Vet inte

Om det är för att jag skrivit om det, eller bara börjar bli bättre på att känna igen min kropps signaler?

Men jag är lite bättre, vågar inte skriva mycket för tänk om jag misstar mig!

Men allt känns lite lättare, och var hos terapeuten igår som säger att jag lider ax PTSD som Vietnam soldater fick när de kom hem ifrån krig.

Många blev deprimerade, det har jag inte blivit (tack) ännu - bäst att tillägga. 

Ska vara rädd om min nyvunna kraft och inte ta ut mig själv nu. Jag måste stå upp  för mig själv. För det här syns inte utanpå, ingen kan förstå hur den här sjukdomen fullständigt äter upp en människa och förvandlar vardagen till - ibland - ett oöverstiglig hinder. 

Det finns ingen annan än jag som vet bad jag orkar och inte. Det måste jag dels acceptera själv, och det svåraste att stå upp inför andra och deras tyckande och stå kvar i det jag känner. 

Jag på väg........