Trötthet

Har varit och ätit lunch med min kollega, och just precis har jag sökt massor av jobb. Det känns skönt, jag är inte riktigt typen som klarar av att gå hemma såhär. Ändå märker jag att jag har mycket svårt att klara av bara det dagliga, den enorma tröttheten knockar mig fullständigt.

Det är oehört provocernade, jag som klarat så mycket förr, som varit mycket aktiv och engagerad. Nu är det som en ballong som all luft försvunnit ur. Hjärnan vill så mycket, och den går periodvis på högvarv, men kroppen orkar ingenting. Igår satt jag vid köksbordet cirka 5 timmar och bara kollade ut genom fönstret och kunde knappt orka flytta mig, bara satt lyssna på radio och gjorde ingenting. Jag blir rädd när jag blir sådär ..... !? Vad är det med mig liksom?

I torsdags var ju psykiatrin på hembesök, dagen innan hade jag ringt till L:s behandlare och varit helt förtvivlad, för att jag inte orkar längre. Ju längre tiden går desto mer fobier och ritualer skapas. Den sista ritualen är att varje sak jag tar i och som sonen sen 'tar' i, då måste han sprita händerna efter varje gång. Igår när vi tittade på fotboll och han lånade min tänderna, blev det många 'spritningar'. Jag blir rädd när hans fobier och ritualer ökar, det känns mer och mer som ett fängelse, och jag undrar om han någonsin kommer ur detta.

L blev ordentligt sur när psykiatrin var här, för jag råkade berätta hur mycket Cola han dricker dagligen och hur mycket av min energi som går åt för att transportera hem den. Läkaren undrade vad som hände "Om L inte får någon Cola, jag bara helt enkelt inte köper den ...?". Jag märkte hur sinnesstämninge förändrades direkt. L blev livrädd att bli av med sin Cola som är som hans snuttefilt. Han 'låste' sig och sa bara "Fuck You, vill inte prata, Håll Käften' när jag undrade vad det var.

Såklar är detta oerhört jobbigt för honom. Hans Cola är ju en del av hans problematik med tänderna, men också en fobi som kommer ur att om han känner att han kan 'rapa' - vilket han kan med Colan - så känns det inte som han inte kan andas! Så för honom är ju detta en fråga om liv-död. Även om vi vid sidan om inte förstår det.

Det är så svårt att hantera detta. Ändå märkte jag förändring hos mig själv efter L fått sitt utbrott. Jag brydde mig inte!!! Och det berodde faktiskt inte på att jag var för trött för att bry mig, utan för att jag senaste månaderna (sen jag slutade jobba) gått på medberoendemöten självhjälpsgrupp. Där jag fått någon sorts kraft att orka stå emot hans projiceringar när han blir rädd, och också låta honom vara sur förbannad utan att gå igång själv. Det kändes som världens vinstlott.
Den andra vinsten var att vi upptäckte att en affär ganska nära oss har Cola till bara 6 kr dyrare än dit jag brukar gå med min vagn. Alltså kunde L följa med och handla Cola, vilket jag tycker är superbra. Eftersom han får mer insikt i hur jobbigt hans beroende (fobi) är och att han faktiskt måste jobba själv lite (genom att gå med och bära) och dels kommer han utanför dessa 4 väggar vilket inte hänt på senaste 5 månaderna. (Förut gick han ju till närlivs, men inte längre eftersom han fått noja för att affärsägaren är sjuk ofta och han kan smittas då).

Suck, inte undra på att jag är ... TRÖTT!