Den psykiatriska mottagningen där jag bor, och vi tillhör är verkligen konstig. Jag har en överläkare som varit min behandlare i 2 år, och enligt min psykolog skulle jag byta nu iom omorganisation inför hösten, och under den tiden hade jag ingen läkare kopplat till mig. Varje gång jag frågade min psykolog om jag kunde komma eller träffa en läkare, sa hon att jag inte hade någon pga omorganisationen.
När jag sökte akut, när jag blev alldeles förtvivlad ang min son, så fick jag träffa en jättefin läkare, som inte alls skuldbela mig, utan tvärtom, han kunde förstå att jag blev oerhört förvirrad av den situation jag befann mig i. Den är en oerhörd skillnad att bli bemött så, till skillnad ifrån överläkaren som ofta skuldbelägger mig för att jag är så splittrad (och behöver börja jobba snarast).
I kontakt med min psykolog så får jag information om bytet av läkare, och jag bad om att få ha den där snälla som min läkare. Men nu har överläkaren efter omorganisationen bestämt att jag ska vara kvar som hennes patient. Enligt psykologen, var det bara några fåtal utvalda som fick vara kvar hos henne och en av de var jag. Det var som om min psykolog ville ge mig ett fint paket när hon meddelade det. Som att jag var den utvalda.
Min psykolog är ju den som informerar läkaren, och jag var sjukskriven fram till 31 oktober, och när jag var där sa jag att jag klarar nog inte att hantera den stress som mitt arbete innebär och sa att jag ville prata med läkaren. Nästa gång fick jag ett läkarintyg där läkaren skrivit att jag ska vara helt sjukskriven till mitten november, och sen börja jobba 50%. Överläkaren älskar att jag har ett jobb, hon påpekar den evidensbaserade vikten av detta, att jag har ett arbete, och ett så fint arbete dessutom. Det är ju just det jag inte klarar, att prestera, jag har ju stora problem med mitt minne, och min koncentration.
Nu ska jag alltså snart börja jobba heltid, jag har inget jobb för jag sa till min arbetsgivare precis som det var, att jag kan inte leverera det du förväntar dig, jag har fått stora problem med mitt närminne, till följd av stress. Han sa upp mig ifrån min anställning så nu är jag arbetssökande. En kvinna som knappt kan komma ihåg hur jag kommer hem till min egen port? Jag förstår inte!
Jag hade möte med försäkringskassan som sa att hon inte trodde att jag alls kunde jobba på ett (bra) tag, för jag hade så svåra problem med mitt minne och stressrelaterad utmattning. Hon sa att hon skulle ringa överläkaren för att diskutera detta att jag förväntas gå ut på arbetsmarknaden nu.
Alltså, är det inte upponer vända världen? Att försäkringskassan som man dagligen läser att de nekar folk sjukskrivningar, anser att jag inte har någon arbetsförmåga alls. Men överläkaren som får information ifrån min psykolog anser att jag ska arbeta. Jag förstår ingenting?
Min psykolog har jag alltid kännt konstigt emot, hon är från ett annat land, och jag har svårt med hennes oförmåga att "höra" vad jag säger, vare sig det beror på feltolkningar pga språk eller andra saker. Men jag förmår inte säga att jag vill byta, vill inte vara besvärlig. Trots att det faktiskt inte ger mig något att gå där, jag blir oftast mer förvirrad av henne än av mig själv. Jag har tagit upp det med henne förut (när jag var mer mig själv) att jag tycker att hon går över gränser ibland för vad jag kan tycka är okej. Hon säger fel namn till mig, hon pratar i telefon och säger den andres namn, hon läser i fel journaler, och säger att jag använder mediciner jag inte gör.
Nä, det känns inte alls bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar