Mötas

Ska in till S och promenera med honom, ska försöka att öva mig på att gå när det är snö som jag är livrädd för att ramla i.

Har haft en ganska bra tid där jag känner förhoppning fastän jag kanske egentligen inte borde, eftersom runt omkring är det lite kaos. Men jag försöker att fokusera på små saker som gör mig glad, tex att
vi ska fira jul hos S och jag har inte firat jul någon annanstans än hemma hos mig.

Att nu (kanske) få "åka" och fira jul gör mig förväntansfull precis som när jag var barn. Jag är så glad för det (om det blir så)?

Jag har nu tränat dagligen i snart 2 månader styrka för kropp och jag märker skillnad på min balans. Också min värk pga reumatism har blivit mycket mindre. Däremot har jag tyvärr fått problem med knäna som är vanligt vid reumatiskt så jag måste hitta något sätt att kunna fortsätta träna.

Allt bra. Tack för spegling MildaVilda, ska skriva mer om det snart.

Samsara

Jag vandrar på, åker upp och ner i mitt eget samsara. Igår var det mycket ner där, jag blev rädd - livrädd.

L ville ha handsprit, dels har vi inte råd, dels får jag myrkrypningar av oro när han vill det. Det påminner så mycket om förra året, och dels får jag katastroftankar att jag inte ska klara att hantera det själv. Det är inte så mycket att jag får mer jobb Helle att handla utan för att jag blir så påverkad av denna fobi tyvärr.

Får den inkrypande i kroppen känns det som. Jag har svårt att värja mig. Jag har också svårt för vinterkräksjukan och vet hur jobbigt det kan vara och jag har lätt att få det. Men min oro för att få det är mer kopplad till L hur han ska reagera!!?

Det är det som gör att jag känner mig fångad, jag blir rädd som L, för att jag ska bli sjuk för hans skull. Det blir så påtagligt vilken inverkan han har på mig när han vill ha handsprit. Så är det!

Upprättelse

Efter L vägrade stanna på sitt behandlingshem och vi därmed i samma situation som tidigare. Har jag kämpat med mig själv och mina reaktioner på det.

Det första som hände (alltid) är att jag lägger skulden på mig själv, (eller L) och har därmed inte någon rättighet längre, att L behöver hjälp. Alltså, när det kärvar ihop sig pga dels L (och hans situation) och dels behandlingshemmets oförmåga att möta Ls behov. (Vare sig de är rimliga eller inte).

Så stannar jag av. Jag kämpar med min skam att L inte stannade (bortskämd, omöjlig att hjälpa osv), och min upprättelse att jag anser att de som ska hjälpa L måste kunna hantera just det som är Ls problem.

Jag förlorar alltid den kampen med mig själv. Alltså, JAG tar på mig skulden för att jag inte vill dels upplevas som jobbig, krävande. Dels att jag ska upplevas som medberoende eller överbeskyddande.

Tills igår.

När jag pratade med min bästa väninna och berättade om L och det som hände på behandlingshemmet.

Det var hon som vände på det ( och hon jobbar inom sjukvården) och sa att behandlingshemmet hade inte kunnat hantera det som L behövde och kunde därmed inte uppfylla hans behov. Som är grunden i att han ska komma till behandling.

Alltså;

• det är inte Ls eller mitt fel att det inte fungerade
• det är behandlingshemmet som inte hade den kunskap alt behandling som krävdes för L
• de kunde inte tillgodose Ls basala behov av förutsägbarhet och struktur
• de kunde inte dämpa Ls oro genom att tillämpa individuellt bemötande

Ja. Nu gäller det bara att stå "upp" för att Ls behov är viktigare än handläggarnas merarbete i detta. Och hans rättigheter att känna sig trygg där han ska få hjälp.

Kattkompis

När huset är inlindat i byggnadsställningar så får man oväntat besök. Katternas kompisar vill gärna hälsa på, här är kompisen som kommit senaste veckorna.

Mina katter är inte alls intresserade när deras kompis kommer, de ligger bara och sover och han får underhålla sig själv. Idag fick jag skicka hem honom vid 8 då han ville sova överens då skulle hans egen matte blivit orolig säkert.

På väg

Till son S, köpte en hylla till honom igår ifrån blocket. Superbillig!

Han har knappt några möbler, då han prioriterar det och kläder längst ner på sin lista.

Jag känner mig glad och upplyft även om jag harmas på alla orättvisor. Dem gör mig galen faktiskt. Och det absolut värsta är att det känns som att vi människor slumrar, i chock över samhälls utvecklingen. Håller på och läser en bok (även om mycket av det jag läser bara går igenom) om hur retorik och smarta PR-byråer förvandlar ett dåligt budskap in i en snygg förpackning så att vi ska svälja när de rikare blir rikare och mäktigare på de svagas bekostnad.

Och vi gör det! (?)

Terapeut och behandlingshem

Tyvärr blev det hel fel när L skulle åka sitt behandlingshem i tisdags. Terapeuten som var så fin och respektfull var helt annorlunda när vi kom dit.
Han började läsa upp reglerna, som han egentligen bestämt att göra med L senare , men efter L velat göra det direkt där på inskrivningen så gjorde han det, vilket gav tillit.

Men, när L hade läst klart listan och inte haft några funderingar kring den, tog han upp EN sak som var viktig för honom (L). Och det var att kunna värma sin vetekudde i micron. Då blev det svårare. Terapeuten blev lite fastlåst i sin intention att sätta reglerna och strukturen. Han svarade

- Det kommer bli lite svårt eftersom fe i köket stänger när de går och sover jour. Då måste du göra det innan 22:00!

När L sa att han behöver verkligen det för att kunna lugna sig, och schemat det är verkligen viktigt för honom. Så säger terapeuten.

- Ja men jag kommer ordna det!

Då blir L osäker och (som jag uppfattade) mer tvivlande, speciellt som inte terapeuten sa något om - hur och när han skulle ordna det. När L tog upp att han skulle behöva gå XIV handla säger terapeuten att vi visar dig vägen dit, och om du behöver kan di fråga någon om sällskap dit.

Terapeuten frågar också L - som har en flaska Ramlösa framför sig.
- Hur många såna där dricker du per dag? Och har du råd med det?

Det blev så fel alltihop. Och för L som redan har svårt med tillit, dels från hans barndom men också genom att han varit "utanför" livet så länge, stänger av och blir låst i sitt läge.

Jag känner också mig dålig och ifrågasatt (även om jag inte är det utifrån), så blir Ls låsning något som påverkar mig. Samtidigt som jag kan tycka att de kunde vara mer smidiga. De som ska hjälpa människor som behöver. Det hade varit så lätt att säga hur allt skulle fixas, så L blev lugn, en micro liksom, hur mycket kostar den?

Känns så onödigt samtidigt som jag tycker att den här terapeuten kunde förstått det själv. Han bad om ursäkt för att han blandat sig i Ls inköp av Ramlösa, men då var ju skadan redan gjord.

Känner mig besviken och lurad. För den attityden som fanns när vi var där första gången var helt bortblåst, mycket mer fodrande och sträng. Första gången var han respektfull och verkligen framhöll att de gjorde individ anpassad behandling och stöd till de som bodde där. Andra gången fanns inte tillstymmelse till det, vad L behöver för att stanna där.
Det fanns inte kontaktperson utsedd till L ens klart, något som är viktigt i ett första skede.

Känner mig lurad på konfekten att L ska få hjälp och jag kunna koncentrera mig på mig.

Får inte glömma att behandlingen, eller vad som kommer nu, är för Ls bästa och inte för att jag eller terapeuten, handläggaren ska bli nöjda.

200 inlägg

Har jag gjort på min blogg idag. Jag är stolt över att jag 'stannat' kvar på den här bloggen, har haft en tendens att röra på mig mycket vad gäller bloggar.

Men jag känner att den här bloggen är = jag. Där jag varit helt ärlig, och skrivit utifrån den verklighet jag är i, och de känslorna jag för tillfället upplever. Mina svårigheter har varit många, men jag har också lärt mig mycket.

Jag tycker om Leonard Cohens text.

"therés a crack in everything, that´s how the light get´s in".

Det är så vackert på något sätt, vi är alla medmänniskor och har olika svårigheter på vår väg. Men vi har alla ljuset inom oss, med olika svårigheter att se det (ibland - ibland inte). Men det är så vackert att livet är så skört och ömtåligt, så mänskligt. Jag älskar det ordet = mänskligt. Det låter starkt och skört på samma gång. Precis som vi är allihopa.

Idag tänker jag på min bror som är ute i missbruk, hur svårt hans liv är, fast det på ytan kan se lätt ut, - inga förpliktelser, inget jobb, inget hem, flyga för vinden -. Men det finns en baksida som aldrig går att ersätta, och det är hans gåva till sig själv, att känna sig själv. Han får inte uppleva det, utan han jagar utifrån och in. Bedövar sig för att orka.
Jag har sista tiden tänkt mycket på honom, och eftersom jag har en synsk förmåga är jag lite orolig för att han kanske inte lever så länge? Tyvärr är det så med honom att han går på metadon (substition för heroinmissbruk) att de ofta har ett sidomissbruk som gör att de kan hamna i svårigheter. Min bror är dessutom hemlös just nu - det sista jag hörde ifrån honom.

Mina ljus idag går till Mamma, Pappa och min bror. Och alla andra levande varelser.

Beroende

Åh jag såg ett TV-program igår som gjorde mig ledsen och en aha-upplevelse.
Det handlade om relationer, (kärleksrelationer), det var en kvinna som åkte runt och frågade andra par hur de fått sin relation att funka.

Då kommer det plötsligt en psykolog (manlig) som säger ;

"- För att kunna ha en relation måste vi kunna vara beroende av en annan människa".

Blev så himla ledsen för det var verkligen en eye opener för mig. Just att vara beroende av en annan människa är det absolut svåraste för mig. Att lägga min tillit i en annan människa är det absolut läskigaste jag vet.

Jag har ofta lagt min tillit till människor som absolut inte kunnat förvalta den, beroende och missbrukare som inte kunnat vara trygga i sig själva. Därför har jag blivit mycket skadad känslomässigt av det.

Att göra det som han säger är förutsättning, är mycket svårt för mig. Jag vet inte riktigt varför jag valt att lägga den i händer på män som inte klarat att förvalta den gåvan det är egentligen (att vara beroende av en annan människa)?! För min del tror jag det handlar om en kombination av dålig självkänsla och prägling ifrån långt tillbaka. Att jag lärt mig fel liksom, att mina föräldrar lärde mig att jag skulle lita på dem, som inte var trygga och självständiga. Min pappa var ju dessutom otrogen och tog med mig på sina eskapader. Där jag tidigt lärde mig, att de människor som står mig närmast gör varandra illa och bedrar varandra.

Det är svårt att lära en gammal hund att sitta, så även med mig. Jag har mycket svårt för själva tanken att vara beroende av en annan människa, vill oftast klara mig själv. Vare sig ligga någon till last eller lägga min tillit i en annan människas händer. Det vet jag ju kan göra ont?

Jag behöver komma vidare i detta, men vet inte hur? Men psykologens ord gjorde stort intryck på mig, där jag förstår att mina mönster ligger djupt rotade.