Det handlade om relationer, (kärleksrelationer), det var en kvinna som åkte runt och frågade andra par hur de fått sin relation att funka.
Då kommer det plötsligt en psykolog (manlig) som säger ;
"- För att kunna ha en relation måste vi kunna vara beroende av en annan människa".
Blev så himla ledsen för det var verkligen en eye opener för mig. Just att vara beroende av en annan människa är det absolut svåraste för mig. Att lägga min tillit i en annan människa är det absolut läskigaste jag vet.
Jag har ofta lagt min tillit till människor som absolut inte kunnat förvalta den, beroende och missbrukare som inte kunnat vara trygga i sig själva. Därför har jag blivit mycket skadad känslomässigt av det.
Att göra det som han säger är förutsättning, är mycket svårt för mig. Jag vet inte riktigt varför jag valt att lägga den i händer på män som inte klarat att förvalta den gåvan det är egentligen (att vara beroende av en annan människa)?! För min del tror jag det handlar om en kombination av dålig självkänsla och prägling ifrån långt tillbaka. Att jag lärt mig fel liksom, att mina föräldrar lärde mig att jag skulle lita på dem, som inte var trygga och självständiga. Min pappa var ju dessutom otrogen och tog med mig på sina eskapader. Där jag tidigt lärde mig, att de människor som står mig närmast gör varandra illa och bedrar varandra.
Det är svårt att lära en gammal hund att sitta, så även med mig. Jag har mycket svårt för själva tanken att vara beroende av en annan människa, vill oftast klara mig själv. Vare sig ligga någon till last eller lägga min tillit i en annan människas händer. Det vet jag ju kan göra ont?
Jag behöver komma vidare i detta, men vet inte hur? Men psykologens ord gjorde stort intryck på mig, där jag förstår att mina mönster ligger djupt rotade.
Jag tycker inte nödvändigtvis beroende är en förutsättning för en relation. Det låter lite negativt för mig. Men tillit med oberoende i kombination tror jag är en bättre kombination. Att ge upp sin egen självständighet och bli helt beroende av en annan människa är inte något bra. Men klart att vi är beroende av varandra vi människor. Komplicerat ord beroende tycker jag. Men man behöver ju inte snöa in på det begreppet.
SvaraRaderaFör som du skriver så är tilliten viktigast och att våga känna tillit och det är alltid förenat med risk det vi kallar kärlek.
Det finns alltid risker oavsett vår historia sedan om vi tidigt blivit svikna av de närmaste så får vi förstås svårt med tillit och kan lätt söka oss till det vi känner igen tror jag.
Det trygga blir det kända kanske destruktiva som egentligen är det vi minst behöver.
Och trots medvetenhet så är det svårt att förändra. Inte nödvändigtvis omöjligt men väldigt väldigt svårt.
Jag har haft en del relationer i mitt liv som varit destruktiva men även relationer som inte varit det. Och trots att jag vet exakt vad som är destruktivt för mig så har jag klivit in i nya destruktiva relationer och det gäller både kärlek och vänskapsrelationer.
Jag vill gärna tro alla människor om gott och att alla har ett gott hjärta. Och i grunden tror jag det ännu. Men har tvingats inse att det faktiskt finns människor som i grunden inte passar mig. De beter sig illa mot andra och sänder dubbla budskap mot sin omgivning.
Mitt motto har blivit att inte döma folk efter vad de säger utan efter vad de gör. Och det har tagit hela mitt liv. Nu blev det lite snurrigt det här märker jag.
Hoppas din nya insikt ska ge dig nya möjligheter och kom ihåg att det är inte omöjligt att lära om även om det är förbannat tufft!
Hej MildaVilda
SvaraRaderaTack för din kommentar, som fick mig att fundera.
Jag tror att han menade att vi är "beroende" av en annan människas intentioner, och förmåga att kunna få oss att känna oss säkra (tillit), liksom vi ska ge det tillbaka.
Jag håller med dig om att det är viktigt att se till en människas handlingar, istället för ord. För ord är något som kan sägas lätt, och inte ha stor förankring i en människa, utan det är inlärt för att få det den männiksan behöver.
Jag tror att det är viktigt (för mig iallafall) att en människa har en inre trygghet och säkerhet, inte nödvändigtvis vet allt, och känner trygghet i sig själv alltid. Utan = medvetenhet om det. Det är nyckeln tror jag för att jag ska känna tillit.
Det handlar inte om en människa som är helt trygg, utan är medveten om sin egen osäkerhet och därför inte projicerar ut det på andra.
Ja nu var det snurrigt för mig också :-) Ska iväg.
Ha en fin dag. / Fall
Inte snurrigt tycker jag. Och tilliten tänker jag är liksom grunden som kanske är nödvändig för att kunna bygga en relation. Och tilliten kan få sina knäckar genom livet och skaka om vår självbild och självkänsla. Och om vi från början är osäkra så kan konsekvenserna bli stora och livet rasar ihop om vi tex blir lämnade. ( det övergivna barnet kanske gör sig påmint)
SvaraRaderaFör mig har det varit självklart att lita på andra och tillit har egentligen inte vart något problem. Fick väl tillräckligt av bekräftelse när jag växte upp antar jag. Men trots det har jag gått på mina nitar och liksom i min naivitet känt tillit fast den inte fanns. Nu är jag äldre och inte lika naiv så jag tror det blir svårare att liksom börja om i en kärleksrelation igen. Hur många gånger ska man orkar börja bygga? Och är det värt att riskera att bli sårad? Har inget svar för samtidigt om man inte vågar och törs kanske livet blir rätt så trist? Eller lugnt och skönt? Hihi snurrigt värre blev det.
nej, inte snurrigt men kan ses så av de som inte är drabbade!! jag miste min tillit tidigt och jag nästan letar fel i mina relationer och jag känner att jag vill bli beroende men på "rätt" sätt d v s sunt beroende som inte gör mig så underlägsen och hjälplös för då strandar relationen och den blir destruktiv och så har det varit tills nu.........och det är inte lätt att börja om i ett nytt så kallat mönster som är helt annorlunda men som bådar gott för bägge.......men jag har också känslor av att mista och den tar energi så att jag inte har något "eget" liv och då hänger jag upp mig på den andre och då förlorar jag mina intressen och sammanhang precis som man gjorde i tonåren???!!! ja det är inte lätt för oss känsliga och på gränsen till utmattade..........
Radera