Jag sitter på biblioteket och har varit hos läkaren, höll på att somna. Var sån där öppen mottagning och fick ta lappar, satt 1½ timme. Som akut litegrann.
Ska börja jobba på tisdag och det känns bra faktiskt. Blev rädd att jag skulle börja redan i morgon, eftersom jag känner att just att komma tillbaka nu är påfrestande då det är den tiden i månaden när vi har en av våra hektiska perioder. Sen vet jag eftersom vi varit underbemannade och stor personalomsättning, så det är många nyanställda som jag också vet kommer att belasta just den här perioden.
Jag har tänkt mycket den här tiden jag varit hemma, om massor med saker som handlar om mig. Ett av de mål jag har är att börja förstå och förhoppningsvis kunna göra något åt min dåliga tillit till män, och min problematik gällande anknytning.
Jag har anknytningsproblem vilket yttrar sig i att jag mycket hellre drar mig undan, när det börjar bli känslomässigt än stannar kvar. I destruktiva relationer känner jag inte samma skräck, för att det finns ett filter mellan mig och den andra människan i form av beteende som vi får vid missbruk. Detta känns i början tryggt för mig, men så småningom ändras detta till att återigen spela upp mitt trauma i form av svek, lögner och undanglidande som återigen triggar min egen erfarenhet av tillitsbrist.
Så jag känner trygghet i det otrygga.
Nu ska jag ut i blåsten, och vandra.
tisdag 25 oktober 2011
måndag 24 oktober 2011
Tappa
Gick till kuratorn idag som jag blivit remitterad till från vårdcentralen. Var i tid, och allting kändes bra förutom den här olidliga tröttheten.
Kom fram och det visade sig att jag tagit fel på 1 månad!. Så himla typiskt mig. När det händer såna saker känns det som jag är slängd i 'ingemansland', som att jag inte uppfattar verkligheten detsamma som andra. Jag tittade på lappen, men jag tappar bort bitar. Som att min hjärna medvetet selekterar ut saker som jag inte orkar 'ta' in.
Sjukskrivningen går ut i morgon, jag blir livrädd, samtidigt som jag förbereder mig på att börja jobba. Känns kul men rädd att jag ska vara så trött, som jag är nu. Mitt hopp ligger till att jag blir piggare av att jobba. Att energinivån liksom höjs när jag måste vara med på ett annat sätt än som det är att gå hemma.
torsdag 20 oktober 2011
Gråtmild
Var och åt lunch med 2 av mina kollegor, jag kände mig så gråtfärdig, vi pratade om jobbet och det känns bra för mig. Att göra det, få vädra det liksom med några som verkligen vet hur det är där.
Jag känner mig svagare, som att jag inte är av rätta virket, att det är fult att vara svag och vara den som inte orkar, och speciellt som jag inte har en farlig sjukdom, som andra.
Jag älskar mitt jobb och har alltid gjort, alltid. Jag tycker om själv atmosfären och att vi alla hjälper och stöttar varandra, och skrattar mycket. Men som det är nu där, vågar jag nog inte gå tillbaka. Jag känner redan stort motstånd när jag tänker på alla nya rutiner, som kan förändras bara sådär genom ett magiskt mail, det är mest stressande.
Och att jag blivit ifråntagen förmågan att använda min kreativa sida för att hitta lösningar på de problem jag stöter på. Nu ska alla jobba enligt nya rutinbeskrivningar, och eftersom det är fler chefer nu, så skapas det massor med såna.
Jag vill så gärna börja jobba, men får nog ta det när rutinerna har 'satt' sig och inte kan ändras från dag till annan.
Jag känner mig svagare, som att jag inte är av rätta virket, att det är fult att vara svag och vara den som inte orkar, och speciellt som jag inte har en farlig sjukdom, som andra.
Jag älskar mitt jobb och har alltid gjort, alltid. Jag tycker om själv atmosfären och att vi alla hjälper och stöttar varandra, och skrattar mycket. Men som det är nu där, vågar jag nog inte gå tillbaka. Jag känner redan stort motstånd när jag tänker på alla nya rutiner, som kan förändras bara sådär genom ett magiskt mail, det är mest stressande.
Och att jag blivit ifråntagen förmågan att använda min kreativa sida för att hitta lösningar på de problem jag stöter på. Nu ska alla jobba enligt nya rutinbeskrivningar, och eftersom det är fler chefer nu, så skapas det massor med såna.
Jag vill så gärna börja jobba, men får nog ta det när rutinerna har 'satt' sig och inte kan ändras från dag till annan.
onsdag 19 oktober 2011
Det där andra
Jag har fladdrat omkring nu, överallt med mina små bloggar. Jag tänker försöka att sätta jord här. Även om det är svårt, eftersom jag ibland kan känna mig så osäker på privat och personlig.
Men på något sätt, är detta min blogg. Och jag behöver verkligen träna mig på min skam, över att vara jag. Grundskammen som jag kallar det. Den som jag matades med i modersmjölken.
Jag är ju mänsklig och det innebär komplexitet, det innebär inte att jag bara inser vad medberoendet gjort med mig, eller andra. Utan det är så mycket mer än så.
Jag läste på en annan blogg ang det här med hot, och vårdnadstvister. Men så mycket jag har i mig, så mycket jag har att berätta om min väg. Den jag vandrat. Hur jag märker att jag ofta förminskar mig själv, och mina erfarenheter, och att jag glömmer bort -vilket är himmelskt såklart. Tack!
Jag hade också vårdnadstvister. 2 väldigt uppslitande. Det började när jag blev drogfri. När jag inte spelade med i det här jagtäckerdigomdutäckermig tänket. Jag fick ju så många bra förslag i början på min nykterhet, och en var att sätta gränser. Även om jag hatade att sätta gränser, var ju barnens väl en form av tvångsåtgärd för att våga. Att våga säga nej till missbruksbeteende, som i vårt fall innebar att skydda varandra, speciellt när någon i samhället, dagis, skola märkt något. Det var oerhört skrämmande att göra det, och speciellt när jag precis själv var spröd och vacklande. Men jag gjorde det, och det har stärkt mig.
Jag vägrade att lämna ut min son en gång, till dagis. Pappan fick reda på det, och i sin sjukdom la han allting utanför sig själv. Det slutade med att vi blev hotade med en yxa som han kom instormande med. Jag blir alltid iskall i såna där situationer, jag blir liksom utanför kroppen på något sätt. Jag visste att hans övertag var hans aggression, och att jag var starkare än honom, oftast. Jag lyckades iallafall få ut honom, men barnens reaktioner tog ju mycket lång tid att läka. I många år var de otrygga om dörren var låst, om någon kom osv.
Vi fick efter ett halvår flytta till skyddad identitet, där uppbyggnaden skedde. Eller nedmonteringen som de säger i behandling, alla dina försvar måste rivas för att du ska kunna tillfriskna. För barn är det att reagera oerhört destruktivt, och testa gränser mer än vad andra barn gör. Så var det för oss också. Idag vet jag att det var Gud - Buddha - Shiva - Tara, vad som helst som gjorde att vi orkade bygga upp oss igen.
Jag läste om en kvinna som fick diagnos utmattningssyndrom, och hon skrev en bok under tiden hon blev frisk ....
Men på något sätt, är detta min blogg. Och jag behöver verkligen träna mig på min skam, över att vara jag. Grundskammen som jag kallar det. Den som jag matades med i modersmjölken.
Jag är ju mänsklig och det innebär komplexitet, det innebär inte att jag bara inser vad medberoendet gjort med mig, eller andra. Utan det är så mycket mer än så.
Jag läste på en annan blogg ang det här med hot, och vårdnadstvister. Men så mycket jag har i mig, så mycket jag har att berätta om min väg. Den jag vandrat. Hur jag märker att jag ofta förminskar mig själv, och mina erfarenheter, och att jag glömmer bort -vilket är himmelskt såklart. Tack!
Jag hade också vårdnadstvister. 2 väldigt uppslitande. Det började när jag blev drogfri. När jag inte spelade med i det här jagtäckerdigomdutäckermig tänket. Jag fick ju så många bra förslag i början på min nykterhet, och en var att sätta gränser. Även om jag hatade att sätta gränser, var ju barnens väl en form av tvångsåtgärd för att våga. Att våga säga nej till missbruksbeteende, som i vårt fall innebar att skydda varandra, speciellt när någon i samhället, dagis, skola märkt något. Det var oerhört skrämmande att göra det, och speciellt när jag precis själv var spröd och vacklande. Men jag gjorde det, och det har stärkt mig.
Jag vägrade att lämna ut min son en gång, till dagis. Pappan fick reda på det, och i sin sjukdom la han allting utanför sig själv. Det slutade med att vi blev hotade med en yxa som han kom instormande med. Jag blir alltid iskall i såna där situationer, jag blir liksom utanför kroppen på något sätt. Jag visste att hans övertag var hans aggression, och att jag var starkare än honom, oftast. Jag lyckades iallafall få ut honom, men barnens reaktioner tog ju mycket lång tid att läka. I många år var de otrygga om dörren var låst, om någon kom osv.
Vi fick efter ett halvår flytta till skyddad identitet, där uppbyggnaden skedde. Eller nedmonteringen som de säger i behandling, alla dina försvar måste rivas för att du ska kunna tillfriskna. För barn är det att reagera oerhört destruktivt, och testa gränser mer än vad andra barn gör. Så var det för oss också. Idag vet jag att det var Gud - Buddha - Shiva - Tara, vad som helst som gjorde att vi orkade bygga upp oss igen.
Jag läste om en kvinna som fick diagnos utmattningssyndrom, och hon skrev en bok under tiden hon blev frisk ....
lördag 15 oktober 2011
Krasch Bom
Allt som pågår tillräkligt länge blir ju normalt och vi anpassar oss till det. Jag har levt med min son länge nu, som inte mår så bra.
Han har panikångest, och har gått hemma snart 2 år, han har fått hjälp nu ifrån en boendestödjare som iallafall fått igång kontakten litegrann. Det går sakta framåt. Det går liksom inte att längta eller ha något mål i detta, utan jag fungerar så att jag helt enkelt står ut, och har det som det är.
Har precis fått diagnosen utmattningssyndrom. Efter cirka 4 års arbete så kraschade jag i väggen. Det var bara en dag på jobbet som jag helt enkelt var tvungen att gå hem, för jag fick kraftigt ont i hjärtat. Jag har ju rationaliserat alla de symptom som funnits under lång tid.
Jag behöver min andlighet tillbaka. En känsla av vad som är viktigt här och nu, vilket jag tappat bort.
Han har panikångest, och har gått hemma snart 2 år, han har fått hjälp nu ifrån en boendestödjare som iallafall fått igång kontakten litegrann. Det går sakta framåt. Det går liksom inte att längta eller ha något mål i detta, utan jag fungerar så att jag helt enkelt står ut, och har det som det är.
Har precis fått diagnosen utmattningssyndrom. Efter cirka 4 års arbete så kraschade jag i väggen. Det var bara en dag på jobbet som jag helt enkelt var tvungen att gå hem, för jag fick kraftigt ont i hjärtat. Jag har ju rationaliserat alla de symptom som funnits under lång tid.
- Trött, orkar inte med någon människa
- Ofta en känsla av orkar inte mer, speciellt på jobbet.
- Isolering, vill vara för mig själv.
- Irriterad, frustrerad - eftersom jag inte har makten i mitt liv.
Jag behöver min andlighet tillbaka. En känsla av vad som är viktigt här och nu, vilket jag tappat bort.
Det bräckliga
Det hände en konstig sak i fredags. Jag skulle in coh lämna mitt läkarintyg till jobbet, bara sådär. Dagen innan hade jag ätit lunch med en av mina allra närmaste kollegor, och kände mig ganska okej. Lugn, men ändå en längtan till att börja komma tillbaka till jobbet.
När jag hade lämnat läkarintyget utanför jobbet, (kollegan kom ut och hämtade) så kom min andra kollega. Hon blev så glad så hon ropade mitt namn högt och sprang emot och kramade mig.
Det borde jag ju bli glad för, och det blev jag verkligen. Men jag blev samtidigt alldeles ledsen och förtvivlad. Jag förstår inte min reaktion, det är som att kroppen fungerar på sitt eget sätt just nu.
Jag började gråta och kände mig så eländig, och de som inte visste till sig, sa att allting ordnar sig, du ska inte tänka på jobbet, vi klarar oss! Och jag vill skrika
- "Jag vill inte att ni ska klara Er, utan ... mig ..!"
Kände mig så ynklig och liten, som att jag tappat bort mig själv? Jag vill vara stark, men samtidigt verkar jag inte vara det. Jag rationaliserar, och tänker att "de är också sådär, fastän de gömmer det bättre". Sådär stressade och instabila som jag varit ett tag. Men jag börjar förstå (gör ont) att det kanske inte är så?
På vägen ifrån jobbet kunde jag inte andas, jag fick ställa mig och försöka koncentrera mig på att få ner ett andetag i taget, men det var så svårt. Lyckades be till Gud, att jag skulle klara att andas, och då kunde jag det.
När jag hade lämnat läkarintyget utanför jobbet, (kollegan kom ut och hämtade) så kom min andra kollega. Hon blev så glad så hon ropade mitt namn högt och sprang emot och kramade mig.
Det borde jag ju bli glad för, och det blev jag verkligen. Men jag blev samtidigt alldeles ledsen och förtvivlad. Jag förstår inte min reaktion, det är som att kroppen fungerar på sitt eget sätt just nu.
Jag började gråta och kände mig så eländig, och de som inte visste till sig, sa att allting ordnar sig, du ska inte tänka på jobbet, vi klarar oss! Och jag vill skrika
- "Jag vill inte att ni ska klara Er, utan ... mig ..!"
Kände mig så ynklig och liten, som att jag tappat bort mig själv? Jag vill vara stark, men samtidigt verkar jag inte vara det. Jag rationaliserar, och tänker att "de är också sådär, fastän de gömmer det bättre". Sådär stressade och instabila som jag varit ett tag. Men jag börjar förstå (gör ont) att det kanske inte är så?
På vägen ifrån jobbet kunde jag inte andas, jag fick ställa mig och försöka koncentrera mig på att få ner ett andetag i taget, men det var så svårt. Lyckades be till Gud, att jag skulle klara att andas, och då kunde jag det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)