Jul

Alldeles underbar jul hade jag. Den hade allt jag önskar mig, bättre än på mycket länge. Läste någonstans att om man inte har bra minnen kan man skapa sig nya.

Så är det och jag har precis skapat mig ett nytt minne på julen. Och jag ska skapa fler!

Dagarna innan

Jul, glömmer jag alltid bort. Jag gör absolut det i sista stund, och är nöjd med det. Det är för att för mig är julen inte direkt kopplad till något fint, och bra. Jag kommer mest ihåg när barnen var små och jag försökte med väldigt knapp ekonomi att göra det bästa för dem.
Och som jag kommer ihåg julen, så var det just morgonen att vakna upp och titta ut och veta att det är julafton. Jag kände en sorts helig känsla där någon jul, annars har det varit mest barnen jag tänkt på.

 

Därför, - eftersom jag inte har små barn nu - så har jag beslutat att fira jul med uteliggare, jag ska dela ut mat i kyrkan tänkte jag. Kommer såklart att vara med ungarna en stund också, men de är inte så intresserade av mig så jag kan få vara till nytta någon annanstans. Och förresten så handlar jul om det för mig, något mycket viktigare än mat och klappar.

Ett leende, en kram, en sorts gemenskap med människor som jag känner igen mig i, och där jag kan vara exakt (alltid) den jag är.

Jag känner mig inte bättre - sämre än någon annan när jag umgås med människor som har det svårt, jag bara är. Det är exakt där jag ska vara känns det som?!

Sista veckan har mitt huvud tyvärr blivit sämre, jag har ingen tumör eller jag är inte dement, men jag har fått mer såna där vet-inte-var-jag-är/på-väg stunder. Och de är j-ligt obehagliga. Jag försöker att varva ner och inte bli orolig, utan bara stanna upp en stund när det blir så. Och hittils har det funkat.

Det hände en grej med V häromdagen, som gjort att jag dragit mig "undan" honom igen, - vet inte för vilken gång i ordningen?.
Och jag funderar varför jag utsätter mig, han är rolig att umgås med cirka 55% av tiden, 30% är han gnällig och otacksam. Resten är han direkt elak. Jag försöker att se mönster i det, och fortsätter ändå som Robert Broberg skulle sagt! :-)

Fredag

 

Jag har slutat blogga mycket, vet inte riktigt vad det beror på? Spontant tror jag det har att göra med att jag faktiskt börjar må mycket bättre, att jag också tränar vilket gör att jag inte gör samma dagliga rutiner längre.

Sista dagarna har jag återigen haft en "dipp" som gör att jag har svårt att ta mig ut efter träningen, och det har också påverkat mina tankar, för den där olidliga tröttheten är skrämmande. Jag vill inte dit igen. Vet inte om jag överskridit mina energi resurser, och att det är därför jag känner såhär? Men försöker att inte analysera så mycket, utan bara vara i acceptans, att situationen är som den är.

Jag ska försöka att ta det goda i livet, att faktiskt försöka att se mig själv där jag är (vilket är oerhört svårt, då jag är en aktiv person), och bara vara utan att göra någon bedömning av det. Men det är svårt, alla intryck ifrån sociala medier, TV, möten dränker liksom min egen röst.

Något jag funderat på de sista dagarna, som också är oerhört viktigt för mig (har blivit) är mina egna drömmar. Jag är en sån person som ofta inte alls tänker på framtiden - om det inte gäller ekonomi, där blir jag orolig och katastroftänkande - och därför inte har så lång framförhållning. Jag acceptera och önskar mig liksom inget förutom här-nu. Men det är bra att ha önskningar, det är värdefullt som människa att ha något att se fram emot, eller önska sig.

Mina 3 önskningar, som jag kommer att försöka uppfylla är ;

1. Jag vill tillfriskna eller återupprätta mig själv ifrån de sexuella övergrepp som jag blev utsatt för i min barndom. Jag önskar proffessionell hjälp med att träffa män och "göra om", alltså ha en guide för mig själv som är sund och frisk, som kan hjälpa mig att se de mönster jag bär med mig omedvetet i relation till män (kärleksrelationer).
2. Jag önskar att jag innan jag dör, får bo i en röd stuga med vita knutar, torp och bara skriva och ha djur och natur nära min själ.
3. Jag vill arbeta med ungdomar, killar tjejer, och ge de min historia, och hjälpa framförallt de som har ADHD att strukturera sitt liv, och vara ombud för dem och tillvarata deras rättigheter.

Inga små önskningar, men ändå uppfyllbara. Jag fick av min sponsor reda på att om jag jobbar emot det, så kommer det hända när jag är redo. Och eftersom jag tror på att det som ska hända händer (ödet?) så är jag redo.

Brinna Slockna

Har alltid haft svårt för att engagera mig normal - eller lite mer än vanligt - i saker och ting.
Just nu är det politik, som hägrar och dagens beslut i riksdagen om läxhjälp med RUT avdrag för gymnasieelever (finns redan för grundskolan). Om det var så att RUT avdraget gällde alla skulle jag inte tycka det var alls dåligt, men nu gör det inte det. Det retar mig, som tycker att alla människor inom ett samhälle ska ha samma chans. Att sen det finns människor som har det bättre än andra kommer alltid finnas, men någon måtta får det väl vara!?

Det är så uppenbart nu så det kan inte missas av oss människor, och vilka kostnader sen? Ja helt olidligt att tänka på det.

Vi betalar 15 miljarder i RUT och ROT avdrag för år 2010 (skattefinansierat) alltså mindre intäkter för staten.
Äldrevården i budgetpropositionen för år 2013 är = 40 miljarder.

Jämför siffrorna och betänk att kommunerna får mindre anslag till äldrevård, de äldre får i vissa kommuner både betala toalettpapper och tvättrasor, för att kommunen inte har råd. Och ändå ;
Lägger vi 15 miljarder på Rut och Rot för tex, klippning av äppelträd för de som har det, rengöring av pooler, matlagning, och nu även bartendrar.

Vore det inte bättre att lägga de pengarna på miljön tex, eller den offentliga sektorn? Svaret finns inom dig, i ditt hjärta. Hur vill du att vårt samhälle ska fungera, och vara uppbyggt?

Lite oroligt

Men ändå inte, vet inte hur jag ska förklara saken. L har iallafall bestämt sig för att "flytta" till sin kompis på fredag. Jag känner att det är verkligen obestämt och flytande, så jag är inte riktigt 'med' i det. Vill att L ska förstå att han behöver mer struktur och förutsägbarhet.

Kompisen han ska flytta till, är hans förra arbetskamrat från när han praktiserade för 3 år sen, och en kompis han också gör musik med, som är L:s stora intresse. Såklart är jag glad, men jag oroar mig (såklart) för att kompisen inte har förstått vilka problem L har, och såklart blir jag medberoende i att lägga mig i där jag inte har någonting att göra.

Att försöka förändra något som jag inte - kan, är ju lönlöst. Jag vet ju det, men det handlar egentligen om mig och mina behov.

Jag vill kunna slappna av och veta att L får den hjälp han behöver, att det går framåt. (Det kan det göra hos kompisen). För jag behöver veta att jag kan ha en framtid, och börja leva mitt liv. Såklart får L komma tillbaka hem igen, men jag skulle vilja ha det mer tryggt i att han får mer långsiktig hjälp än liksom ett hastverk. Men L vill inte ha det så, han vill pröva detta.

Och jag har sett att kompisen kunnat hjälpa L genom vissa svåra saker, speciellt genom att L och han gör musik, och har liksom en nästan tvillingsjälaktig vänskap. Något jag ser både på L och kompisen. Och enligt L kan kompisen 'ta' hans fobier och nojor på 'rätt' sätt genom att skoja och fokusera bort ifrån L.s tankar, vilket är bra.

Ja egentligen är ju ingenting omöjligt så varför inte? Ska försöka att landa i detta. Även om jag tycker att L ska försöka och ringa någon som kan skjutsa honom, ska påminna honom om det. Kontaktpersonen i psykiatrin har lovat att göra det. Men det gäller ju för L att ringa.

Problemet för mig i min situation, att jag blir liksom den som blir lidande (tar konsekvenser) när L inte gör det han ska. Det gör att jag inte är medveten om (alltid) att jag tjänar ingenting på att inte 'ligga på' L, men det är ju det som jag är kraftlös inför?

Mmm svårt men jag känner ändå tillit, det har blivit normaliserat att ha det såhär, vilket inte verkligen inte är bra. Det gör att det är bra för mig att skriva om detta i bloggen, så jag ser det för mina ögon, och kan ta 'in' det jag ibland väljer (orkar inte) ta in inom mig.

Mötas

Ska in till S och promenera med honom, ska försöka att öva mig på att gå när det är snö som jag är livrädd för att ramla i.

Har haft en ganska bra tid där jag känner förhoppning fastän jag kanske egentligen inte borde, eftersom runt omkring är det lite kaos. Men jag försöker att fokusera på små saker som gör mig glad, tex att
vi ska fira jul hos S och jag har inte firat jul någon annanstans än hemma hos mig.

Att nu (kanske) få "åka" och fira jul gör mig förväntansfull precis som när jag var barn. Jag är så glad för det (om det blir så)?

Jag har nu tränat dagligen i snart 2 månader styrka för kropp och jag märker skillnad på min balans. Också min värk pga reumatism har blivit mycket mindre. Däremot har jag tyvärr fått problem med knäna som är vanligt vid reumatiskt så jag måste hitta något sätt att kunna fortsätta träna.

Allt bra. Tack för spegling MildaVilda, ska skriva mer om det snart.

Samsara

Jag vandrar på, åker upp och ner i mitt eget samsara. Igår var det mycket ner där, jag blev rädd - livrädd.

L ville ha handsprit, dels har vi inte råd, dels får jag myrkrypningar av oro när han vill det. Det påminner så mycket om förra året, och dels får jag katastroftankar att jag inte ska klara att hantera det själv. Det är inte så mycket att jag får mer jobb Helle att handla utan för att jag blir så påverkad av denna fobi tyvärr.

Får den inkrypande i kroppen känns det som. Jag har svårt att värja mig. Jag har också svårt för vinterkräksjukan och vet hur jobbigt det kan vara och jag har lätt att få det. Men min oro för att få det är mer kopplad till L hur han ska reagera!!?

Det är det som gör att jag känner mig fångad, jag blir rädd som L, för att jag ska bli sjuk för hans skull. Det blir så påtagligt vilken inverkan han har på mig när han vill ha handsprit. Så är det!

Upprättelse

Efter L vägrade stanna på sitt behandlingshem och vi därmed i samma situation som tidigare. Har jag kämpat med mig själv och mina reaktioner på det.

Det första som hände (alltid) är att jag lägger skulden på mig själv, (eller L) och har därmed inte någon rättighet längre, att L behöver hjälp. Alltså, när det kärvar ihop sig pga dels L (och hans situation) och dels behandlingshemmets oförmåga att möta Ls behov. (Vare sig de är rimliga eller inte).

Så stannar jag av. Jag kämpar med min skam att L inte stannade (bortskämd, omöjlig att hjälpa osv), och min upprättelse att jag anser att de som ska hjälpa L måste kunna hantera just det som är Ls problem.

Jag förlorar alltid den kampen med mig själv. Alltså, JAG tar på mig skulden för att jag inte vill dels upplevas som jobbig, krävande. Dels att jag ska upplevas som medberoende eller överbeskyddande.

Tills igår.

När jag pratade med min bästa väninna och berättade om L och det som hände på behandlingshemmet.

Det var hon som vände på det ( och hon jobbar inom sjukvården) och sa att behandlingshemmet hade inte kunnat hantera det som L behövde och kunde därmed inte uppfylla hans behov. Som är grunden i att han ska komma till behandling.

Alltså;

• det är inte Ls eller mitt fel att det inte fungerade
• det är behandlingshemmet som inte hade den kunskap alt behandling som krävdes för L
• de kunde inte tillgodose Ls basala behov av förutsägbarhet och struktur
• de kunde inte dämpa Ls oro genom att tillämpa individuellt bemötande

Ja. Nu gäller det bara att stå "upp" för att Ls behov är viktigare än handläggarnas merarbete i detta. Och hans rättigheter att känna sig trygg där han ska få hjälp.

Kattkompis

När huset är inlindat i byggnadsställningar så får man oväntat besök. Katternas kompisar vill gärna hälsa på, här är kompisen som kommit senaste veckorna.

Mina katter är inte alls intresserade när deras kompis kommer, de ligger bara och sover och han får underhålla sig själv. Idag fick jag skicka hem honom vid 8 då han ville sova överens då skulle hans egen matte blivit orolig säkert.

På väg

Till son S, köpte en hylla till honom igår ifrån blocket. Superbillig!

Han har knappt några möbler, då han prioriterar det och kläder längst ner på sin lista.

Jag känner mig glad och upplyft även om jag harmas på alla orättvisor. Dem gör mig galen faktiskt. Och det absolut värsta är att det känns som att vi människor slumrar, i chock över samhälls utvecklingen. Håller på och läser en bok (även om mycket av det jag läser bara går igenom) om hur retorik och smarta PR-byråer förvandlar ett dåligt budskap in i en snygg förpackning så att vi ska svälja när de rikare blir rikare och mäktigare på de svagas bekostnad.

Och vi gör det! (?)

Terapeut och behandlingshem

Tyvärr blev det hel fel när L skulle åka sitt behandlingshem i tisdags. Terapeuten som var så fin och respektfull var helt annorlunda när vi kom dit.
Han började läsa upp reglerna, som han egentligen bestämt att göra med L senare , men efter L velat göra det direkt där på inskrivningen så gjorde han det, vilket gav tillit.

Men, när L hade läst klart listan och inte haft några funderingar kring den, tog han upp EN sak som var viktig för honom (L). Och det var att kunna värma sin vetekudde i micron. Då blev det svårare. Terapeuten blev lite fastlåst i sin intention att sätta reglerna och strukturen. Han svarade

- Det kommer bli lite svårt eftersom fe i köket stänger när de går och sover jour. Då måste du göra det innan 22:00!

När L sa att han behöver verkligen det för att kunna lugna sig, och schemat det är verkligen viktigt för honom. Så säger terapeuten.

- Ja men jag kommer ordna det!

Då blir L osäker och (som jag uppfattade) mer tvivlande, speciellt som inte terapeuten sa något om - hur och när han skulle ordna det. När L tog upp att han skulle behöva gå XIV handla säger terapeuten att vi visar dig vägen dit, och om du behöver kan di fråga någon om sällskap dit.

Terapeuten frågar också L - som har en flaska Ramlösa framför sig.
- Hur många såna där dricker du per dag? Och har du råd med det?

Det blev så fel alltihop. Och för L som redan har svårt med tillit, dels från hans barndom men också genom att han varit "utanför" livet så länge, stänger av och blir låst i sitt läge.

Jag känner också mig dålig och ifrågasatt (även om jag inte är det utifrån), så blir Ls låsning något som påverkar mig. Samtidigt som jag kan tycka att de kunde vara mer smidiga. De som ska hjälpa människor som behöver. Det hade varit så lätt att säga hur allt skulle fixas, så L blev lugn, en micro liksom, hur mycket kostar den?

Känns så onödigt samtidigt som jag tycker att den här terapeuten kunde förstått det själv. Han bad om ursäkt för att han blandat sig i Ls inköp av Ramlösa, men då var ju skadan redan gjord.

Känner mig besviken och lurad. För den attityden som fanns när vi var där första gången var helt bortblåst, mycket mer fodrande och sträng. Första gången var han respektfull och verkligen framhöll att de gjorde individ anpassad behandling och stöd till de som bodde där. Andra gången fanns inte tillstymmelse till det, vad L behöver för att stanna där.
Det fanns inte kontaktperson utsedd till L ens klart, något som är viktigt i ett första skede.

Känner mig lurad på konfekten att L ska få hjälp och jag kunna koncentrera mig på mig.

Får inte glömma att behandlingen, eller vad som kommer nu, är för Ls bästa och inte för att jag eller terapeuten, handläggaren ska bli nöjda.

200 inlägg

Har jag gjort på min blogg idag. Jag är stolt över att jag 'stannat' kvar på den här bloggen, har haft en tendens att röra på mig mycket vad gäller bloggar.

Men jag känner att den här bloggen är = jag. Där jag varit helt ärlig, och skrivit utifrån den verklighet jag är i, och de känslorna jag för tillfället upplever. Mina svårigheter har varit många, men jag har också lärt mig mycket.

Jag tycker om Leonard Cohens text.

"therés a crack in everything, that´s how the light get´s in".

Det är så vackert på något sätt, vi är alla medmänniskor och har olika svårigheter på vår väg. Men vi har alla ljuset inom oss, med olika svårigheter att se det (ibland - ibland inte). Men det är så vackert att livet är så skört och ömtåligt, så mänskligt. Jag älskar det ordet = mänskligt. Det låter starkt och skört på samma gång. Precis som vi är allihopa.

Idag tänker jag på min bror som är ute i missbruk, hur svårt hans liv är, fast det på ytan kan se lätt ut, - inga förpliktelser, inget jobb, inget hem, flyga för vinden -. Men det finns en baksida som aldrig går att ersätta, och det är hans gåva till sig själv, att känna sig själv. Han får inte uppleva det, utan han jagar utifrån och in. Bedövar sig för att orka.
Jag har sista tiden tänkt mycket på honom, och eftersom jag har en synsk förmåga är jag lite orolig för att han kanske inte lever så länge? Tyvärr är det så med honom att han går på metadon (substition för heroinmissbruk) att de ofta har ett sidomissbruk som gör att de kan hamna i svårigheter. Min bror är dessutom hemlös just nu - det sista jag hörde ifrån honom.

Mina ljus idag går till Mamma, Pappa och min bror. Och alla andra levande varelser.

Beroende

Åh jag såg ett TV-program igår som gjorde mig ledsen och en aha-upplevelse.
Det handlade om relationer, (kärleksrelationer), det var en kvinna som åkte runt och frågade andra par hur de fått sin relation att funka.

Då kommer det plötsligt en psykolog (manlig) som säger ;

"- För att kunna ha en relation måste vi kunna vara beroende av en annan människa".

Blev så himla ledsen för det var verkligen en eye opener för mig. Just att vara beroende av en annan människa är det absolut svåraste för mig. Att lägga min tillit i en annan människa är det absolut läskigaste jag vet.

Jag har ofta lagt min tillit till människor som absolut inte kunnat förvalta den, beroende och missbrukare som inte kunnat vara trygga i sig själva. Därför har jag blivit mycket skadad känslomässigt av det.

Att göra det som han säger är förutsättning, är mycket svårt för mig. Jag vet inte riktigt varför jag valt att lägga den i händer på män som inte klarat att förvalta den gåvan det är egentligen (att vara beroende av en annan människa)?! För min del tror jag det handlar om en kombination av dålig självkänsla och prägling ifrån långt tillbaka. Att jag lärt mig fel liksom, att mina föräldrar lärde mig att jag skulle lita på dem, som inte var trygga och självständiga. Min pappa var ju dessutom otrogen och tog med mig på sina eskapader. Där jag tidigt lärde mig, att de människor som står mig närmast gör varandra illa och bedrar varandra.

Det är svårt att lära en gammal hund att sitta, så även med mig. Jag har mycket svårt för själva tanken att vara beroende av en annan människa, vill oftast klara mig själv. Vare sig ligga någon till last eller lägga min tillit i en annan människas händer. Det vet jag ju kan göra ont?

Jag behöver komma vidare i detta, men vet inte hur? Men psykologens ord gjorde stort intryck på mig, där jag förstår att mina mönster ligger djupt rotade.

Läkare och behandlingshem

L vågade inte åka, så han avboka tiden.
Det var massor han var orolig för, hans värmepåse hur han skulle värma den, och säkert rädsla för massa annat också.

Jag har bett honom ringa psykiatrin och hans kontakt där för att prata om de sakerna och hur han ska hantera det. Jag försöker att inte lägga skuld på L utan bekräfta honom där han han är just nu.

Även om jag tycker det är mycket tråkigt att han inte vågade åka. Känns som ett nederlag för mig också, hans tillkortakommanden (att inte våga åka) blir liksom mina. Det kallas medberoende när jag blandar ihop mina känslor med någon annans. Jag är helt medveten om att jag gör detektiv L, och att det är naturligt.

Men det är fortfarande inte bra. Det är svårare att vara stöd för L om hans tankar och handlingar liksom blandas ihop med mitt egenvärde.

Men, jag tröstar mig med att livet är en ständigt kretsgång och att det är utvecklingen och förmågan att våga känna mina egna känslor i detta som för mig framåt.

"Målet är ingenting - vägen är allt"
Klok Robban Broberg som skrev.

Spänning

 

Inte nog med att L ska åka till sitt behandlingshem i morgon, nu har vi också spelat på Liverpools seger emot Tottenham. Några spännande timmar väntar.

I morgon kommer bilen klockan halv 1, jag försöker vara i stunden och inte tänka på allt som kan gå fel - och rätt. Utan bara vara här - nu.

You´ll never walk alone. Härligt.

Hoppas Liverpool spelar bra, blir så dålig stämning annars ....

Kommer

Från möte, känns så bra att ha börjat gå igen, från i somras då jag var helt under isen. För mig funkar möten bra, och det ger också mitt liv en sorts inriktning som jag behöver och önskar. Jag känner en frihet när jag kommer till möten och får acceptens för den jag är, ingen kan säga att jag inte tillhör eller inte passar in.

För jag avgör det själv. Och det är genom det jag faktiskt återerövrat mitt eget liv. Jag har fått konfrontera alla de rädslor som finns inom mig, och fått stöd och kraft att acceptera och göra annorlunda.

Det är en stor stor gåva jag fått att få mig själv tillbaka.

Den här lilla krabaten gjorde mig sällskap. Jag är aldrig ensam!

Färger

Jag gillar höst, är nöjd med de flesta årstider då det känns som det är naturens sätt att utvecklas. Precis som vi människor genomgår olika stadier i vårt liv, precis samma som naturen gör.

Det gör det lättare för mig att åldras.

Styrka

En liten blomma som inte gett sig.

Lättare

Några kilo sten har fallit ifrån mig. (Inte bara för att jag tränat). Jag har fått betalt ifrån jobbet de 10% man får när man är tjänsteman och sjukskriven. Istället för AFA försäkring där man får ersättning efter 14:e dagen så får man som tjänsteman 10% av lönen 3 månader.

Jag har problem (stora) med mitt tangentbord, har inte kommit ut ännu men ska faktiskt slå på stort genom att köpa ett nytt (behöver jag).

All den här oron kring L och hans mat som kostar skjortan gör mig döorolig, men nu kan jag alltså andas ut ännu en månad.

Jag är verkligen stolt över att vara mamma men ibland är det oerhört svårt också. Men aldrig något jag skulle vilja vara utan. Det har lärt mig mest i livet faktiskt!

Bra dag!

Tillit

Jag kom på varför jag har så svårt med människor som säger till mig, "vad" jag ska göra.

Jag tror det handlar om tillit, och hur min historia ser ut speciellt ifrån min barndom. Där fick jag sagt "vad" jag skulle göra, och det var allt annat än bra för mig. Jag lärde mig självförakt emot min egen kropp och att finnas till för andras behov.

När jag återigen konfronteras med människor som "vet" vad som är bra och bäst för mig, så blir jag sådär liten mentalt och min vuxna kvinna slåss för den där "lilla flickan".
Och jag har så svårt att hantera det, och jag förstår att människor som vill hjälpa inte förstår det.

Det handlar om min egen "lilla flickas " upprättelser. Och det har framförallt att göra med att jag just nu vill kunna förstå själv och integrera det inom mig först det som säkert är är rätt för mig och givet i all välmening.

Jag behöver tid för att uppbåda tillit till andra. Och jag är värd den tiden.

400 miljarder

Vinst gjorde SEB för (brutet räkenskapsår) 2011-2012, i vinst.

Och de kommer tjäna ännu mer nästa år. De kommer slippa ekonomer som skatteplanerar bort vinsten genom att tex gör interna omföringar mellan sina dotterbolag.

Dessutom kommer de få ca 4% mindre skatt på vinsten. Det blir rätt mycket pengar över på 400 miljoner.

Bankerna vältrar sig i pengar medan vårat egna -vi människors- sociala skyddsnät monteras ner, bit för bit.

A-laget av mänskligheten arbetar på banken och B folket marginaliseras ut.

Hjälp!

Svårt

Med vännen V, han måste må mycket dåligt, då han ofta pratar "illa" om andra, och höjer sig över andras liv och handlingar på ett oattraktivt sätt.

Något som också får mig att kraftigt fundera på mig själv! Varför står jag ut med människor som är så? Varför känns det som att jag är skyldig V att umgås med honom? Varför känns det som att jag ska förstå?

Kan det vara mitt högmod att jag på något underligt sätt får övertag när jag är med människor som mår dåligt? Varför ser jag mig själv som att vara den förstående?

Egentligen tycker jag att hela V sätt är väldigt omänskligt och överlägset. Men när någon människa beter sig sådär så kan jag inte undgå att förstå hur det känns när jag själv känner mig så underlägsen och otrygg, som gör att jag egentligen tycker synd om V som iallafall jag tror måste må dåligt.

Kan det vara någon falsk stolthet inom mig som intalar mig att jag (iallafall) ska vara schysst emot människor som kränker andra?

Jag gillar såna här insikter inom mig, det är livet.

Besök på behandlingshem

L var mycket glad igår, och följde med helt normalt.

Vi hade ett mycket bra besök, där terapeuten som träffade L var oerhört professionell, och mycket respektfull.

När vi kom till L:s diagnoser, vill L gärna inte prata om sina problem gällande sin bakgrund, han vill gärna skratta bort det hela. Det märkte terapeuten direkt! Oerhört snyggt tycker jag. L kommer ha tillgång till mycket hjälp och stöd och jag känner hoppfullhet inför det hela. L planerar att åka så snart läkaren gett klartecken. L fick ett väldigt litet rum (det minsta) men det var inga problem för L. Jag tror att själva kontakten med den respektfulla terapeuten gjorde mycket.

Tänk vad oerhört viktigt respekt är i samspel med andra människor.

För mig var dagen bra, jag var glad och kände mig motiverad, fastän jag har svårt att uttrycka mig i tal fortfarande. Som någon sorts låsning i mitt sätt att hitta ord när jag ska förklara något.

- Ehhhhh (letar efter rätt ord).
Låter jag ofta, ofta. Det blir värre när någon jag vill ska lyssna verkar stressad av det. Ungefär som stamning, kan jag tänka mig?! Stress säger läkaren.

 

 

En sak som hände precis när vi var hemma. Var att D (min behandlare inom psykiatrin som jag träffat 4 ggr). Tog upp det här med L:s medicinering och min också. Jag tog mycket illa vid mig.

L äter ju en medicin för sömnen (Lergigan, egentligen för allergier), och eftersom jag har frikort har jag bett om att de (psykiatrin) ska skriva ut den till mig (har haft den förut, länge sen 2007), eftersom vi har oerhört lite pengar pga Ls svårigheter. D ville nu förklara att det 'där' upplägget inte alls var bra, att sammanblanda medicin sådär. Att from nu ska de skriva ut medicinen till L direkt istället för att jag tar ut den på mitt frikort för medicin!

 

Jag förstår hur han menar, jag förstår regler och lagar gällande detta.

Vad jag inte kan hantera är att de inte kan förstå. När de skriver ut medicin till L direkt, måste ju jag hämta den. Detta medför stora svårigheter för mig eftersom jag inte får hämta Ls medicin utan en fullmakt som innebär att jag återigen måste gå igenom administrativa regler och papper. Dels har vi (mycket pga Ls handikapp) problem med ekonomin och detta medför extra jobb för mig + ansträngningar i ekonomin. Jag skulle förstå (och gör det ändå) deras inställning, i frågan. Att man inte ska skriva ut mediciner till personer som inte använder den osv. Men kan de inte förstå människors situation? Och när de inte gör det reagerar jag så starkt.

Jag blev såklart upprörd (kan inte hålla käften och nicka) och höjer rösten och går bara "igång" liksom.

 

- Ja men vi tycker ju inte det ska finnas krig, men det finns det!

 

Var mitt retoriska svar till D.

D är inne på att jag ska sätta gränser till L, och så långt förstår jag honom. Eftersom han vill att jag ska kunna frigöra kraft och kunna börja jobba igen. Det var så han sa efter vi pratat att L skulle till behandling. Att det skulle vara bra för mig att börja "göra något på dagarna".

Jag gillar inte har har nästan aldrig gillat det där KBT tänket, ibland är människor inte som manualer och skattningsskalor.

 

Ibland vill och överlever de bara, under svåra omständigheter. De kommer igen, alltid.

 

Jag förstår varför jag blir upprörd, för jag klarar allt med rätt inställning, stöd och hjälp och framförallt ; respekt för min person här och nu!

Men när någon ska pressa mig in i KBT, så blir jag helt skogstokig. Alla människor klarar inte det. Jag bland annat behöver en förståelse för hur min situation sett ut, där jag precis är idag. Jag behöver inte få veta vad jag ska göra. Jag behöver tillåtelse att upptäcka det själv. Jag tror på människors inneboende önskan att göra gott och vara i kärlek. Jag tror också att vägen dit för väldigt många inte är igenom regler och förmaningar.

 

Utan genom att bara respektera en människa precis som hon är, exakt just här och nu.

 

Tycker nästan det verkar som att D med sin KBT inspiration mest vill ha kontroll över mig? Att jag kommer göra det som D anser bäst för mig. Och det vet han kanske bäst? Eller inte?



Oj då

Glömde visst läkaren, blev så rädd igår när V ringde och sa att han hade blod i urinen, så jag glömde allting idag. Har inte kommit ut än heller. Fastnat vid datorn och gjort en budget, vågar inte tänka på hur det kommer bli i december, då jag ska leva på > 10000 kr. Hjälp.

Det kostar så massa onödiga pengar för mig när jag glömmer såna här grejer, liksom. 300 kr åt helsikte.
Så himla dumt.

Nu ska jag gå och handla till L, så han får mat. Han prövade lite träning med mig i morse, gapskrattande frågade han om han fick filma mig och lägga ut på Facebook!!?

Nej, jag har inte sån självinsikt ännu .....

Men hoppas snart få ...

Finns inget dåligt väder - bara ....

Tränade faktiskt i morse igen, blir alltid glad när jag gör något - dels för mig själv och - något jag förutsatt mig att göra. Det känns som jag har kontroll över mig själv då på något sätt.

Mycket bra morgon med musik som jaf gillar och ett par danssteg. Var tom på ett möte igår, som kändes jättebra, kände mig tom lite normal. Som fler i tiden. Idag ska jag skicka in papper roll försäkringsbolaget om fläkten. Jag ska också (så långt jag orkar) ta ner sommarkläderna i källaren och ta upp vinter (det är dags nu va?).

Nu ute på promenad och kolla vem som vill hänga med mig på en fika. Så glad!

Dagen

Idag är en märklig dag, och den är min (fri tolkning av mig).

Började faktiskt dagen med träning, har köpt en cd skiva för länge sen, har varit ett projekt jag bara haft i huvudet. Alla såna projekt som blir till handling är en lättnad för mig. Har alltför lätt att bara bosätta mig i mina tankar och, ju mer tankar som samlas där desto mer stress.

Så egentligen är det en form av stresshantering för mig, likväl som att skriva blivit. Att uttrycka det som finns i mina tankar, i skrift eller fysiskt, är att ge plats åt mer lugn och ro. Nu har jag föresatt mig att träna varje morgon,dels för att all fysisk aktivitet är avstressande och också för att att he mig själv en gåva; styrka.

Lugn

Sitter på biblioteket och ansöker ifrån försäkringsbolaget, för branden som min son startade i köket för cirka 1½ år sen.

Har inte kommit mig för att göra något åt det förrän bostadsbolaget sa till mig att jag måste åtgärda det.

En sak som är med mig är att jag aklimatiserar mig automatiskt till så gott som vad som helst, egentligen. Så att inte ha någon fläkt i köket och flammigt i taket pga eld har inte stört mig nämnvärt faktiskt, trots att jag är oerhört känslig för lukter, och speciellt matos.

Det är som att jag vänjer mig med vad som helst, vet inte om det har med ADHD att göra, eller att jag är van att mycket i mitt liv varit kaos och upp-ner-vänt. Då blir inte en fläkt så viktig liksom. Men varje gång jag gör  något för min skull så märker jag att jag växer. Bara en sån sak att jag tycker att jag själv är värd en fläkt, precis som alla andra. Varje gång jag bekräftar mig själv får jag mer ett egenvärde.

Det var ju min son som har autism som skulle göra som sin bror, varpå han satte på en kastrull med hälften olja som sen bara brann. L lyckades att släcka branden, men fläkt och väggar blev ju rökskadade. L med sin fobi för att bli sjuk var ju väldigt orolig för brandlukten och om den var giftig. För att lugna honom var jag tvungen när jag kom hem ifrån jobbet och ringa en brandstation. Jag kan fortfatande skratta över hur jag påbörjade det samtalet, medan S satt i soffan och frös för L hade öppnat ALLA fönster på vid gavel med - 10 ute.

- Katarina brandstation
- Hej, jag heter Fall och jag undrar om du vet något om bränder?
- Ehh, ja ......

Han trodde nog att jag var helt galen. S var ju hungrig då hans mat blivit bränd och därför gick jag och S och handlade pizza medan L pratade med brandstationen i över 1 timme för att förvissa sig om att brandrök inte var farligt, hur många minuter kan man andas in, vilken rök är farligast, hur känns det när man är förgiftad osv osv?

Det är som Mia Törnblom säger, att våra misstag och skämsgrejer blir roliga med tiden.

Jag är inte

rädd även om det känns lite läskigt att få svar på röntgen av hjärnan. Den är ju så viktig liksom.

Adhd 2

I den här lilla fickan i mobilväskan ska mitt SL kort ligga och har gjort tills igår, då det inte låg där helt plötsligt!?

Det är dyrt att inte kunna ha koll, ha adhd och bara i stress.

Adhd

L har lagat mat ...

Bra morgon

L var lycklig och engagerad till det föreslagna behandlingshemmet. Det gör mig glad och uppmuntrad.

Det är oerhört svårt att inte bli involverad i Ls känslor, att jag har svårt att hålla mitt eget fokus beroende på hur L mår. Iofs är det ju egentligen svårt att inte vara det såklart.

Men för mig blir det svårt att hantera eftersom jag inte då har tillgång till min egen kraft, utan den är mycket kopplad till L.

Vi pratar ganska öppet om det, hur dåligt det är att vi bor tillsammans. Han förstår ju också att vår påverkan på varandra inte blir bra.

Men jag får ändå den där oron om det kommer funka, inte när han väl kommer dit utan innan han kommer dit. Det är just i de här stundens när L är motiverad som de andra inblandade skulle behöva vara "på tårna", vilket är omöjligt. Ls mående är ju så oberäkneligt så jag hoppas det komme synka med varandra nu.

Hoppas och glädjs med det som är nu!

Självinsikt

Vad definierar vänskap?

Är det inte ungefär samma som kärleksrelation till en annan människa och kräver också samma?

För mig handlar livet om mänsklighet och en insikt om att vi alla är mer lika än olika. Vi är ju såklart olika i karaktär och personlighet. Men jag tror det finns ett universellt språk, som alla talar och det är respekt för vår mänsklighet. Att vi alla vill bli bemötta med mänsklighet.

Hur gör vi det?

För mig är det först fråga om en villighet att ha acceptansen emot oss själva och våra egna tillkortakommanden, att vi också vågar se vår egen maktlöshet inför oss själva.
Vi är alla präglade ifrån vår bakgrund och den kommer också att närvarande i våra brister.

Först då får vi tillgång till just insikten att andra människor kanske lider samma brister som oss. Det är just människor utan fel som dömer sneda hårdast. Därför är själviskt nödvändigt i våra liv och våra relationer. Självinsikten hjälper oss också genom att vi känner skuld när vi dömer någon annan, vilket gör att skuld faktiskt är en bra mätare på hur vi ser på andra.

Sen är just skuld lite förrädiskt för oss som vuxit upp med förebilder som inte väglett oss. Där kan vi ha nytta i att alltid försöka att vara ärliga emot oss själva, speciellt när våra känslor tankar inte är smickrande. Det gör att vi drös accepterar oss själva och genom det andra.

Det är oerhört viktigt att ge akt på ilska eller fördömande känslor, dessa rymmer nästan utan tvekan rädslor.

• för att inte duga
• inte få det vi tror vi behöver
• att vi inte är tillräckliga

Så gott som 100 gånger av 100 är det min rädsla för att inte duga som gör art jag inte kommer överens med andra. Eller har en fördömande attityd.

Vårt eget inre är vår största skatt för den vägleder oss till medmänsklighet.

Lugn

Inom mig just nu, glad och ska hålla fast och njuta i den känslan.
Träffade försäkringskassan igår en handläggare som var mycket respektfull och som ska hjälpa mig så mycket hon kan att bli okej igen.

Gillar egentligen inte att kalla mig sjuk jag har reagerat friskt på en onormal livs situation. Jag kommer kunna komma tillbaka och genom erfarenhet vet jag att det kommer förändra mig.

Jag upptäckte att jag är en bra person och att jag kan ge något. Igår när jag åkte och hämtade telefonen till L så var vi tvungna att vänta och under tiden så fikade jag med killen som sålde telefonen. Vi fick väldigt bra kontakt och pratade länge, jag öppnade mig väldigt och det kändes bra. Jag berättare för honom om min högsta dröm att få hjälpa ungdomar med adhd att strukturera upp deras papper och ansökningar. När han fick höra det sa han att jag verkligen skulle passa för det. Eftersom han tyckte att jag hade en medkännande personlighet.

Jag har en väldigt destruktiv historia,en den är också min största skatt eftersom den gör att jag förstår vissa saker mer än andra.

Läkare och Försäkringskassan

Igår läkaren, idag försäkringskassan. Läkaren gick bra, hon hade inte fått remissvar och ska skicka remiss igen. Måste vara något mellan "stolarna"!?

Igår var en fruktansvärd dag, gick bra tills jag kom från läkaren, men sen träffade jag tyvärr V och han spred oerhört negativ energi. Vi diskuterade (för vilken gång i ordningen?) och främst om honom. Mådde dåligt efter en stund, jag klarar inte såna där händelser. Så himla skör. Jag har ju sålt bilen och lovat L att köpa en telefon till honom, och tyvärr "fastnade " jag i det igår. Gjorde helt fel på tradera vilket höll på att kosta mig 2000 kr men kom undan med annons avgift 100 kr. Tack gode gud!

Jag ska röntga hjärnan då jag fått symtom som hon vill kolla, läkarn alltså. Ska till Upplands väsby nu efter mötet med försäkringskassan och hämta telefon.

Jag vet att jag kommer inte vara mänsklig på några dagar nu. Tål inte påfrestningar alls längre.

Handla

Mådde så himla dåligt idag, vilade men kom upp med världens ångest. För L för mig själv, hur ska det gå.

Igår hade vi möte mer SDF, och det suger energi eftersom jag känner att jag fastnar i maktkamp med de, och jag som inte har råd ....!

Men oavsett hur jag mår, så måste jag göra mitt jobb gällande L. Nu har jag ingen bil längre, och stadsdelen har ingen förståelse för det så jag gör som jag gjorde förra året. Tar min Dramaten och går och handlar.

Same procedure as last year!

Ja

Så himla glad, får stå kvar som anställd på mitt jobb tom 5 december och kan därför ta det lugnt i 2 månader till och hoppas att jag kommer in på stressmottagningen snarast.

Måste faktiskt säga att den här arbetsplatsen är bland den bästa som jag varit på gällande medmänsklighet. Stor förståelse och förhoppning om att jag ska få bli frisk nu och känna att jag bidrar till något som också är mycket viktigt.

Stor sten från mitt hjärta just nu. Får komma på hur jag ska komma vidare efter december istället gällande ekonomin.

Förändring

Någonstans läste jag;
" När en dörr stängs, öppnar Gud (högre makt, gudomlig energi) ett fönster".

Det känns så för mig i den förändring jag nu kommer stå inför gällande ekonomin. Är det något område jag vill ha kontroll är det just ekonomin, det har aldrig funnits någon som funnits för mig gällande att kunna hjälpa. Mina män har inte varit någon att lita på, barnens pappor har aldrig bidragit, båda mina föräldrar var missbrukare, min bror narkoman.

Jag har alltid klarat mig själv, även om jag varit kriminell i missbruk, men sen jag blev drogfri har jag varit laglig i allting och klarat mig, ensam, på min egen hand.

Just ekonomin har också varit skamfylld för mig för om jag inte klarat mig måste jag lita på någon annan och det är mitt största problem, att ha tillit till andra människor. Jag har lärt mig att ingenting är gratis, gällande anda människor. Har de hjälpt mig har de krävt något av mig, och det är ingen rolig historia.

Jag har alltid känt mig utslängd till vargarna om jag varit beroende av någon annan. Och för mig har det inte varit positivt. Därför är pengar så mycket mer för mig än bara ekonomi, det är som att jag är totalt försvarslös om jag inte klarar det, och mitt sinnestillstånd just nu gör det inte bättre.

Men, när jag känner att botten är nådd inom mig, får jag förnyade krafter (för mig ifrån min högre kraft) och förstår att jag måste "igenom" detta för att jag behöver göra erfarenheter, tex att tillit.

Usch

Vilken natt, helt sömnlös från 3 i natt när jag vaknade helt plötsligt med ångest.

Det handlar om pengar och ekonomi, om jag vore ensam boende här skulle det inte vara lika ångest framkallande som när L bor här och jag vet att Jans matkostnader ökar dramatiskt när han får sina fobier och tvångstankar.
En vanlig människa kan ju äta "rester" och billig mat (som jag) men L har ju dyrare matkostnader pga sitt handikapp.

Jag fick ju förlängd provanställning tom december i år vilket skulle göra att jag har kvar min vanliga sjukpenning året it om jag inte börjar jobba (vem som vill ha mig?), då skulle jag få mindre oro och bli frisk lättare än den här oron kring Ls kostnader. Och jag trodde ju det avtalet gällde igår när de ringde, men de vill säga upp min provanställning direkt. Ringde chefen efter många ångest timmar där på tidiga morgonen och förklarade min situation. Hon är fin min chef vad gäller att förstå och sa att hon skulle prata med personalchefen om det, kanske kan få stå som anställd tills dess enbart med deras goda vilja.

Jag känner mig fången, kommunen beviljar inte bidrag till dyrare matkostnader eftersom L har hjälp ifrån psykiatrin som ska hjälpa med fobier och tvång.

Där står jag, ensam, utmattad, och ytterligare stress pga detta. Känns himla tungt och tröstlöst exakt nu.

Yes

Jag pratade med en kompis idag, bara sådär klarade jag att ringa henne. För någon månad sen hade jag suttit och tänkt på att ringa för att sen bara inte orka!

Så glad för att jag lite lite känner igen mig själv!
Långsamt kommer också någonstans ..........

Ketchup

effekten har varit hos mig några dagar. Först bostaden, sen fick jag reda på att stressmottagning fått remissen men skickat remiss svar tillbaka till läkaren för 2 veckor sen. Det kan innebära 2 saker enligt dem, antingen har de ingen plats, eller att de tvekar eftersom läkaren skriver att jag är deprimerad - alt - att de vill ha ytterligare information skriftligt. Jag blev ju helt förtvivlad. Gå hemma och dra och inte känna någon hoppfullhet att jag ska få hjälp! Usch, hemsk känsla.

Idag ringde arbetsgivaren och sa att de inte förlänger min provanställning (vilket jag förstår såklart), när jag sen meddelade försäkringskassan det säger hon att det förändrar hela scenariot! Jag får nu 80 % av lön ifrån dem, när jag blir arbetslös får jag 462 kr om dagen ifrån FK. Alltså, jag får 462*30= 13 860 kr - skatt 4158 kr = och kommer få ut ifrån FK = 9 702 kr.

Alltså är det klokt, har en hyra på 6529 varje månad.

Jag fattar inte, argumentet var att man ska inte vara sjukskriven istället för att vara arbetslös för att få mer pengar. Vem fan tänker så? Helt galet.

Nu måste kommunen alltså betala, för att jag blivit sjuk av det här systemet att jobba arslet av sig pga stor arbetsbelastning under lång tid.

Slit och släng säger jag bara, cyniskt som fan, detta gäller tyvärr även människor nu!

Känns

Bra, idag. Vet inte om det är för att exakt just nu har jag gjort det jag ska, Jaja iallafall det jag just nu kommer ihåg.

Lyssnar på Toni Holgersson och det känns bra, får nostalgi för Toni gick i min skola och jag har varit ute i missbruk med honom också. Han har tagit sig ut ur drogerna och det är tack vare det man kan lyssna på honom. Vissa (ganska många) har ju tyvärr sött av drogerna.

Jag kommer ihåg och idag känns det gott i hjärtat att jag fått en till chans.

Terapeut

Nu ska jag iväg till terapeut på vårdcentralen. Kom på att det var "nåt" jag skulle göra, en gnagande känsla sådär. Kollade mobil och såg tiden idag! Känns inte riktigt okej att jag kommer på allt i sista stund, iof bättre än att glömma helt. Men det stressar att inte ha koll.

Det har varit så många turer kring L så jag är helt slut pga det. Det sliter på psyket att känna att det med L är en kamp. Var på möte förra veckan och ifrågasatte stödet till mig. NU är det ju en aning för sent iom att jag redan är helt slut men innan, under de här 3 åren. Stöd till anhöriga i SoL, är bars en fin parantes, som jag märkt!

Hyperfokus

Har jag haft senaste dagarna, och därför inte hunnit blogga som jag har velat.

Först allt kring L och hans problematik, och min fullständiga maktlöshet inför det. Jag har skrivit till stadsdel och tom kommun politikerna, ang L och ifrågasätter varför det inte händer något alls? Sista budet är att psykiatrin och stadsdelen ska träffas och diskutera vilket boende och hjälp L behöver!?

Först blir jag arg för att det tar sååå lång tid! Och tycker det är så idiotiskt att behöva ha ett möte ang det, när L varit aktuell och känd för dessa båda varit sista 10 åren. Det verkar som om L är "rocketsience" liksom. Som att det inte går att lyssna på L och sen bara agera utifrån det?! För lätt? Eller?

Problemet är som alltid = pengar, ekonomi, fördelning, bokföring.

Deras samtal är nödvändigt för att diskutera den ekonomiska fördelningen av kostnaderna för L! Det är vad det handlar om! Psykiatrin ska stå för behandlingen (landsting) och stadsdelen ska stå för stöd / boende (kommun). Däremellan står L!!!

Sen blev jag konfunderad? Om vi bortser från ovanstående, utan bara tar handläggaren på hennes ord, ska de faktiskt diskutera vilken hjälp L behöver!
Är inte det viktigaste att L är med då?

Det finns ju tom skrivit i SoL, att klienten ska få medverka i utredningen. Varför har ingen frågar L om han ska vara med? Är inte hans synpunkter viktigast?

Förvirrad ?!

Läkaren

Idag, klockan 11. Känner mig helt tom huvudet, men får ha tillit till att jag kommer säga det som behövs.

Det är ju en komplikation av min sjukdom eller stress som gör att jag inte alla känner igen mig själv, och det väcker ju rädsla att jag inte ska förmå att kommunicera det viktigaste till läkaren.

Jag brukar vara mycket säkrare på mig själv än jag är just nu. Har också haft kontakt med V och märker så gott som direkt att vi faller i gamla "mönster".

Nu pratar de om stress för de som varit utsatta för traumatiska händelser, och att de kan se stress i mellanhjärnan, och hur det påverkar de som är drabbade. Man kan få tillbaka sin ordinarie förmåga genom träning

Bra nyhet för mig, behövdes.

Vill inte

ringa psykiatrin igen, fastän jag måste. Igår kom L helt plötsligt in till soffan där jag satt efter att ha haft stirr (ing) vid köksbordet i flera timmar. Jag kom inte ut eftersom jag var helt fastlåst där.

- Nä, nu pallar jag inte längre .....!

Jag uppfattar inte först vad han sa och innebörden i "det"utan blev bara helt stilla. Jag frågade senare, "Va menar du?"

Och han sa att han hoppar snart ifrån en bro så han slipper allt. Vara till besvär och brottas med sina "monster", han orkar inte längre!

Jag vet att jag måste ta hans ord allvarligt och det gör det hela än värre, har inte alls kraft att höra det just nu.

Men vet att jag måste informera psykiatrin om vad han sagt, och få någon hjälp på något sätt för oss. Ö har varit isolerad i hemmet sista 3 åren så att han börjar känna hopplöshet är naturligt. För mig blir det ytterligare ev belastning, som jag knappt orkar ta "in". Men något måste hända förstår jag, på något sätt!

Det är kris, just nu! Hos oss!

Droppen

.... som fick bägaren att rinna över. På något sätt har jag ju haft mina aningar när det skulle ske, genom att titta tillbaka på senaste dagarnas blogg.

Jag "kände" det komma på något konstigt sätt. Inte nog med att jag verkligen försöker att tillfriskna från liv egen sjukdom. Så har jag min son hemma som varit isolerad i hemmet i snart 3 år pga hans funktionshinder. Det gör lite min rehabilitering lättare. Snarare är det så att jag på något sätt väntat på detta sammanbrott som kom idag.

Förträngning kallas det för på psykologi språk, att jag förträngt min sons problem och trott att jag kan fokusera bara på mig själv, och intalat mig att jag klarat det. Det har gått bra över sommaren, som är Ls bästa tid.

Men nu börjar hösten och min oro har ökat dag för dag med utlösningen idag. Jag började ringa Ls handläggare på kommunen. När hon var oanträffbar så började jag känna den där ilskan som oftast kommer när jag inte lyckas förtränga längre.

Bara att ringa henne får mig att fullständigt tappa allt, min energi bygga upp till sammanbrottet som jag känner komma. När inte ilskan räcker längre så kommer ångesten över - dels att jag inte orkar bli arg, engagerad i Ls problem för det gör så ont - kommer ångesten och jag hyperventilerar.

Det var i det ögonblicket jag ringer psykiatrin för att det måste hända något, jag orkar inte en vinter till. Jag vet inte vad jag tar mig till. Tydligen kunde jag kommunicera min frustration för de ringer inom någon minut. De sa att de kunde lägga in mig på avdelningen där om jag mådde dåligt. Och jag nekade till det eftersom jag inte kan lämna L hemma utan någon som helst hjälp. Då sa de att det måste ordnas för oss nu båda två, snart.

Jag gav upp och sa exakt som det var och nu ska psykiatrin komma på hembesök med fokusering kring mig också och inte bara L.

Känns som jag förlorat men undra om inte detta kanske kan få alla inblandade att förstå att något måste hända för L. NU!!!

Om

Inte "om" fanns, då skulle jag verkligen lägga all min energi på att förändra för ungdomar. Göra någonting för unga och barn som inte har föräldrar som kommer kunna utnyttja rut-avdraget för att läsa läxor. Som inte kommer få den gåvan att känna att just deras värdefulla egenskaper kommer till rätta.

Om jag orkade och kunde, så skulle jag vilja dela min historia med ungs flickor och tonåringar för att kanske kunna hjälpa , nå någon enda med mina erfarenheter. Om jag vågade att berätta min historia av glädje och sorg så har jag verkligen hopp om att det jag gör verkligen också kommer ge mig energi.

Kropp och själ

Vet inte om det är bra? Men börjar kunna notera mycket mer i min kropp när jag är sjukskriven. Inte så jag kan säkert säga något speciellt mönster men kan ända vara mer närvarande inom mig själv och sätta saker som jag känner mer i samband med varandra.

Skiftningar som jag förut inte ens märkte utan bara "körde över" tar jag idag på allvar. Det är inte alltid lätt eftersom intellektet vill lägga sig "i".

Jag känner en stor oro och en ökad nervositet och irritation ang L och vet att jag är nära det där sammanbrottet som jag vet kommer. När jag i ren ilska och frustration börjar skriva irriterande mail till kommunen för att ingenting görs. Jag vet också att jag börjar bli förberedd på strid när irritationen över cola inköp och matnojorna för L ökar för varje dag.

Jag känner också att jag vill anmäla till socialstyrelsen att det gått mer än 3 månader ifrån beslut i nämnden ock ingenting har hänt. Enligt lag måsta kommunen anmäla dit när de inte inleder insatsen inom den tiden.

Usch blir trött och nervös bara jag tänker på det. Orkar knappt kämpa för L längre.?!

Andas .....!

Stämningar

"Att lyssna på musik kan förändra din sinnesstämning", hörde jag på radion i veckan. Liksom allt som verkar vara "quick fix" , gör mig skeptisk var jag det också till det där.

(Om alla några som läser det här visste detta förut, så visste jag nog det också genom erfarenhet, men .... jag glömmer också extremt lätt).

Men jag gjorde ett försök, en väldigt god väninna skickade en ABBA låt vi rockade till när jag var i 20 års åldern. Och se där, när jag satte på låten kom all min ungdomlighet tillbaka, till den grad att jag tom tog några danssteg framför spegeln. Precis som på den "gamla" goda tiden.

Det fungerade! Kontentan blir att jag ska vara mer öppen emot allt som kan hjälpa mig framåt.