Har börjat jobba i tisdags, första dagen var hemsk. Grät alldeles okontrollerat flera gånger, och kände tryck över bröstet och var nära på att gå hem och ge upp.
Mitt tillstånd, när man är överstressad, är så sårbart, det räcker med en liten sak som jag aldrig tidigare tänkt eller reagerat på. Nu kan det kännas som om världen går under av en sån liten grej. Läskigt att tappa kontrollen.
Vad jag lärt mig genom den här dyrköpta läxan är att inget företag tackar dig för att du tar ansvar utöver din befogenhet. Vår avdelning har ju tidigar fått sköta alla problem och lösningar på dessa på egna sätt, detta har varit det lilla halmstrå jag behövt för att orka. När det nu centraliseras och utrymmet för egna lösningar krymper, samtidigt som arbetsbördan ökar var liksom droppen för mig. Det slet mig i stycken formligen, och dessutom ledningens sätt att tacka mig, var att inte säga -ingenting-.
Det är det mest skrämmande i allt detta, hur vi överlevt och klarat oss och varit engagerade medarbetare fram till döds, men ändå när vi är slutkörda är det okej att kassera oss. Det är det som gör mest ont också.
Jag har inte jobbat för ledningen, inte heller för pengarna (även om jag förstår att jag måste det), men jag har haft mitt engagemang och stolthet över mitt yrke som drivkraft. När detta nu ska styras uppifrån och vi som jobbar med detta märker hur okunskap förvärrar situationen, känns hoppet borta liksom.
Jag är färdig med detta jobb. Jag har älskat, brunnit för att göra mitt jobb och framförallt dela med mig av mina kunskaper, men det tog slut i samband med att de strypte våra resurser och vår påverkan på vårt arbete, samtidigt som de belastar oss med ytterligare krav, besparingar, restriktioner.
Bara pga dåliga organisation och styrning. Ett kapitel ur mitt liv är slut och det gör ont och känns läskigt men det är så det är = slut. Nu börjar nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar