag vågat. Han var inte rädd för vad andra skulle tycka om honom, och för mig kändes han väldigt nära.
Tack för att jag fick träffa och lära känna dig du fina människa!

Det där om skrivande

Ibland är livet verkligen tungt och mörkt. I torsdags damp det ner ett kuvert i brevlådan, jag såg direkt att det var ett brev ifrån stadsdelen ang min sons försörjningsstöd. Han har ADHD och grav panikångest, vilket gör att han inte varit mer än 200 meter utanför dörren på 9 månader, jag har sökt hjälp och stöd för honom lika länge. Han har skickats fram och tillbaka inom vården, och blivit som en borttrollad svarte petter.

Eftersom han inte har någon pågående läkarkontakt (eftersom han inte kan gå ut, och läkare kan inte komma till honom) har han inget läkarintyg, och det medför att han inte får någon ersättning ifrån stadsdelen. Det är ett fruktansvärt moment 22 han hamnat i.

• Han får inget försörjningsstöd för att han inte har läkarintyg däremot har han läkarutlåtande (som utförligt beskriver hans funktionshinder) men stadsdelen anser att det intyget inte visar att han är sjuk. (Det gör däremot försäkringskassan).
• Han har ingen fungerande psykiatrisk kontakt eftersom han har panikångest som gör att han inte kan gå utanför dörren.
• Stadsdel och psykiatri skyller på varandra, anser att hans problem är psykiatrins, alt stadsdelens för insatser.
• Försäkringskassan avslår hans ansökan om aktivitetsersättning, för att han har inte har en fungerande kontakt med psykiatrin (som spelar kort om honom med stadsdel, ingen vill ha svarte petter).

Där står vi nu. När jag hamnar i såna här situationer, så blir jag först helt förtvivlad, sen kommer ilskan. Jag vill ringa. Men jag vet = att när jag ringer i de där tillstånden, så vet jag efteråt inte vad som sagts. Sen kommer jag inte vara i den situationen att inte ha skriftligt om det någon dag blir att jag måste bevisa hur mycket jag sökt stadsdel och psykiatri för att få hjälp för min son. Jag skriver, information och överklagan, brev där jag återigen beskriver en vanlig dag i våra liv. Brev och information där jag återigen söker hjälp för min son. Jag tjatade mig till ett nätverksmöte 25 augusti, där min sons situation såg oerhört allvarligt. Fokus var att akut se till att han behövde hjälp. Jag vet inte vad akut menas, men jag tycker det låter långt med 3 månader i såfall?

Jag avbördar mig, den ilskan och frustrationen för att en ung vuxen intelligent, kreativ kille ska behöva gå inom 4 väggar som en fängslad i nästan 1 år, för att samhällets olika institutioner vill skjuta över ansvar på varandra. Sånt gör mig döarg, och absolut inte bara för att det är mitt barn. Utan för att jag längtar efter ett samhälle med solidaritet, och medkänsla om andra människor. Inte bara paragrafer, arbetsförmågainstrument, och utredningstider, ekonomi som gör att vi flyttas runt som schackpjäser.

Det där svåra med att säga nej

Jag läste i boken Bli fri ifrån ditt medberoende, att en kvinna beskrev just förmågan att säga Nej, med att det är lättare att säga Ja, eftersom det är ett kortare ord. Ja det kanske är så, att man kan förklara det så, att eftersom det är en lättare utväg att faktiskt säga Ja, för att det väcker inga känslor eller krav på att konfrontera sig själv med de otäcka känslor som iallafall i mig väcks, när jag inte är tillgänglig, duktig, eller passar in.

Jag var inne på mitt jobb idag, och eftersom jag inte står ut med mig själv, dels att jag är sjuk och den hemska känslan att vara begränsad, och kunna prestera. Så blir jag ogrundad i mig själv, förvillad på ett sätt som gör att jag har ännu svårare att känna mig okej med att säga Nej.

Det finns hur många förklaringa som helst, men vad jag lärde mig idag - efter jag kommit hem med jobb fastän jag är sjukskriven (ska skriva arbetsbeskrivning och introduktion till ny personal) - att när jag är såhär sårbar och känslig har jag ännu svårare för att kunna ha konturer i mig själv emot andra. Det hade varit hur lätt som helst, att säga det enkla Nej, tyvärr jag klarar inte det, jag måste tänka på mig själv nu. Men skräcken att inte få det jag behöver (uppsägning, en bra avslutning) gör att jag går med på detta.

På nåt sätt är det erfarenheterna som formar mig framåt. Sakta mejslas jag ut till den jag ska vara, sakta men ändå .....