Att en TV kan ställa till med så mycket känslor och oreda inom mig. Sonen L, har ju pankångest och går inte ut, och hans enda sysselsättning är ju egentligen allt som har med TV, dator, spel att göra. Och allting av detta förutsätter ju en fungerande TV.
I fredags kraschade datorn, jag skyndade mig efter jobbet att köpa en sladd - som var fel -, lördag åkte in och bytte denna. Samtidigt med denna ökenkänsla av att någonting känns jobbigt, jag riktigt känner L:s känslor inom mig. Hur han riktigt faller ner i helveteshålet, och jag också.
Många tänker ju säker ; Men vafan, nu får ungen skärpa sig, Nu får han ta sig ut. Vill ni inte ha hjälp - eller han?
Och jag vet att L det sista han vill är att sitta såhär, han är en social person med innerligt hjärta. Men en mycket handikappande sjukdom, panikångest, med grav ADHD problematik. Alla människor som inte vet vilken effekt det har på livet, kan inte förstå, inte föreställa sig hur det är och vilka konsekvenser det för med sig i vardagen.
Iallafall spikades kistan igen i söndags för både mig och L, när hans ljud på TV la ner, och till slut var TV helt kaputt. Vi visste ju inte om det var själva TV eller sladden till datorn. Så när jag idag köpte en ny TV 3000 kr på NetOnNet så blev sonen alldeles rörd av att han äntligen skulle få spela spel, och höra ljud.
Som bonus och som ett tecken på tacksamhet visade det sig att datorn inte alls var trasig, utan att TV varit på väg att lägga av och datorn fungerar hur bra som helst nu.
Ibland är det nära att allting bara känns slut, men hur fantastiskt det kan vara med bara en TV som fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar