Det där om skrivande

Ibland är livet verkligen tungt och mörkt. I torsdags damp det ner ett kuvert i brevlådan, jag såg direkt att det var ett brev ifrån stadsdelen ang min sons försörjningsstöd. Han har ADHD och grav panikångest, vilket gör att han inte varit mer än 200 meter utanför dörren på 9 månader, jag har sökt hjälp och stöd för honom lika länge. Han har skickats fram och tillbaka inom vården, och blivit som en borttrollad svarte petter.

Eftersom han inte har någon pågående läkarkontakt (eftersom han inte kan gå ut, och läkare kan inte komma till honom) har han inget läkarintyg, och det medför att han inte får någon ersättning ifrån stadsdelen. Det är ett fruktansvärt moment 22 han hamnat i.

• Han får inget försörjningsstöd för att han inte har läkarintyg däremot har han läkarutlåtande (som utförligt beskriver hans funktionshinder) men stadsdelen anser att det intyget inte visar att han är sjuk. (Det gör däremot försäkringskassan).
• Han har ingen fungerande psykiatrisk kontakt eftersom han har panikångest som gör att han inte kan gå utanför dörren.
• Stadsdel och psykiatri skyller på varandra, anser att hans problem är psykiatrins, alt stadsdelens för insatser.
• Försäkringskassan avslår hans ansökan om aktivitetsersättning, för att han har inte har en fungerande kontakt med psykiatrin (som spelar kort om honom med stadsdel, ingen vill ha svarte petter).

Där står vi nu. När jag hamnar i såna här situationer, så blir jag först helt förtvivlad, sen kommer ilskan. Jag vill ringa. Men jag vet = att när jag ringer i de där tillstånden, så vet jag efteråt inte vad som sagts. Sen kommer jag inte vara i den situationen att inte ha skriftligt om det någon dag blir att jag måste bevisa hur mycket jag sökt stadsdel och psykiatri för att få hjälp för min son. Jag skriver, information och överklagan, brev där jag återigen beskriver en vanlig dag i våra liv. Brev och information där jag återigen söker hjälp för min son. Jag tjatade mig till ett nätverksmöte 25 augusti, där min sons situation såg oerhört allvarligt. Fokus var att akut se till att han behövde hjälp. Jag vet inte vad akut menas, men jag tycker det låter långt med 3 månader i såfall?

Jag avbördar mig, den ilskan och frustrationen för att en ung vuxen intelligent, kreativ kille ska behöva gå inom 4 väggar som en fängslad i nästan 1 år, för att samhällets olika institutioner vill skjuta över ansvar på varandra. Sånt gör mig döarg, och absolut inte bara för att det är mitt barn. Utan för att jag längtar efter ett samhälle med solidaritet, och medkänsla om andra människor. Inte bara paragrafer, arbetsförmågainstrument, och utredningstider, ekonomi som gör att vi flyttas runt som schackpjäser.