Han började läsa upp reglerna, som han egentligen bestämt att göra med L senare , men efter L velat göra det direkt där på inskrivningen så gjorde han det, vilket gav tillit.
Men, när L hade läst klart listan och inte haft några funderingar kring den, tog han upp EN sak som var viktig för honom (L). Och det var att kunna värma sin vetekudde i micron. Då blev det svårare. Terapeuten blev lite fastlåst i sin intention att sätta reglerna och strukturen. Han svarade
- Det kommer bli lite svårt eftersom fe i köket stänger när de går och sover jour. Då måste du göra det innan 22:00!
När L sa att han behöver verkligen det för att kunna lugna sig, och schemat det är verkligen viktigt för honom. Så säger terapeuten.
- Ja men jag kommer ordna det!
Då blir L osäker och (som jag uppfattade) mer tvivlande, speciellt som inte terapeuten sa något om - hur och när han skulle ordna det. När L tog upp att han skulle behöva gå XIV handla säger terapeuten att vi visar dig vägen dit, och om du behöver kan di fråga någon om sällskap dit.
Terapeuten frågar också L - som har en flaska Ramlösa framför sig.
- Hur många såna där dricker du per dag? Och har du råd med det?
Det blev så fel alltihop. Och för L som redan har svårt med tillit, dels från hans barndom men också genom att han varit "utanför" livet så länge, stänger av och blir låst i sitt läge.
Jag känner också mig dålig och ifrågasatt (även om jag inte är det utifrån), så blir Ls låsning något som påverkar mig. Samtidigt som jag kan tycka att de kunde vara mer smidiga. De som ska hjälpa människor som behöver. Det hade varit så lätt att säga hur allt skulle fixas, så L blev lugn, en micro liksom, hur mycket kostar den?
Känns så onödigt samtidigt som jag tycker att den här terapeuten kunde förstått det själv. Han bad om ursäkt för att han blandat sig i Ls inköp av Ramlösa, men då var ju skadan redan gjord.
Känner mig besviken och lurad. För den attityden som fanns när vi var där första gången var helt bortblåst, mycket mer fodrande och sträng. Första gången var han respektfull och verkligen framhöll att de gjorde individ anpassad behandling och stöd till de som bodde där. Andra gången fanns inte tillstymmelse till det, vad L behöver för att stanna där.
Det fanns inte kontaktperson utsedd till L ens klart, något som är viktigt i ett första skede.
Känner mig lurad på konfekten att L ska få hjälp och jag kunna koncentrera mig på mig.
Får inte glömma att behandlingen, eller vad som kommer nu, är för Ls bästa och inte för att jag eller terapeuten, handläggaren ska bli nöjda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar