Jul

Alldeles underbar jul hade jag. Den hade allt jag önskar mig, bättre än på mycket länge. Läste någonstans att om man inte har bra minnen kan man skapa sig nya.

Så är det och jag har precis skapat mig ett nytt minne på julen. Och jag ska skapa fler!

Dagarna innan

Jul, glömmer jag alltid bort. Jag gör absolut det i sista stund, och är nöjd med det. Det är för att för mig är julen inte direkt kopplad till något fint, och bra. Jag kommer mest ihåg när barnen var små och jag försökte med väldigt knapp ekonomi att göra det bästa för dem.
Och som jag kommer ihåg julen, så var det just morgonen att vakna upp och titta ut och veta att det är julafton. Jag kände en sorts helig känsla där någon jul, annars har det varit mest barnen jag tänkt på.

 

Därför, - eftersom jag inte har små barn nu - så har jag beslutat att fira jul med uteliggare, jag ska dela ut mat i kyrkan tänkte jag. Kommer såklart att vara med ungarna en stund också, men de är inte så intresserade av mig så jag kan få vara till nytta någon annanstans. Och förresten så handlar jul om det för mig, något mycket viktigare än mat och klappar.

Ett leende, en kram, en sorts gemenskap med människor som jag känner igen mig i, och där jag kan vara exakt (alltid) den jag är.

Jag känner mig inte bättre - sämre än någon annan när jag umgås med människor som har det svårt, jag bara är. Det är exakt där jag ska vara känns det som?!

Sista veckan har mitt huvud tyvärr blivit sämre, jag har ingen tumör eller jag är inte dement, men jag har fått mer såna där vet-inte-var-jag-är/på-väg stunder. Och de är j-ligt obehagliga. Jag försöker att varva ner och inte bli orolig, utan bara stanna upp en stund när det blir så. Och hittils har det funkat.

Det hände en grej med V häromdagen, som gjort att jag dragit mig "undan" honom igen, - vet inte för vilken gång i ordningen?.
Och jag funderar varför jag utsätter mig, han är rolig att umgås med cirka 55% av tiden, 30% är han gnällig och otacksam. Resten är han direkt elak. Jag försöker att se mönster i det, och fortsätter ändå som Robert Broberg skulle sagt! :-)

Fredag

 

Jag har slutat blogga mycket, vet inte riktigt vad det beror på? Spontant tror jag det har att göra med att jag faktiskt börjar må mycket bättre, att jag också tränar vilket gör att jag inte gör samma dagliga rutiner längre.

Sista dagarna har jag återigen haft en "dipp" som gör att jag har svårt att ta mig ut efter träningen, och det har också påverkat mina tankar, för den där olidliga tröttheten är skrämmande. Jag vill inte dit igen. Vet inte om jag överskridit mina energi resurser, och att det är därför jag känner såhär? Men försöker att inte analysera så mycket, utan bara vara i acceptans, att situationen är som den är.

Jag ska försöka att ta det goda i livet, att faktiskt försöka att se mig själv där jag är (vilket är oerhört svårt, då jag är en aktiv person), och bara vara utan att göra någon bedömning av det. Men det är svårt, alla intryck ifrån sociala medier, TV, möten dränker liksom min egen röst.

Något jag funderat på de sista dagarna, som också är oerhört viktigt för mig (har blivit) är mina egna drömmar. Jag är en sån person som ofta inte alls tänker på framtiden - om det inte gäller ekonomi, där blir jag orolig och katastroftänkande - och därför inte har så lång framförhållning. Jag acceptera och önskar mig liksom inget förutom här-nu. Men det är bra att ha önskningar, det är värdefullt som människa att ha något att se fram emot, eller önska sig.

Mina 3 önskningar, som jag kommer att försöka uppfylla är ;

1. Jag vill tillfriskna eller återupprätta mig själv ifrån de sexuella övergrepp som jag blev utsatt för i min barndom. Jag önskar proffessionell hjälp med att träffa män och "göra om", alltså ha en guide för mig själv som är sund och frisk, som kan hjälpa mig att se de mönster jag bär med mig omedvetet i relation till män (kärleksrelationer).
2. Jag önskar att jag innan jag dör, får bo i en röd stuga med vita knutar, torp och bara skriva och ha djur och natur nära min själ.
3. Jag vill arbeta med ungdomar, killar tjejer, och ge de min historia, och hjälpa framförallt de som har ADHD att strukturera sitt liv, och vara ombud för dem och tillvarata deras rättigheter.

Inga små önskningar, men ändå uppfyllbara. Jag fick av min sponsor reda på att om jag jobbar emot det, så kommer det hända när jag är redo. Och eftersom jag tror på att det som ska hända händer (ödet?) så är jag redo.

Brinna Slockna

Har alltid haft svårt för att engagera mig normal - eller lite mer än vanligt - i saker och ting.
Just nu är det politik, som hägrar och dagens beslut i riksdagen om läxhjälp med RUT avdrag för gymnasieelever (finns redan för grundskolan). Om det var så att RUT avdraget gällde alla skulle jag inte tycka det var alls dåligt, men nu gör det inte det. Det retar mig, som tycker att alla människor inom ett samhälle ska ha samma chans. Att sen det finns människor som har det bättre än andra kommer alltid finnas, men någon måtta får det väl vara!?

Det är så uppenbart nu så det kan inte missas av oss människor, och vilka kostnader sen? Ja helt olidligt att tänka på det.

Vi betalar 15 miljarder i RUT och ROT avdrag för år 2010 (skattefinansierat) alltså mindre intäkter för staten.
Äldrevården i budgetpropositionen för år 2013 är = 40 miljarder.

Jämför siffrorna och betänk att kommunerna får mindre anslag till äldrevård, de äldre får i vissa kommuner både betala toalettpapper och tvättrasor, för att kommunen inte har råd. Och ändå ;
Lägger vi 15 miljarder på Rut och Rot för tex, klippning av äppelträd för de som har det, rengöring av pooler, matlagning, och nu även bartendrar.

Vore det inte bättre att lägga de pengarna på miljön tex, eller den offentliga sektorn? Svaret finns inom dig, i ditt hjärta. Hur vill du att vårt samhälle ska fungera, och vara uppbyggt?

Lite oroligt

Men ändå inte, vet inte hur jag ska förklara saken. L har iallafall bestämt sig för att "flytta" till sin kompis på fredag. Jag känner att det är verkligen obestämt och flytande, så jag är inte riktigt 'med' i det. Vill att L ska förstå att han behöver mer struktur och förutsägbarhet.

Kompisen han ska flytta till, är hans förra arbetskamrat från när han praktiserade för 3 år sen, och en kompis han också gör musik med, som är L:s stora intresse. Såklart är jag glad, men jag oroar mig (såklart) för att kompisen inte har förstått vilka problem L har, och såklart blir jag medberoende i att lägga mig i där jag inte har någonting att göra.

Att försöka förändra något som jag inte - kan, är ju lönlöst. Jag vet ju det, men det handlar egentligen om mig och mina behov.

Jag vill kunna slappna av och veta att L får den hjälp han behöver, att det går framåt. (Det kan det göra hos kompisen). För jag behöver veta att jag kan ha en framtid, och börja leva mitt liv. Såklart får L komma tillbaka hem igen, men jag skulle vilja ha det mer tryggt i att han får mer långsiktig hjälp än liksom ett hastverk. Men L vill inte ha det så, han vill pröva detta.

Och jag har sett att kompisen kunnat hjälpa L genom vissa svåra saker, speciellt genom att L och han gör musik, och har liksom en nästan tvillingsjälaktig vänskap. Något jag ser både på L och kompisen. Och enligt L kan kompisen 'ta' hans fobier och nojor på 'rätt' sätt genom att skoja och fokusera bort ifrån L.s tankar, vilket är bra.

Ja egentligen är ju ingenting omöjligt så varför inte? Ska försöka att landa i detta. Även om jag tycker att L ska försöka och ringa någon som kan skjutsa honom, ska påminna honom om det. Kontaktpersonen i psykiatrin har lovat att göra det. Men det gäller ju för L att ringa.

Problemet för mig i min situation, att jag blir liksom den som blir lidande (tar konsekvenser) när L inte gör det han ska. Det gör att jag inte är medveten om (alltid) att jag tjänar ingenting på att inte 'ligga på' L, men det är ju det som jag är kraftlös inför?

Mmm svårt men jag känner ändå tillit, det har blivit normaliserat att ha det såhär, vilket inte verkligen inte är bra. Det gör att det är bra för mig att skriva om detta i bloggen, så jag ser det för mina ögon, och kan ta 'in' det jag ibland väljer (orkar inte) ta in inom mig.