Det hände en konstig sak i fredags. Jag skulle in coh lämna mitt läkarintyg till jobbet, bara sådär. Dagen innan hade jag ätit lunch med en av mina allra närmaste kollegor, och kände mig ganska okej. Lugn, men ändå en längtan till att börja komma tillbaka till jobbet.
När jag hade lämnat läkarintyget utanför jobbet, (kollegan kom ut och hämtade) så kom min andra kollega. Hon blev så glad så hon ropade mitt namn högt och sprang emot och kramade mig.
Det borde jag ju bli glad för, och det blev jag verkligen. Men jag blev samtidigt alldeles ledsen och förtvivlad. Jag förstår inte min reaktion, det är som att kroppen fungerar på sitt eget sätt just nu.
Jag började gråta och kände mig så eländig, och de som inte visste till sig, sa att allting ordnar sig, du ska inte tänka på jobbet, vi klarar oss! Och jag vill skrika
- "Jag vill inte att ni ska klara Er, utan ... mig ..!"
Kände mig så ynklig och liten, som att jag tappat bort mig själv? Jag vill vara stark, men samtidigt verkar jag inte vara det. Jag rationaliserar, och tänker att "de är också sådär, fastän de gömmer det bättre". Sådär stressade och instabila som jag varit ett tag. Men jag börjar förstå (gör ont) att det kanske inte är så?
På vägen ifrån jobbet kunde jag inte andas, jag fick ställa mig och försöka koncentrera mig på att få ner ett andetag i taget, men det var så svårt. Lyckades be till Gud, att jag skulle klara att andas, och då kunde jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar