Sorg

Vara maktlös är en känsla som är mycket svår att ta sig igenom tycker jag, bland det svåraste. När jag vill att något ska hända direkt, så den hemska känslan kan lämna mig.

Det hände mig i veckan, i måndags stod sonen bredvid mig L, och helt plötsligt såg jag att det fattades en framtand på honom!

- "Va har hänt med din tand?"

Kunde inte hjälpa att jag blev chockad, något som jag vet han inte alls gillar. Han skäms för sina tänder, och dess förfall (menar grovt förfall). Men han berättade att han tyckt att tanden var lös och blivit tvungen att rycka ut den för att han var rädd att tanden skulle åka ner i hans hals när han sov, och det är sånt som ger honom väldiga panikkänslor.

Okej, en son på 20 år, som inte varit utanför hemmet förutom korta sträckor till den lokala handlaren, och bilturer cirka 8 stycken på senaste 2½ åren, har alltså snart inga framtänder kvar. Och vad gör samhället.

Ingenting! Ingenting! Ingenting!

Psykiatrin har visserligen varit här, och besökt sonen. En väldigt bra läkare skrev remiss till traumaenheten och till tandläkaren om narkos, då L inte kan gå till vanlig tandläkare pga panikångest.

Ja det gör så ont så jag kan knappt stå ut, med smärtan att min son lider ännu mer nu av att han skäms för att han har panikågest som gör att han rycker ut sina egna tänder för att kunna sova.

Ibland går ju det inte att förändra, direkt. Men jag kommer göra allt i min makt för att orka hjälpa honom att kunna slippa dölja sina tänder när han är i sin bästa ålder.