lördag 15 juni 2013

Ledsen

Känner mig ledsen idag. Vet inte varför?



Det bara är så. Och det är oerhört tungt det här med L också som tar på mitt psyke. Han är så sjuk så det går knappt att leva med honom. Ibland märker jag att om jag låtsas att jag sitter tillfälligt still och bara låtsas att det inte finns så känns det bättre efter en stund. Men det finns ju där som en osynlig tjock filt av ångest och oro över hur det ska gå för honom?

Det är så svårt att se sitt barn som var en frisk och fin kille förvandlas såhär som skett under några år. Jag vet ju att jag inte är någon psykolog, och den pressen jag lever under är egentligen omöjlig, för vilken människa som helst.

Och eftersom sjukdom han lider av är så komplex och fullständigt galen egentligen så känns det än värre. När jag stod och diska igår (rinnande vatten gör mig alltid lugn) så kom jag det! 

Jag måste ha hjälp i det här. Igår ville L att jag skulle spela tv-spel med honom, och det ville jag också. Jag är alltid rädd för att gå in i Ls rum för det är minerad mark märkt av tvångstankar. Och så rätt jag hade. Råkade ta ner en handduk som han hade hängande bakom sin dörr, för hans stol var obekväm. 

- Rör inte, säger L
Men jag tror han menar en annan sak som hängde där, som jag tänkte han kunde bara tvätta. Så jag rörde.

Jag rörde en handduk, men jag förstörde allt, enligt L. Nu måste han vänta 24 timmar med att torka sina händer som han tvättar 75 ggr/dag. Nu måste han skaka händerna efter varje tvätt. Eftersom han annars kan bli sjuk! 

Ja så gick det med det trevliga. Och det gör ju egentligen ingenting. Men, för mitt psyke gör det mycket, för jag klarar inte av att verkligen förstå den allvarliga innebörden i det här. 

Det gör så ont så det inte är sant. 

fredag 14 juni 2013

Vet inte

Om det är för att jag skrivit om det, eller bara börjar bli bättre på att känna igen min kropps signaler?



Men jag är lite bättre, vågar inte skriva mycket för tänk om jag misstar mig!
Men allt känns lite lättare, och var hos terapeuten igår som säger att jag lider ax PTSD som Vietnam soldater fick när de kom hem ifrån krig.
Många blev deprimerade, det har jag inte blivit (tack) ännu - bäst att tillägga. 

Ska vara rädd om min nyvunna kraft och inte ta ut mig själv nu. Jag måste stå upp  för mig själv. För det här syns inte utanpå, ingen kan förstå hur den här sjukdomen fullständigt äter upp en människa och förvandlar vardagen till - ibland - ett oöverstiglig hinder. 

Det finns ingen annan än jag som vet bad jag orkar och inte. Det måste jag dels acceptera själv, och det svåraste att stå upp inför andra och deras tyckande och stå kvar i det jag känner. 
Jag på väg........

onsdag 12 juni 2013

Sådärja

Idag är jag iallafall på "rätt" dag, igår kom jag till läkaren klockan 11 men fel dag. När sånt händer blir jag alldeles matt på mig själv, i hjärnan känns allt rätt men det blir så fel. 

Jag ser 12 men läser 11, det har varit mitt problem länge, och jag har telefon för att påminna mig men den funkar ju inte när jag tolkar informationen så fel.

Jag ska andas och inte bli orolig för framtiden då hjärnan är mitt arbetsredskap, så oron blir större då. Men idag är jag iallafall rätt, men såna här saker gör att jag tappar massor med energi. Jag är mycket känsligare just nu.

Ta det lugnt - det här kommer gå över också!

måndag 10 juni 2013

S


Är mitt ljus i mörkret. Han ger mig så mycket som jag tappar när L är så sjuk.

Jag ska försöka träffa honom snart igen, så snart jag kan. I morgon läkaren sen terapeut på torsdag. Jag tappar så mycket energi nu så måste försöka att inte ha press på mig själv.

En dag i taget, och ibland en timme i taget.

Nu ska jag iväg och öppna möte och sen arbetsförmedlingen, som jag funderar på att avboka? Jag har ändå en läkare som verkligen förstår och försöker stoppa mig och den energi jag har ibland. Han vet kanske något som jag inte vet?

Jag ska försöka - så gott jag kan - att ha tillit till att jag inte blivit sjukare utan bara ett litet snedsteg - varit för energisk - och jag kommer komma upp ur detta också.

Jag har iallafall slutat prata med V varje dag nu när han har semester. Och vill ha sällskap och (som jag tror) bekräftelse. Igår sms jag han att jag inte hade tid - fast jag hade, men till mig själv - och hade inte alls dåligt samvete. 

Jag behöver hushålla med mig själv nu. Det är som jag läst om utmattning. Man blir aldrig densamma. För man måste konfronteras med att vara snäll emot sig själv. Vilket är svårt! minst sagt. 

Men vid utmattning har man inget val! 





lördag 8 juni 2013

Nu

Behöver S mig också. Och jag slits mellan L och kontakten med S som verkligen ger mig energi. 

Men jag är så trött, den där läskiga som inte går att vila sig fri ifrån. Den skrämmer skiten ur mig och jag får verkligen hålla i mig mentalt för att inte rasa fullständigt.

Jag kommer utanför dörren, och går cirka tjugo minuter. Sen är det stopp, och jag är inte lika dålig som förra året men det är på håret. Värmen kan också göra det värre eftersom jag inte har tillgång till det mentala som jag brukar ha,  och som är så viktigt för att orka hålla lågan uppe. 

Tröttheten är som ett negativt täcke av osorterade tankar och sega andetag som hotar hela mig.

Jag behöver hålla fast vid att jag kommer bli bättre, att det bara är ett mindre bakslag men att jag inte kommer sjunka så djupt att jag inte tar mig upp.
Snälla låt mig kunna komma tillbaka!

fredag 7 juni 2013

L

Har uppfunnit nya fobier som måste följas strikt dagligen. Han river tex av toalettpapper på nya rullar så det ligger halva rullen utanför pga att han kan bli sjuk av de första (halva) lagren. 

Hans ritualer kring handtvättning är till det extrema och gör också att hans händer är såriga och inflammerade. Han kan inte
torka händerna efter tvättning utan han skakar av sig vattnet som då gör så att golvet i köket lyfts sig. Hans fobier kring maten är värre än den någonsin varit och är så knäpp och konstigt så jag står knappt ut. 

Jag måste handla varje dag. Och datummärkningen på det han ska äta måste vara speciellt (något datum han ätit tidigare) annars går det inte att äta.

Det är så dyrt, och valet är än värre. Att han inte äter, då ökar hans fobier till nivåer som inte går att stå ut med!

Jag sitter fast, och märker hur min energi som varit på väg upp är snart slut. Jag märker på mig själv när jag är överbelastad att jag inte fungerar tankemässigt, och jag blir så rädd för att jag ska bli som förra året när jag inte orkade någonting. Så rädd för det, märker det på mina tankar på morgonen, som på sista tiden varit annorlunda sen för någon månad sen.

De blir trögare, och jag fastnar lättare i olika scenarier som om jag ska gå dit eller dit? Helt ologiska tankar som jag har inte de skorna nu så då kan jag inte dit eller dit. Helt ologiskt och gör att jag fastnar vid köksbordet stirrande ut på ingenting och glömmer vad jag ska göra?

Snälla låt mig inte bli sjukare igen, jag tror inte jag orkar en gång till!

onsdag 5 juni 2013

Fortfarande

Jobbigt med L, han har flyttat hem ifrån sin kompis.


Och hans tvångstankar fortsätter, men de ändrar bara karaktär, det är oerhört frustrerande, eftersom jag både känns skuld och irritation över situationen.

Jag vet ju logiskt att det inte hjälper att klaga över Ls problem, men ändå river det i själen, när jag ser hans inskränkta liv. Det skrämmer mig både att han faktiskt är så handikappad som han är, och samtidigt inte är medveten om det själv för att han är så van. Det är svårt att motivera honom till hjälp då jag inte alls har kunskap om de här problemen.

Jag trodde att socialtjänsten och psykiatrin skulle hjälpa, men de förstår inte hur de ska hjälpa, och nå L i hans sjukdom. Har försökt att förmedla det jag känner skulle vara bra, med dels utökat stöd så det alltid finns någon som kan motivera L om hans problem (påminna honom), det låter såklart helt sjukt i stadsdelens öron. För det är ju att stigmatisera honom, känns det som dem tycker. Men jag har förstått att motivationsarbetet måste vara inriktat på hans problematik och inte lämnas åt slumpen som det nu blivit.

Jag tog också upp i april 2012, att jag trodde att L skulle behöva OCD behandling eftersom jag redan då misstänkt att han hade det. Till svar fick jag att dem inte visste om de hade avtal med dem. Så är det inom vård och omsorg, du måste vara stark för att vara sjuk.

Jag själv förstår ju att dem inte kan lita på mig och mina ord, de ser ju mig som medsjuk i hans sjukdom. Och det är jag verkligen, men jag har också fått kunskap genom att vara medsjuk eller anhörig, som är mycket viktig för att kunna "se" problemen. Men jag räknas inte på något sätt.

Själva vardagen med L är så tung att orka med, inte kroppsligt men psykiskt som sätter sig kroppsligt, så jag har fullt upp med att kunna hantera min egen maktlöshet att vara nära L så själva "hjälpen" jag måste hjälpa L att söka, och försöka motivera honom på bästa sätt. Det blir liksom att jag och L bara överlever, medan stadsdel och psykiatri har olika regler och anvisningar som de måste följa. Ls sjukdom och handikapp följer inga regler förutom helt ologiska vilket är svårt att förmedla.

Ja vi lever fortfarande i ett tillstånd av kaos, bestämt att tvångstankar och tvångshandlingar som påverkar det dagliga livet 90% av tiden.