Regn

Går ute i regnet, tycker om regn men inte den där fuktiga känslan.

Jag fick lite energi igår när jag klarade en del saker men andra inte. Jag mailade även sonens handläggare och fick snabbt svar tillbaka. När jag frågade varför det ska ta sån lång tid så får jag samma sak som alltid.

" Kan tyvärr inte veta det, eftersom jag inte varit inkopplad i "ärendet" så länge"

Det är ett helt normalt svar att få, och första gångerna blev jag ju arg, och ilsken. Jag spridde min energi som en en vattenspridare, genom det. Idag har jag genom lärdom lärt mig deras lagar och bad om kopia på beslutet att ö är beviljad behandling och stöd.

Om inte insatsen blivit inledd måste de anmäla till socialstyrelsen att beslutet inte inletts. Kommer gå vidare med det, för det kostar mindre energi än att prata med handläggaren som gör som systemet kräver.

Samordningen saknas och ingenting jag säger kan göra något, lagarna är det enda som är tryggheten just nu.

Tid

Idag har jag tid hos terapeuten, besöken där gör mig helt slut, men ska ringa mitt jobb efteråt. Vet inte varför jag har sånt motstånd emot det?

Känslan av maktlöshet och kraftlöshet som kommer när jag ringer mitt jobb, att jag inte duger, är good enough liksom. Vill också, - så mycket som jag inte orkar. Känner mig som en fejk, och det är verkligen värsta känslan. Har så svårt att "stå upp" för mig själv.

Är i en svacka just nu, och det betor nog på att jag inte klarat vissa saker, som konventet och en gammal väninna som hört av sig och är så snäll så hon erbjöd mig gratis behandling av mina fötter. Så snällt, men bara tanken att sitta med mina fötter hos henne, går inte liksom.

Allt det där jag vill och tänker, (för det gör jag mycket, kanske för mycket?) och inte gör någonting. Det är som att mitt liv pågår i mitt huvud hela tiden, alla grejer jag tänker jag vill göra och kroppen säger konstant = NEJ!

Det är verkligen olidligt. Nä nu försöka komma ihåg att säga det här till terapeuten.!

Beslut

Jag har beslutat att ringa min vän V snart. Det har gått 4 veckor sen jag beslöt att inte ha kontakt för att jag inte klarade det. Under den tiden har jag faktiskt inte saknat V så mycket, utan helt koncentrerat mig på mig, utan reservationer. På nåt sätt känner jag mig mer klar att bedöma om jag i fortsättningen klarar att ha kontakt med V än förut.

Jag litar mer på mig själv nu, dels för att jag kommer få hjälp och dels för att jag faktiskt tog ett beslut som var bra för mig. Jag vet skillnaden och kan ta ansvar för om V mående påverkar mig negativt igen.

För 5 år sen hade jag inte den kraften jag har gentemot V, till den man jag hade en väldigt destruktiv kärleksrelation med. Han var fd (?) missbrukare som hade metadon, som jag fick reda på direkt. I vanliga fall hade jag sprungit fort därifrån, men mitt högmod satte in och rationaliserade bort alla varningssignaler i mig. Jag kände verkligen kärlek till den här mannen, älskade honom mycket. Men jag var inte trygg i vår relation. Han återföll i missbruk och förnekade (var därför, var inte så mycket, pga dig osv) och jag var verkligen illa ute, i mitt missbruk till honom. Jag letade efter en sanning ifrån honom, en ärlig önskan. Allt jag fick var oftast lögner, för mig. Idag är jag helt övertygad om att han verkligen trodde han var ärlig emot mig. Missbruket är en väldigt stark kraft.

När jag efter lång tid av hot, förståelse och skrik, tog all min kraft att lämna honom (eller bli lämnad) så kunde jag absolut inte ha någon helst kontakt med honom. Han var för mig som ebb drog, jag vet inte än idag (5 år) skulle klara att sätta emot den makt han har över mig. Kanske skulle jag förstå hur hans beteende hakar i mitt beroende att förstå, tycka om, känna mig lite bättre osv. Men jag skulle inte våga testa.

Han träffade en ny kvinna. Och jag kommer ihåg hur jag förstod att hans rädsla för att vara själv verkligen visade sig när han sa ;
"Men du är väl medveten om att jag måste hitta en ny kvinna nu? (om du lämnar mig)"

Jag blev inte älskad utan jag var ett objekt för hans skräck för att vara ensam. Jag var den som skulle fylla hans behov. Det är inte kärlek!

Kyrkogården

Sitter på kyrkogården, har alltid älskat att vara där. Även i missbruket så sökte jag mig dit, då många av mina vänner dog i missbruket. Jag känner lugn och trygg, när jag sitter här.

Har haft svårt att blogga några dagar men ska verkligen försöka att inte lägga av, som jag ofta gör. Allt eller intet är min livsstil.

Jag har stått ut med många av mina konsekvenser av min utmattning under helgen. I fredags började konvent i NA som jag så gärna ville gå på men inte kom iväg. Det var så nära mig ändå kom jag inte iväg, finns människor som åker 100 tals mil för det. För några åt sen gick jag på alla såna här konvent, det är boost x 100 för tillfrisknande eftersom det är så många olika möten och aktiviteter som också hjälper.

Men, jag får nöja mig med små små mirakel, att komma ut varje dag tex. Jag är inte som förr, jag får därför sänka mina krav och förväntningar. Lyssnade på Eva Ruszh på radio 1, hon har relationsprogram på radion varje dag klockan 10:00, appen går att ladda ner.

Jag fick faktiskt en längtan till att verkligen bli frisk ifrån mitt relationsmönster som innebär att jag söker män som inte är trygga, därför att jag själv inte är det förstås. Jag har läst lite om en terapi man kan göra emot traumatiska händelser. Jag har alltid velat bli fri ifrån det jag ofta upplever genom bilder och känslor som är kopplade till vissa saker. Ta tex våldtäkt, som man kan läsa om varje dag och vilka konsekvenser det innebär för kvinnor i deras självkänsla och liv.

För mig var ju våldtäkt något naturligt som jag _verkligen_ trodde var normalt i många år. Nu har jag förstått att det inte är okej, men själva känslan sitter kvar inom mig. Jag förstår det intellektuellt men innerst inne så har jag kvar det inom mig att jag inte är okej, och inte värd respekt.

Nu har något hänt inom mig att jag faktiskt förstår att detta sätt behöver jag hjälp med. DET har jag förstått förut, skillnaden är att jag tycker att ja har rätt till hjälp emot det!

DET ÄR STORT för mig.

Lärdom

Igen förstår jag att jag är begränsad, men som terapeuten säger ; "Jag kan bli frisk!".

Läste på någon blogg om att man har ett investeringskonto med energi och är man utbränd så finns det mindre insatt på detta konto. När jag gör samma sak som andra människor så förlorar jag mer energi än andra. Det är så jag ser det!

Jag har fått informativ att jag inte är deprimerad (än) så jag avstår medicin emot det så länge jag kan. Jag ger den här stresskliniken en chans innan jag tar nytt beslut.

Jag förklarade för terapeuten att jag ofta rycker till (kraftigt) av ljud, som kommer plötsligt. Det hade också med stressen att göra. Jag ser fram emot att träffa andra som varit med om set jag nu upplever, att få andras historier ang att ha utmattningssyndrom. Jag tror att det kan lätta min skam, att gå höra att andra människor upplever det jag gör. Jag tror på kraften i grupp, det har jag alltid gjort. Jag vet att det också kan aktualisera mitt medberoende som jag också kan ha nytta av. En del av min utmattning tror jag har med det att göra.

Jag avslutade en destruktiv kärleks relation för 5 år sen, och mycket av den smärta den väckte i mig "jobbare" jag bort. Det var ett lätt sätt att komma ifrån de skamkänslor jag kände efter den. Han var relationsmissbrukare liksom jag är (men den uttryckte sig på olika sätt för oss). Jag slutar aldrig att lära mig, och jag tycker det känns hoppfullt!

Kraftlös

Har ingen energi kvar, och är inte så uppåt just nu. Har varit terapeut på vårdcentralen och hon känner ju mig sen förut så jag fick lite hopp av henne.

Hon säger att jag kan bli frisk och kommer få remiss till något som heter stressrehab?!

Hon säger att jag är utmattad (visste förut) och att jag kan bli frisk (inte kännt förut). Men det tar tid, jag kommer inte göra samma sak jag gjort förut, stressa iväg och vilja komma vidare. Kroppen behöver lugn och ro, och jag får acceptera det - helt enkelt (svårt som f-n). Men måste göra det för min egen skull för att bli bra. Bloggen är ju såklart jättetråkig när jag klagar och klagar, men den är till för mig sär jag kan se mina framsteg (även de små) varje dag.

Återfall

I hetsätning. Igår och det känns verkligen idag. Det är som att jag får "dippar" i stress och trötthet och har då lättare att återvända till dålig mathållning.

När jag var yngre var jag bulimiker, alltså jag åt men spydde. Det har jag sluppit senaste åren men har stora problem gällande maten och har alltid haft. Jag är inte hungrig förutom när jag hetsäter, då känner jag hunger x 100. Men det är inte bra för mig som behöver vara ordentlig med kroppen framförallt när jag har den här stressen inom mig.

Jag har inte riktigt accepterat min sjukdom och hur den påverkar mitt liv, jag vill vara som alla andra. Men tyvärr har min kropp och själ kört in i en vägg. Hur glad jag än var för att kunna göra massa saker i helgen och känna mig som en normal människa. Så är priset att jag inte fungerar efteråt, tyvärr.....
Känns så himla ledsamt ...,

Trött

Ganska mör idag efter umgänge 2 dagar i rad. Jag märker det genom att det känns som att gå i kvicksand när jag promenerar på morgon. Jag är slut i kroppen. Konstigt att jag blir det när det är hjärnan som "jobbar" i samband med social samvaro?

Promenera 30 minuter sen orka jag inget mer. Glad för det, bättre än att sitta och stirra rakt ut liksom.

Bra

Igår hände det många saker som gav mig hopp.
Jag var in på Facebook genom telefonen och så ringde det, och ....... jag svara!

Fick en fin dag med en väninna och det var LÄNGE sen det hände, vid min födelsedag. Ja iallafall kändes det som länge sen, eftersom jag är väldigt social varelse i vanliga fall.

Varje gång jag orkat sånt som vanliga människor gör så känner jag ett hopp inom mig. Jag kände mig faktiskt lire sugen på att träffa en man vid ett svagt ögonblick. För mig att göra vanliga normala saker, är som för andra att få ett språk. Varje gång jag gör något så känns det som att jag kommer närmare mig själv, känns som att jag varit nersövd och ska lära mig alla saker på nytt. Och varje gång så kommer jag ihåg hur det är att leva!

Jippie, ett mirakel till!

Summering

Läste på en annan blogg ang utbrändhet, att hon träffat någon terapeut som hade i sin terapi att alltid göra någonting varje dag som förde en framåt. Jag vet ju hur ledsamt såna där KBT inspirerade förslag kan vara för mig (om jag inte lyckas?), men det lät faktiskt bra och något jag kan försöka?!

När jag tänkte på det i morse, kom jag ihåg hur mycket jag faktiskt gjort under bara denna lilla vecka (som inte ät skit än!). Jag har gått emot massor av mina rädslor som verkligen har hämmat mig, och tydligast kommer det till mig att det känns något otroligt skönt när jag gör det! Och hur stolt jag känner mig efter jag "låtsas" kunna, vara okej osv.

Det kommer ännu inte automatiskt utan jag tränar mig fortfarande.

En sak som jag inte velat tänka på men som jag ska göra tvärtom nu emot bag jag brukar. Är att verkligen "känna" den oron och be om hjälp direkt istället för att låta det gå för lång tid för att jag inte orkar känna vissa känslor.

Det handlar om L och årstiderna (höst vinter) som närmar sig. Och med det gamla nojor ang sjukdomar som kommer med det. Jag har börjat märks en tendens till tvångstankar ang speciellt mat i samband med rötmånaden. Det innebär "slänga-mat-perioden" som jag klart och tydligt har sagt ifrån att jag klarar en vinter till.
Igår åt L soppa, 2 burkar varav 1 åkte i soporna. Det oroar mig och något jag ska be om hjälp för så snart jag kan!

Vår tid

Egentligen brukar jag aldrig bry mig om saker men i morse hände något som jag blev förvånad över att jag reagerade på.

Husets fasad ska putsas, och det är verkligen på tiden, för det är mycket nerslitet. Hörde när de började såga och ha sig utanför när jag vakna. Och blev helt chockad när jag titta ut; de har fullkomligt mejat ner all vegetation som fanns runt huset. Var som ett kalhygge utanför! Så långt var det väl okej men sen var jag tvungen att prats med killen.

Alla syrenbuskar, hela jasminträdet har sågats ner. Men kommer att "återställas"! Träd och buskar som vuxit i 20-30 år helt nerhuggna. Men kommer att ersättas.

Jag tänker ju alltid lite längre, så för mig kan denna obetydliga sak sättas in i en större kontext.

Vad gör vi med tiden?

Den dagen (dagarna) det skulle ha tagit att faktiskt gräva upp buskar och träd och faktiskt försöka "rädda" något långsiktigt får stå åt sidan för snabbhet, effektivitet och besparingar.

Det är så onödigt! Att vi inte har "ris" att tänka lite längre än pengar, kostnader och effektivitet. Slit-släng har blivit vårt mantra. Köpa nya snabbproducerade buskar och träd som säkert varit besprutade för att kunna växa så snabbt!

Undrar när tiden kommer ifatt oss?!

Vad kan vi göra för dig?

Svårt att sova inatt, låg vaken större delen av natten och lyssnade på CD bok. Somnade till lite och så helt plötsligt blir jag väckt av solens strålar. Klockan 8!!!

Mötet på jobbet 9.

Första instinkten var att ringa återbud, skita i det osv. För att jag ser för jävlig ut, men kom på att det är så det ät just nu, behöver inte sätta på någon mask.

Så, det fick bära eller brista. Jag kom precis så sårbar, trött och utlämnad som jag känner mig. Som tur har jag bara jobbat där några månader, och de flesta jag mötte i dörren känner mig inte så väl så jag behövde förklara mig.

Jag la alla kort på bordet, var tydligt med det mesta, och är så glad för det. Utom en sak; när hon frågade om detta jobb är rätt ställe för mig? Då sa jag att jag kunde inte svara på det än!

Och det finns nog ett gudomligt ingripande någonstans, för så fint och respektfullt bemött som jag blev var längesen jag upplevde. Den största domaren är = Jag! Och jag är stenhård emot mig själv.

De kunde bekräfta vissa saker som inte ens jag visste. Att jag redan på mötena på jobbet frågat om samma saker som hon just berättat. Det var tecken på stress att man inte hör vad andra säger. Och det stämmer, jag gör verkligen inte det. Min hjärna är liksom bortkopplad många gånger under dagen.

När de frågade vad de kunde göra för mig, grät jag. Så himla fint att fråga något sånt. Jag sa att min önskan är att bli frisk och att de inte blir lidande på jobbet. De sa direkt = Tänk inte på oss utan koncentrera dig på dig själv nu!!!

Alltså, deras bemötande tyder på stor empati och medkänsla. Något jag verkligen inte förväntade mig.

?

Jag undrar så mycket vad det är som gör att jag mår så dåligt för att jag har möte på jobbet på måndag. De ville verkligen att jag skulle komma och erbjöd sig taxi dit.

Jag tror att jag känner mig oärlig, för vissa saker. När min chef frågade om vissa saker på mitt läkarintyg, och ifrågasatte om jag inte "känt" till detta tidigare. Och det har jag ju! Att jag har adhd och att jag faktiskt varit sjukskriven för utmattningssyndrom också. Det känns som jag lurat dem, som att jag fejkat mig in på deras arbetsplats. Stämmer men inte.

Jag fick ju anvisning ifrån arbetsförmedlingen att jag skulle söka jobb, och gjorde det exakt som hon sa! Men glömde att lyssna på att hon sa att jag skulle söka jobb och vara ärlig, att jag är beviljad lönebidrag (pga utmattning och adhd)!! Och den lilla detaljen glömde jag, och därför så är jag nu här på ruta 1. Iofs så kan jag bara nå högre härifrån *s*.

Om jag känner mig själv rätt så kommer jag ha mycket svårt för att erkänna detta på måndag. Och jag kan stå ut med mig själv ändå. Men jag är ändå orolig. Skulle så gärna önska att jag hade ett bra självförtroende i dessa lägen, att jag var lite naiv och inte sp himla analyserande. Då skulle jag inte gå "in" med känslan och kroppsspråk att detta är mitt fel ?! Jag vet ju att andra behandlar mig efter hur jag känner mig själv.

Så, det är många tankar som snurrar ang detta. Min sista utväg är att rings återbud om jag inte klarar det. Jag kan tom stå ut med att jag inte gör det.

Det svåra är att göra det inför andra, och speciellt de på jobbet!

Pratstund

Senaste dagarna har jag träffat på flera äldre kvinnor som jag kommit i samspråk med. Det här har varit vanligt för mig tidigare, att komma att prata med människor, speciellt barn och äldre.
Sista månaderna har jag nästan velat gömma mig om någon verkat vilja prata med mig, och det är som att människor "känner på sig" det för jag har ofta varit ensam på mina turer.

Men nu tror jag att jag börjar bli lite mera som jag brukar, då jag börjat tycka om och uppskatta andra människor. Jag tror att mycket av mon oerhörda trötthet också haft att göra med att all min energi har jag lagt på V och att försvara mig emot honom.

Och att jag nu får lite energi till annat när jag slipper det. Jag har alltid tyckt om äldre människor och barn. Barnen är mer öppna och fördomsfria och äldre människor mer lugna och trygga. De har en avslappnad inställning som jag behöver.

Tack alla gudomliga energier

Kom iväg till möte, det var läskigt men så skönt att höra min egen röst säga precis som det är just ... nu.

Ingenting är beständigt, allt förändras. Ibland inget kul (rynkorna i mitt ansikte, min kropp som bär spår av ålder) men så tryggt i att allting är i förändring, alltid. Ingen kommer undan.

Enskildhet

Vara ensam är något annat än avskildhet. Jag är ofta avskild ifrån andra människor, men ofta intim med mig själv. Jag vet att det kan uppfattas som egoistiskt, hämmande och stagnerande. Men det är MIN alldeles egna väg!

Depression

Var hos läkaren och hon frågar sig om jag har en depression? Usch, känner mig förorättad när hon tar upp det. Det känns inte jag , helt enkelt. Men jag stretade faktiskt inte emot när hon ville göra en test för det, en sk Madr-s (länk längst ner) och jag "scorade" 18 poäng vilket enligt länken tyder på mild depression.

Enligt läkaren säger hon att jag hatt mina problem länge och inte blivit bra!?

Där håller jag inte med. Jag blev sjukskriven i oktober-november för utmattningssyndrom och jag har alltså inte blivit bra från det och därför tror hon att jag är deprimerad. Hon ville kag skulle äta cipramil (antidepressiva) för att se om jag blev bättre? När jag var där fick jag direkt till mig att jag inte ville det. Jag vill inte medicinera bort något som jag tror kroppen signalerar för att sen få tillbaka samma när jag slutar. Men jag trodde då att det var förnekelse ifrån min sida och försökte tänka i doktorns banor.

Nu efteråt förstår jag att den där "lilla lilla" rösten som jag ofta hör inom mig men som jag oftar "röstar" ner med andras tyckande, är den jag ska lyssna på. Den vet bäst!

Läkaren är ju inte insatt i min problematik, hon visste inte ens vad ADHD medicinen var till för, hon sa att jag skulle ta den för att bli piggare. Kag vill inte ta ADHD medicin alls, jag har den för att passa in i samhället, och kunna jobba. Jag är mycket mer kreativ när jag inte tar mediciner. Men det vet ju inte läkaren.

Jag tror att jag måste själv försöka förklarar vad jag tror jag behöver. Jag vill ha remiss till stressmottagningen dit jag skulle sist men sjabblade bort pga problemen kring L och att min energi gick åt till honom, då han är sämre kring vintermånaderna.

Enligt den terapeut jag nu ska få var hon den som föreslog det, och därför sätter jag mitt hopp till henne att hon ska förstå min ovilja till att medicinera och istället få långsiktig hjälp som kan hjälpa mig framåt.

http://doktorerna.com/tolkning/madrs-s-tolkning/

Respekt

Hittade den här. Visa människor tänker som jag tänkte också. Blir glad och innerlig inför det. Tack.

Läkare

Så här mycket har jag inte besökt läkare någonsin (tror jag?).

Återbesök idag och jag fick reda på att jag ska få hjälp av en psykoterapeut som har kunskap om mindfullness (som tydligen är bra emot utmattningsyndrom). Enligt hon som svara i telefon.

Jag har varit hos henne förut och hon förstår väl vad jag pratar om, mycket bra faktiskt. Det jag är mest livrädd dör är att jag inte ska bli bra snart, det känns som att trampa vatten i kvicksand.

Det jag också är rädd för (mest tror jag?) är att jag känner någon liten liren energikick någon stund, dag, timme, minut, och att jag därifrån återigen ska hamna i den här situationen med jobb.

Att jag tycks presterande och kompetent för att rasa fullständigt. Kommer säga det till läkaren idag, Tt jag behöver hjälp till att jag inte ska fullständigt förlora mig själv och betala ett högt pris för det.

Jag är värd det!

Tack

Alltså. Facebook är så bra ibland. Fick se en bild med text som jag behövde.

Jag tror att jag fått en gåva genom att jag nu verkligen är tvungen att sätta mig själv först, iom att jag är verkligen slagen till marken genom inför min kraftlöshet.

Min vän V har ringt mig cirka 10 gånger, och jag tror inte han heller lår bra. Men jag måste fokusera på mig. Skickade sms och sa att jag ringer när jag känner mig bättre.

Ibland måste vi stänga en dörr för att komma ut.

Uppvaknande

Igår fick jag ett uppvaknande som fick mig att säga (och inse) = Nu är det nog!

Jag kan inte skylla på andra människor för mitt mående. Men vad jag kan göra är att ta ansvar för hur andras beteende påverkar mig. Hela den här processen kring det som händer i mitt liv vad gäller min utmattning /stress (eller whatever det heter) får mig att upprepa dåliga mönster.

Jag har förstått att jag gör det med vännen V, varför jag umgås med honom är mycket att jag tycker om att han kommer hem till oss och att L får en annan energi i huset, och jag får också mycket hjälp av V att handla till L.

Men ...

Jag betalar ett dyrt pris eftersom jag betalar genom att "tillåta" V få utlopp för sitt dåliga mående på mig. Jag har ingen aning om varför V mår så dåligt, men en sak förstår jag. Jag tillåter att låta mig mästras av någon som inte vill mig väl. Jag förstår det efter gårdagens samtal med V i telefon. Vu hade bestämt att han skulle komma och fika. Men när vi pratade innan telefon så fick jag helt plötsligt nog och förstod att jag kan inte umgås med V om jag ska bli bättre!!!

Han vill hjälpa mig, och vill att jag ska bli bra och rolig igen. Han försöker på alla sätt att hitta på saker så jag kan må bättre. Så långt är det okej!
Men .....
När jag inte orkar (kan) så blir det inte bra. V känner sig förorättad, och tycker att jag är otacksam som inte vill ha hans hjälp, och vill projicera sina egna besvikelser på mig. Om jag tillåtet det så mår ju varken jag eller han bättre!

Därför sa jag helt enkelt " - Nu räcker det, jag mår inte bra av din hjälp och du mår inte bra när jag inte kan ta emot den. Så, .... jag ringer dig när jag mår bättre"

Han ringde 3 gånger igår (jag svara inte) inatt kom 3 sms och nu på morgonen har han ringt 2 gånger.

Jag har förstått att även om saker inte gör oss gott eller är sunda kan vi bli oerhört fästa och beroende av dem! V och jag har ett ömsesidigt beroende av varandras dåliga mående. Och jag ser också att han inte heller mår så bra, det visar hans beteende helt klart.

Knas

Blev inget möte. Får verkligen uppbåda all energi för att orka stå ut med mig själv *suck*

På väg

Tog tunnelbanan, då jag är så okoncentrerad att om jag går ut, för att gå på möte så vet jag aldrig om jag kommer dit.

Min hjärna hittar på massa saker som jag kan göra på vägen och mitt dåliga mående kan få mig banga ur för mycket små saker. Det kan vara tankegångar som "du kommer sent., skit i det. Du ser så tjock ut i de där byxorna. Alla kommer se hur tjock du blivit"!!!

Självcentrering kallas det, (kom jag på nu, har ju hört det förut men inte tänkt det gällde mig - såklart!!!! -.

Ingen tänker på att jag blivit tjock, alla andra människor har massor att tänka på, förutom det!!! Det kan jag garantera!

Dilemma

Nu har jag satt mig själv i skiten. Efter den trevliga samvaron med min vän V, häromdagen så ville L (sonen) åka med ut till landet tillsammans med V och mig. Jag som brukar vara mycket försiktig med vad jag planerar med V (eftersom han blir arg, ifrågasättande om jag avvisar), och jag har så svårt att hantera dessa anklagelser och ifrågasättande som det blir då ifrån V.

När L säger att han vill åka dit så säger jag genast = Ja. Iofs var jag tydlig med att jag följer med om L gör det. I morse så ville ju inte V, han gick in i sitt rum och slängde igen dörren. Och där står jag!

Pratade med V just, och han blir ju förbannad och jag får en uppläxning hur konstig och knäpp min familj är, och hur besviken han är för det.
Och det är just det här jag inte hanterar och också därför jag inte vill bestämma något överhuvudtaget. Alls.

Jag vet ju vilka problem sonen har. Han känner sig pigg och stark och impulsiv, och sen försvinner det, bara över en natt.

Det här sänker mig totalt, dels min energinivå, men framförallt att jag känner mig värdelös. Dålig som inte kan bestämma, sårar andra människor, ingen bra kompis osv. Jag själv har ku lärt mig att INGENTING BLIR SOM JAG TÄNKT!!
Alla år med L har lärt mig detta, att allting som blir som det tänkt är bonus, men jag kan inte kräva att andra tänker så.

Det är mitt dilemma idag ....

Möte

Ska faktiskt gå på möte idag. Är så glad och tacksam att jag lyckades att komma iväg.

Hade en väldigt trevlig dag med V igår också, som var jobbig i förrgår. På något sätt förstår jag att andra kanske tror att jag är starkare än jag är. På nåt sätt har jag haft en sköld emot människor, och speciellt när jag på något sätt tror att jag kan bli skadad.

Just den där känslan att bli ifrågasatt och "mästrad" blir jag mycket påverkad av. Inte om det sker med respekt, mer när jag blir ifrågasatt för att andra människor inte hanterar att sätta sig in i andra människor.

Då väcks en oerhörd ilska i mig, vilket kan betraktas av andra som att vara hård, stark med fast övertygelse. När det snarare är tvärtom, det grunder sig i en rädsla att bli sårad, kränkt osv.

Göra annorlunda

Jag har alltid hade skam för dels hur jag växt upp, och dels hur jag levt mitt liv, vilja män jag hade relationer med. Har alltid velat vara annorlunda än min egen historia.

Känslan är som ett tveeggat svärd. Då jag har stor medkänslan för hur jag levt mitt liv i förhållande till det jag lärde mig som liten. Att jag ändå är resultatet av två människor som inte heller fått det som de behöver när de var små.
Jag har också genom min historia fått en av de största gåvorna. Att känna medkänsla med mina minst smickrande sidor.

Det är genom våra tankar om oss själva som vi finns. Och jag förstår att jag har långt kvar. Även om jag själv har accepterar och kapitulerat inför mig själv och min historia. Så är steget att våga andra ta del av den milsvidd.

Därför är jag mycket stolt att jag vågar lämna ut min blogg till en kollega. Som säkert känt att vi haft ganska lika historia och speciellt destruktiva relationer. Jag kunde relatera direkt till hennes svårigheter när hon ringde till jobbet. Men fick ändå den där känslan att jag "lämnat ut" mig för mycket.

Jag förstår idag att jag ska göra "annorlunda", inte följa den gamla vanliga rösten som säger att jag inte är okej, att jag kommer bli dömd för vad jag själv och mina föräldrar gjorde och inte.

Att växa upp eller vara anhörig till destruktiva osunda reaktioner, får oss att normalisera osunda beteenden. För mig har det handlat om tillit, att människor kan orka förstå, för att jag ska kunna berätta. Målet för mig handlar om att inte bry mig om hur andra människor tänker.

Det är att återupprätta mig genom att acceptera mig själv och min livssituation och inte vara rädd för hur andra tycker tänker om det! Det är först då jag kan hjälpa någon annan.

Ta hand om sig själv

Ska till läkaren idag, ringde i morse pga att jag ibland har svårt att gå, för mitt huvud lutar åt vänster. Vilket gör att jag blir orolig och lättskrämd. Jag hoppar till vid minsta ljud, och har jättesvårt att kunna komma tillbaka till mig själv efter det. Idag gick jag ut med hörlurar, då det kom en motorcykel som skrämde sk-ten ur mig. Hade svårt att kunna hå efter det.

Igår kom min vän V till mig efter hav varit ute på landet med sina barn. Han börjar direkt ifrågasätta mig att jag ringt och frågat honom om han kunde åka till Ikea på morgonen, och när jag inte ville följa med till landet med honom.

Enligt honom ljuger jag för honom,han kan inte tro på att jag inte orkar/inte har någon lust/trötthet/utmattning.
Anledningen var att enligt honom skulle jag må mycket bättre på landet med han och hans barn. Och istället ville jag åka till Ikea med honom. Isåfall är jag inte så sjuk om jag orkar det.

Jag hatar att behöva stå till "svars" till honom, mitt inre reser sig av ilska när han vill det. Han vill ha förklaring, att jag orkar det och inte det han föreslår.

Jag kan förklara här på bloggen. Om jag var själv, skulle jag aldrig åka fol Ikea. Det är mitt medberoende som gör att jag ville pga att min son frågade om vi inte skulle åka? Den lilla stund det tar att åka med honom, (kille =snabb i affärer) skulle dels jag orka, och dels skulle det också lätta lite av det dåliga (felaktiga) samvetet jag har gällande min son. Han har varit isolerad i hemmet i 2 år, och att jag mår så dåligt gör att jag knappt orkar prata med honom längre ( och verkligen inte lyssna på musiken han gör) vilket får mig må ännu sämre.

Att åka iväg med V skulle innebära art jag umgås med hans barn, vilket kag i vanliga fall tycker om. Men nu får allt det motsatt effekt när jag kommer hem till min son som ligger i sin säng.

Detta kan jag inte förklara för V , då det isåfall skulle innebära att jag får en "lektion" i hur medberoende/undflyende/snäll-dum jag är i förhållande till L. Han skulle ifrågasätta hur jag prioriterar, att jag i själva verket vill ha L hemma, att jag är nöjd med min situation. Att han som är så snäll och omtänksam inte får något av mig (som han haft så roligt med).

Jag ska ta emot hans råd och förmaningar, åka dit han vill (för det hör mig gott, och jag mår bättre). Om jag inte gör det blir han förorättad och ifrågasätter mig att jag vill må bättre?!