Jag har fladdrat omkring nu, överallt med mina små bloggar. Jag tänker försöka att sätta jord här. Även om det är svårt, eftersom jag ibland kan känna mig så osäker på privat och personlig.
Men på något sätt, är detta min blogg. Och jag behöver verkligen träna mig på min skam, över att vara jag. Grundskammen som jag kallar det. Den som jag matades med i modersmjölken.
Jag är ju mänsklig och det innebär komplexitet, det innebär inte att jag bara inser vad medberoendet gjort med mig, eller andra. Utan det är så mycket mer än så.
Jag läste på en annan blogg ang det här med hot, och vårdnadstvister. Men så mycket jag har i mig, så mycket jag har att berätta om min väg. Den jag vandrat. Hur jag märker att jag ofta förminskar mig själv, och mina erfarenheter, och att jag glömmer bort -vilket är himmelskt såklart. Tack!
Jag hade också vårdnadstvister. 2 väldigt uppslitande. Det började när jag blev drogfri. När jag inte spelade med i det här jagtäckerdigomdutäckermig tänket. Jag fick ju så många bra förslag i början på min nykterhet, och en var att sätta gränser. Även om jag hatade att sätta gränser, var ju barnens väl en form av tvångsåtgärd för att våga. Att våga säga nej till missbruksbeteende, som i vårt fall innebar att skydda varandra, speciellt när någon i samhället, dagis, skola märkt något. Det var oerhört skrämmande att göra det, och speciellt när jag precis själv var spröd och vacklande. Men jag gjorde det, och det har stärkt mig.
Jag vägrade att lämna ut min son en gång, till dagis. Pappan fick reda på det, och i sin sjukdom la han allting utanför sig själv. Det slutade med att vi blev hotade med en yxa som han kom instormande med. Jag blir alltid iskall i såna där situationer, jag blir liksom utanför kroppen på något sätt. Jag visste att hans övertag var hans aggression, och att jag var starkare än honom, oftast. Jag lyckades iallafall få ut honom, men barnens reaktioner tog ju mycket lång tid att läka. I många år var de otrygga om dörren var låst, om någon kom osv.
Vi fick efter ett halvår flytta till skyddad identitet, där uppbyggnaden skedde. Eller nedmonteringen som de säger i behandling, alla dina försvar måste rivas för att du ska kunna tillfriskna. För barn är det att reagera oerhört destruktivt, och testa gränser mer än vad andra barn gör. Så var det för oss också. Idag vet jag att det var Gud - Buddha - Shiva - Tara, vad som helst som gjorde att vi orkade bygga upp oss igen.
Jag läste om en kvinna som fick diagnos utmattningssyndrom, och hon skrev en bok under tiden hon blev frisk ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar